En sak kan jag ju slå fast i alla fall. Jag är duktigt trött på actionspel där den tyste hjälten är i centrum. Anonymiteten gör mig trött, ett fegt knep då det svåraste du kan göra idag är att ge hjälten du spelar en själ. Det går elva biffiga stumma hjältar på en Alan Wake. Jag gillade det i Bioshock, tyckte det var sådär i samtliga CoD-spel, irriterades av det i Metro 2033 och klarar således knappt av det i Singularity.

Efter en usel första timma får jag tag i TMD-handsken(Time Manipulation Device) och allting ställs plötsligt på sin spets. Jag börjar ändra på saker. Gamla trasiga lådor låter jag bli femtio år yngre och förse mig med ammunition och plåster. Lås går inte att dyrka upp - så jag åldrar dom sisådär femtio år och de rostar av rätt bra avv sig själva.
Så fortsätter det, jag ändrar tid, hoppar mellan rum och har rätt kul under tiden.

Fienderna känns dock lama och bitvis riktigt korkade, vapnena låter som knallpulverpistoler och saknar helt tyngd(schämmes Raven!), banorna är superlinjära och bristen på undertexter gör att jag har svårt att hänga med i handlingen samtidigt som jag skjuter benen av soldater och hackar sönder läskiga monster. En skön stämning(gamla ryska faciliteter är aldrig fel), ett mindfuckande slut(oavsett vilket du "väljer"), en del riktigt läskiga passager och givetvis tidsalternerarhandsken som ju gör spelet i sig "unikt" gör Singularity till ett njutbart spel trots allt, dock långt från ett mästerverk.

Singularity liknar i många episoder Bioshock, med största sannorlikhet medvetet. Och skjuter sig således i foten rätt brutalt i foten då det fortfarande inte finns ett enda pangpangspel som kan uppbåda en sådan episk stämning som 2K Marin's undervattensskjutare.

6/10

Annons

The photo has no tags

August 2011