Jag tror egentligen inte på någon "polyscen", att göra performance av sina relationer. Jag tror på kärlek och frihet och förståelse.
Du kan få kalla mig för poser, för den gången jag dök upp med två dejter på en släktmiddag. Men då är du en poser, varje gång du dyker upp med en.


Och vad gör man av sina komplicerade förälskelser när man fortfarande inte vet vad man vill göra av dem? "Inte för att jag vill ha en relation eller så, men jag är rätt förälskad i dig" eller bara "Vi borde dricka kaffe oftare"?. Och hur genomskinlig är man egentligen, dagar det känns som att alla ser och alla vet och man fortfarande inte förstår vad som riktigt händer.

Jag vet inte, mina erfarenheter på området är mera av typen "och sen blir det obekvämt och stelt och konstigt" och det är jag inte särskilt pepp på. Så vet jag att jag kan reagera själv också, jag avskyr när folk stöter på mig som jag inte är intresserad av och jag inte riktigt vet hur jag ska slingra mig ur det utan att någon blir ledsen eller känner sig avvisad.

I vissa sammanhang kan det vara jättetrevligt att bara höra att man är omtyckt, fast ibland kan det vara rätt besvärligt också. Jag tror å andra sidan att jag är färgad av lite för många svetards som försöker ge mig en komplimang, det blir en smått oförskämd kommentar om mitt utseende, och jag blir irriterad, också. Jag kanske borde ha lite bättre självförtroende än att se på mig själv som ett svetard ^^

Och åh, sådär bara i förbigående kan säkert fungera jättebra ibland och bara vara konstigt ibland också. Vissa människor jag tycker om kan jag skicka spontana "förresten tycker jag jättemycket om dig!"-sms till. Andra pratar man aldrig om sådant med, så det blir som bara konstigt. "- Jag tycker att det är märkligt att Ung Vänster vägrar acceptera queerfeminism! - Ja, jag med, och förresten är jag förälskad i dig". Det funkar inte liksom :p

Jag har för all del varit med om att det blivit lite obekvämt och stelt och konstigt, men är det en god vän så brukar det gå över. Jag ser hellre att det är lite obekvämt ett tag än att jag inte säger något och ångrar det. Jag har som tur är sällan problemet med att folk stöter på mig utan att jag är intresserad, eftersom jag är anmärkningsvärt dålig på att upptäcka när folk är intresserade av mig. Verkligen episkt blind, vilket är lite lustigt eftersom jag däremot är väldigt duktig på att upptäcka även de mest subtila signaler på att andra människor är intresserade av varandra.

Jag står fast vid att de flesta ändå är positiva till att höra att de är älskade, åtminstone förutsatt att det inte finns någon ytterligare baktanke med uttalandet. En ärlig och välmenande komplimang eller erkännande om kärlek i sig är ju sällan problematisk (om den inte är oförskämd, då) eller om den är menad som ett försök att förföra någon som inte är intresserad.

Okej, jag håller med om att det kanske inte går att klämma in i förbigående med alla eller alltid (jag går längre och längre ifrån mina principer för varje mening i det här svaret, känner jag). Oandra sidan brukar det vara människor jag litar på som jag kan berätta för och det är också de jag helst erkänner känslor för. Om jag råkar vara förälskad i någon som jag inte litar tillräckligt mycket på för att kunna erkänna det, inte ens i förbigående, så kommer de känslorna antagligen dö bort rätt fort ändå. Tänker jag. Sen kan bristen på förtroende såklart antingen bero på personens personlighet eller bara på att jag inte känner personen tillräckligt väl.

För att man faktiskt vill dricka kaffe oftare? ^^

XD Menar såklart varför någon ska störa sig på om någon har flera relationer samtidigt. :)