February
Sunday 13 November 2016 photo 1/1
|
Gammal bild från 2015, när jag var glad
_________________
Det finns inget värre än att inse att du inte är så stark som du trodde du var.
I onsdags var begravningen. Den var tuff. Skittuff faktiskt.
Jag hatar begravningar, för det känns som någon sticker en kniv i mig varje gång jag se kistan. Varje gång jag påminns om att någon jag en gång visste om har dött. Speciellt när det var du. Du var så ung. Jag såg upp till dig. Jag var avundsjuk på dig.
Nu finns du inte mer.
Varje ord prästen sade, varje blomma.
Allt gjorde ont.
Men efteråt var det lugnt, och skönt.
Ett avslut, ett avsked.
... Trodde jag.
De senaste dagarna har det vart en orkan i mitt huvud.
En storm i mitt inre.
Jag sover inte och gör jag det drömmer jag otäcka drömmar.
Om folk som dör eller försvinner, kändisar och folk i min närhet.
Jag har konstant ångest och humörsvängningar.
Det beror inte på PMS; Jag har mina tabletter som jag ska.
Jag äter dåligt, har ingen aptit.
Min förkylning försvinner aldrig för mitt psyke är för dåligt.
Jag har tappat all ork. All vilja.
Jag vill ingenting längre, och när jag gör det så orkar jag inte.
Jag gråter okontrollerat när ingen ser på.
Tills tårarna tar slut. Då skakar jag. Fryser.
Jag vill inte berätta för någon att jag mår såhär.
Jag hade precis landat, det började bli bättre igen.
Jag vill inte komma och tynga ned människor med mina snyftningar och med min ångest, även fast jag vet att jag borde.
Jag ska inte hålla det här inom mig, därför skriver jag av mig här.
Elvira, jag vet att du har det bra nu.
Jag vet att du mår bra och inte lider.
Men jag saknar dig!
Allt gör ont, alla minnen, alla bilder.
Jag gick igenom hela din instagram innan, för jag behövde se dig.
Höra din röst via några klipp.
Komma ihåg att du faktiskt var en människa som jag älskade och inte en fantasifigur som jag drömt ihop.
Jag vet att det är själviskt och dumt att be dig komma tillbaka.
Jag vet att det är dumt och fånigt att tänka på vad jag kunde ha gjort.
Jag vet att det är idiotiskt att fråga sig "varför?"
Jag vet att det är fel att tänka som jag gör.
Men jag saknar dig...
Jag önskar så mycket...
Jag önskar jag oftare skrivit till dig, hört av mig.
Sagt till dig hur mycket du betydde för mig, även om vi sågs så sällan.
Säga vilken otrolig inspiration du var.
Jag önskar du hade fått veta hur avundsjuk jag var på dig och ditt liv.
Ditt utseende, ditt hår!
Du var så sjukt vacker...
Det var fånigt av mig att tro att jag skulle sluta sörja dig såhär hårt så fort.
Smärtan är för stor...
Jag sörjer dig lika mycket än...
... Jag saknar dig
... Trodde jag.
De senaste dagarna har det vart en orkan i mitt huvud.
Jag sover inte och gör jag det drömmer jag otäcka drömmar.
Om folk som dör eller försvinner, kändisar och folk i min närhet.
Jag har konstant ångest och humörsvängningar.
Det beror inte på PMS; Jag har mina tabletter som jag ska.
Jag äter dåligt, har ingen aptit.
Jag har tappat all ork. All vilja.
Jag vill ingenting längre, och när jag gör det så orkar jag inte.
Jag gråter okontrollerat när ingen ser på.
Tills tårarna tar slut. Då skakar jag. Fryser.
Jag vill inte berätta för någon att jag mår såhär.
Jag hade precis landat, det började bli bättre igen.
Jag vill inte komma och tynga ned människor med mina snyftningar och med min ångest, även fast jag vet att jag borde.
Jag ska inte hålla det här inom mig, därför skriver jag av mig här.
Elvira, jag vet att du har det bra nu.
Jag vet att du mår bra och inte lider.
Men jag saknar dig!
Allt gör ont, alla minnen, alla bilder.
Jag gick igenom hela din instagram innan, för jag behövde se dig.
Höra din röst via några klipp.
Komma ihåg att du faktiskt var en människa som jag älskade och inte en fantasifigur som jag drömt ihop.
Jag vet att det är själviskt och dumt att be dig komma tillbaka.
Jag vet att det är dumt och fånigt att tänka på vad jag kunde ha gjort.
Jag vet att det är idiotiskt att fråga sig "varför?"
Jag vet att det är fel att tänka som jag gör.
Men jag saknar dig...
Jag önskar så mycket...
Jag önskar jag oftare skrivit till dig, hört av mig.
Sagt till dig hur mycket du betydde för mig, även om vi sågs så sällan.
Säga vilken otrolig inspiration du var.
Jag önskar du hade fått veta hur avundsjuk jag var på dig och ditt liv.
Ditt utseende, ditt hår!
Du var så sjukt vacker...
Det var fånigt av mig att tro att jag skulle sluta sörja dig såhär hårt så fort.
Smärtan är för stor...
Jag sörjer dig lika mycket än...
Annons
NoneOfTheAbove
Mon 14 Nov 2016 03:30
På tal om ångesten osv så låter det som att det som krävs är din inre öppenhet för att möta dessa känslor och samtidigt få ut dom (som du redan verkar göra genom att gråta t.ex) fast med den här öppna attityden. Annars förträngs känslorna om det finns ett inre motstånd och då stannar dom kvar. När du däremot öppnar dig mot dem så går du vidare, för du har accepterat dem. Inget fel på att gråta och känna som du gör egentligen, det är mera det att din tanke om att det är fel som gör det fel. Som barn så får vi ut våra känslor men ju mer vuxna vi blir så stänger vi igen allt, för ja; samhället är som det är & egot gillar inte det.
Så testa gärna det: ge upp idéen om att vilja förändra hur du känner just nu och bara tillåt det du känner vara och få ut dessa känslor. Det har hjälpt mig oerhört mycket.
Så testa gärna det: ge upp idéen om att vilja förändra hur du känner just nu och bara tillåt det du känner vara och få ut dessa känslor. Det har hjälpt mig oerhört mycket.
BlueCanary
Sun 18 Dec 2016 02:08
Svårt att få utlopp för sina känslor när man har så mycket annat man måste fokusera på bara, det finns ingen direkt egentid när man behöver det som mest :(
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bluecanary/521726898/
Visa toppen
Show footer