September
Monday 11 February 2008 photo 1/2
|
Hae skrivigt en minnesnovell helvrickad i minnet av ANTON SZANDOR LAVEY slänger bup denhär bara för jag sitter i skolan >.<' å måste ha den senare SATANIC SINNER Så länge hade han planerat sin färd ned i underjorden för att störta satan och ta hans plats. Men när han kom till helvetesportar, efter att ha fått båten över syrehavet sönderslagen av den stora slamormen, klarade han inte av att vrida nacken av den förbaskade helveteshunden med tre huvuden. De stora tänderna rev och slet i hans armar och han var tvungen att släppa taget om det huvud han så hårt hållit fast vid. Misstag. Hunden, större än en häst, kastade sig över honom och medan köttet slets bort och ben krossades av den hemska varelsens tre käftar bävade han inför sin återfödsel. Efter det här skulle han bara ha 2 liv kvar. Förbannat, nu måste jag hitta en ny värd, tänkte han innan det sjunde livet han hade gick till ända. Danny studerade sista året på en fordons kurs och satt nu på tåget ut till den lilla hålan han bodde i. Det tog lite drygt tre timmar från storstaden ut till det lilla samhället han levde i. Sedan var det åter fyrtio minuter bussfärd till hans familjs hus, och så var han tvungen att gå i en kvart längst en riktigt dryg grusväg. Det var fredag eftermiddag, för på veckodagarna bodde han hos en kompis inne i staden. Så på fredagarna åkte han hem, och måndagar åkte han till staden igen. Danny hade ett väldigt fullspäckat liv, för efter skolan slutat på vardagarna, jobbade han ett par timmar på en bilverkstad, och på helgerna hjälpte han med renoveringen hemma och så byggde han lite på sin egen bil. Det regnade ute och var väldigt kallt för att vara Maj månad. Han längtade verkligen till juni då han skulle ta studenten. De svartmålade ögonen med mörkgrön iris blickade ut över ängarna och kohagarna som svischade förbi. Sedan såg han ned i knäet där han hade ett ritblock uppslaget och höll på att skissa lite granna på en bild som föreställde hans flickvän. Ett litet leende spred sig i det bleka ansiktet när han såg på råskissen. Hans flickvän, Liv, var jämnårig med honom. Hon hade rastaflätor i turkost, vitt och rosa. Annars var hon inte särskilt iögonfallande. Sällan bar hon mer smink än mascara och lite kajal. Ibland hade hon en ring i näsan eller läppen, tillskillnad från Danny som hade piercingar i ögonbrynen, näsan, flera i läppen och tungan. Men för Danny fanns det ingen annan än Liv. Om han var ärlig mot sig själv hade han aldrig gillat tjejer som bar för mycket smink eller alldeles för mycket piercingar. Blyertspennans mjuka spets dansade fram över pappret, bildade mjuka linjer av ett ansikte, stora ögon, fylliga läppar och det flätade håret. Att rita var en kul och mycket bra hobby på tåget när man ville få tiden att gå. Musiken, som mest bestod av bas och trummor, från hans stora hörlurar som täckte hans öron stängde ute det trötta bullret från tåget och smattrandet från regnet utanför. När blyertsskissen av Liv var klar kollade han klockan. Tåget borde vara framme vid hans station snart. Så Danny packade ned ritblocket och pennan i sin sportbag. Snart stannade tåget in på den lilla skyffliga stationen och Danny reste sig upp, slängde sportbagen över axeln och klev av tåget. Regnet var inte så kraftigt längre och han vandrade genom spärrarna och ut till busshållplatserna. Eller ja, det fanns två stycken. Båda gick samma runda fast åt olika håll. Det var en besvikelse att upptäcka att han missat sin buss, så han var tvungen att gå och sätta sig på en bänk vid ingången till perrongen, där det var lite tak som skyddade från regnet. Busshållplasterna hade ingen kur som man kunde stå eller sitta under, tyvärr. Det