February
Show more 
Wednesday 31 October 2012 photo 72/97
|
TANKAR OM ATT BLI 18:
____________________________________
För snart 18 år sedan låg jag och min mamma, troligtvis utmattade, i en säng i Karlskrona. Min mamma, en mor, och en pappa, en far, som redan långt innan dess hade börjat älska mig. Omgiven av vita lakan hade jag somnat. Ett nytt frö, på väg ut i livet. Utan tankar, men full av liv och kärlek.
18 år går inte på ett steg. Man måste ta ett steg i taget, i rätt riktning dessutom. Och trots att många runt omkring mig har hamnat snett, så har jag alltid lyckats gå på den rätta vägen. Den väg jag vill gå. Det visar sig vara den rätta vägen, och har så varit fram tills nu.
I 18 år har jag staplat mig fram.
Gråtandes
Kämpandes
Skrattandes
Hoppandes
Skuttandes
Krypandes och älskande.
Allt detta och mycket mer har hunnit hända. Och allt kanske inte hände på så lång tid som 18 år, vissa saker tar bara några nätter att genomföra. Men allt har hänt.
Tiden går. Klockan går.
Den går och går, men kommer aldrig till dörr’n.
Men det gör jag.
Jag har i en månad nu gått igenom en slags kris inom mig själv. Den har inte visats utåt, jag har bara funderat läskigt mycket.
På framtiden.
Lite på det som vart också, men mest framtiden.
Jag är 18. Det är mycket.
Om 18 år igen är jag 36 år. Då kan jag nästan räknas som medelålders.
Det betyder att jag, rent teoretiskt sätt, bara har halva livet kvar innan jag blir medelålders och skaffar familj och villa.
Det skrämmer mig. Allt går så fort.
Det bara "svish", och så är det borta.
Hur många gånger har jag inte tänkt "fan, vart tog min tonårstid vägen!?". Jag minns att jag, för exakt ett år sedan, kom på att "fan, jag blir 17, och jag har inte en enda gång under resterande år tänkt att "fan va skönt att vara 16"". Det är exakt likadant nu. Jag fyller 16, blir 17 ett kort kort tag och sedan blir jag plötsligt 18. Vart fan tog dessa tre år vägen?
Resan från 14 till 16 kändes jättelångt, medan 16 till 18 bara har gått på ett ögonblick.
Som i en dröm, där allt det tråkiga och vardagliga hoppats över.
Jag har inte gjort ett enda skit dessa år.
Inte ett enda
Skit.
Jag skulle bli så mycket.
Jag skulle GÖRA så mycket.
Jag skulle börja röka när jag blev "stor".
Ett år senare, när alla andra började röka och ha "kul", så ångrade mig.
Jag ville inte alls vara en del av det.
Jag skulle börja dricka och gå på fester när jag började högstadiet.
Där verkade det som att alla hade samma önskan som jag... Skillnaden är att medan dem fullgjorde det så satt jag hemma, lyssnade på Pippi i Söderhavet och drack cola.
Men jag var lycklig. Är inte det huvudsaken?
Nej…
Jag skulle förlora oskulden till en söt kille från Japan som flyttat till Sverige. Det skulle säga "klick" och han skulle ha en lillasyster som av någon anledning skulle älska mig, lika mycket som han älskade mig. Vi skulle åka moppe sena sommarnätter, och bara njuta av att vara unga, dumma och nykära.
Vart fan tog han vägen då? Planet kanske störtade…
Jag skulle också träffa en tjej, och en annan kille, fast inte på samma gång, och båda med lika mycket kärlek.
Vi skulle sitta och dricka pepsi, äta godis, kolla på filmer, vara ute sent, pussas, hångla, ha sex eller bara hålla händer.
Vi skulle ut i natten, sitta vid en äng på somrarna tills solen gick ned.
Och när kärleken tog slut skulle vi bara säga "tack för den här tiden", kramas och sedan fortfarande vara vänner.
Vart tog dem vägen?
Vart tog den kärleken vägen?
Vad fan hände?
Jag är 18.
Moppe-rundor tills solen går upp är uteslutet.
Nu är det bil som gäller.
Och sena sommar-nätter?
Jo tjena…
Sommarjobb och kort-korta semestrar gör det där omöjligt.
Alla mina drömmar har vart underbara, för jag har alltid kunnat tänka att "dem kommer, eller något liknande kommer, för framtiden ska ge mig det, om jag är öppen och väntar".
Men det är för sent nu. Framtiden struntade i att jag stod och gapade som en fågelunge.
Den gick till alla andra. Utom mig.
Och vem klandrar jag? Mig själv…
Jag?
Är det mitt fel?
Klart det är. Fan vad dum jag är.
Hela jävla livet ligger för fötterna och jag har bara suttit instängt i en bubbla, med tankarna om att "det löser sig, allt kommer så småningom!".
Det blir som ett mantra, "allt löser sig", "det kommer gå bra".
Jag är 18, och har en medelålderskris.
Det känns som det redan är för sent, alltihopa.
Min kärlek?
Pfft, nu kommer jag ju aldrig att få känna tonårskärlek.
Aldrig! Det är för sent!
Nu finns bara hederlig vanlig kärlek, som inte är speciell och som vartenda jävla människa drabbas av.
Det är för sent…
På tok för sent…
Att gå ut och festa…
Jag väntade med att dricka alkohol tills jag var 16 ½.
Nu när jag är redo att gå ut och festa, då har alla växt ifrån det. Nu är det en barnslig grej som "man bara gjorde när man var ung och dum".
Men hallå?
Lilla jag då?
Som aldrig fick vara ung och dum?
"Men dummer, det är för sent!"
Jaha, ok då…
Det är för sent
Allt är för sent…
… Vänta lite
So what?
Spelar ingen roll…
För helvete!
Den bästa tiden är nu!!
Det kan bara bli bättre!
Hör ni det!? Fattar ni!?
Det kan bara bli fucking bättre!!
Tänk såhär;
Snart slutar jag gymnasiet!
Det har vart tre underbara år med underbara människor, och underbara erfarenheter!
Jag ska iväg och plugga till precis det jag vill!
Jag ska ta ett sabbatsår, och koppla av!
Satsa på ritandet, animerandet och mig själv!
Mig själv, JAG ska stå i fokus!
Ingen annan!
De andra kan röka, supa, festa och knulla bäst dem vill
Men jag, jag är inte sådan!
Och kärleken, den underbara.
Den kommer väl när det är dags!
Jag tar hellre och blir nykär och förlorar oskulden som 25-åring
Än att vara full och förlora den som 13-åring.
Jag skiter i att inget har hänt än så länge, för det är nu det börjar!
Jag börjar mitt liv som vuxen, men inuti kommer jag alltid vara ett barn!
Jag kommer alltid ha mina minnen
Idéer
Mitt dagdrömmande
Och tankarna om en underbar framtid!
Äventyret börjar här
Och jag har bara tagit första steget!
Annons
Part of an album
Camera info
Camera NIKON D3100
Focal length 18 mm
Aperture f/4.5
Shutter 1/160 s
ISO 800
BernieB
Wed 31 Oct 2012 05:46
Först funderade jag på din text, då tankar och värderingarna var vad alla andra tycker och tänker.
Sedan kom din text, då hade jag inget att säga längre.
Sedan kom din text, då hade jag inget att säga längre.
4 comments on this photo
Visa toppen
Show footer