Dikt av sandralarsson <red>Jagälskardej </red> Aldrig trodde jag det kunde göra så ont. Så ont av ett steg man själv tagit. Aldrig trodde jag smärtan var så stor. Att den inte fick plats i kroppen. Men nu är den här, smärtan. Och jag kan inte göra någoting. Bara ligga i min säng. Förlamad. Vänta på att chocken ska släppa taget. Så att jag får skrika och rasa igen . Ångra mig, och vilja börja på nytt. Men när den släpper, så är jag rädd. Jag förlorar kontrollen, jag finns inte. Mina tankar styrs inte av min hjärna. Och jag är rädd, för att följderna ska bli stora. Jag är rädd för resten av livet. Jag undrar, vad fan har jag gjort?! Jag skrattar, ler och pratar. Ni tror att allt är över nu. Men det är chocken som gör mig glad. Mitt hjärta vill inte fortsätta slå, men jag tvingar det. Jag vill stanna kvar, kan inte försvinna. Inte på grund av ett steg jag själv har tagit. Jag vill ha det såhär, men inte sådär. Natten kommer bli en enda lång mardröm, där jag vrider mig i ensam panik. Där mina lungor kippar efter luft. - Jag vill inte se dig mera, jag vill läka såren. Som jag själv orsakat. Jag vill inte höra din röst, inte ens på avstånd. Inte ens en viskning, inte ens en bokstav. Jag vill inte se dina vackra ögon, jag vill inte se dig. Jag vill inte höra din varma röst, jag vill inte höra att du älskar mig. Inte känna dig ömt smeka min kind, jag vill inte. Vill inte se dig ligga bredvid mig på andra sidan sängen. Som jag lämnat tom. Det är såhär det måste vara nu, hur ont det än gör. Men jag vill ändå inte. Men du finns i rummet, omkring mig. Du andas i mitt öra, och leker med mitt hår. du ligger där i sängen, bredvid mig. Jag kan känna dina armar om mig. Jag kan känna din rygg under min fingrar, jag kan känna doften av dig. Men verkligheten är annorlunda. Mycket annorlunda

Annons

The photo has no tags

December 2007