skulle ta fyrtiofem minuter innan hans buss gick igen. Han hatade verkligen att på ute på vischan, för i staden gick bussarna och tågen hela tiden. Det var ganska dött, på detta ställe som kallades centrum av samhället. Här gick bussarna, tåget, det fanns en grill och så lilla konsum. Om man ville storhandla var man tvungen att åka bil i en timme för att komma till coop och IKEA. Danny suckade långdraget och såg sig omkring. Han kunde se att grillen hade lite yngre gäster som firade fredagskvällen där, och på andra sidan gatan gick två tjejer i fjortonårsåldern. Det hade alltid förundrat honom hur mycket ungdomar det fanns här. Närmaste skola låg en halvtimme med buss, bort till en annan liten by som var betydligt större. I sina djupa filosofier och tillbakablickar på sin högstadietid la han inte märke till den man som kom ut ur Konsum affären med höga läderstövlar man knäppte på flera ställen, svarta byxor med röda sömmar, en högkragad skinnrock och ett brett nithalsband. Denna man fick syn på Danny och gick och slog sig ned med en duns bredvid honom. Danny så lite förvånat upp och blev sedan riktigt förvånad. Vad han vetat var han den enda personen häromkring som klädde sig så. Mannen var äldre än honom, kanske upp mot trettio. Denne hade silverfärgat hår, vilket Danny aldrig sett förut, och långa spikliknande nitar i läppen, ögonbrynen, ögonen och näsan. Mannen vände sin blick till Danny och log extremt självsäkert. Om Danny inte varit så paralyserad av mannens ögon hade han lagt märke till hur tre hörntänder var vassa likt ett rovdjurs. För mannens ögon var verkligen annorlunda. Irisen var mörkröd, näsan lite lila, och pupillerna liknade en fyruddad stjärna. ”Häftiga linser.” Sa Danny beundrande, kom sedan på sig själv att stirra och såg på sin sportbag istället. Mannen svarade inte utan började rota i sin Konsum påse. Danny såg upp på honom och drog ned hörlurarna till axlarna. ”Ursäkta, men är du typ nyinflyttad? Tror inte jag sett dig här tidigare.” Sa Danny lite tafatt. Mannen slutade att rota runt i påsen och nickade lite medan han log hånfullt. ”Typ.” Det blev tyst efter det och Danny nickade. Regnet tilltog i styrka och han såg lite uttråkat på ett fönster av ett hus på andra sidan gatan, för ur det sken det nämligen olika färger. Antagligen såg någon på TV. Dock, lite då och då, sneglade han nyfiket på mannen som satt framåtlutad bredvid honom med armbågarna vilande på knäna. Han harklade sig lite granna. ”Jag är Danny föresten.” Sa han lågt, precis så att et överröstade regents dån. ”Det råkar inte vara förkortning av Daniel?” Frågade mannen utan att se upp från vad han nu betraktade. ”Jo, det är det…” Nu såg mannen på honom, lite leendes. ”Åhåå, mitt namn är Azrael.” Sa han med en väldigt sarkastisk ton vilket fick Danny att rynka på pannan. ”Det låter bekant…?” Sa han lite fundersamt. Azrael fnös. ”Är du en trogen man till kyrkan?” Sa han väldigt avsmaksfullt. Danny gissade på att Azrael var någon som dyrkade modern satanism eller liknande. Det fick honom att nicka, mest för att jävlas. Han var inte särskilt trogen till kyrkan, trodde inte på gud eller så, men hade ändå ett silverkors han fått av Liv. ”Jag bär ett kors kring halsen.” Sa han och såg hur Azrael höll tillbaka en ful grimas. ”Jasså…” Danny kunde svära på att Azrael tänkte ”.. Det ska vi nog ändra på.” Det fick honom att rysa. Känslan av att Azrael gett honom den tanken var väldigt skrämmande. Till hans lättnad körde däremot en buss fram och det var samma buss han skulle ta. ”Vi ses.” Sa Danny samtidigt som han reste sig upp och slängde sportbagen återigen över axeln. Azrael nickade och följde honom med blicken då han gick iväg till bussen och klev på. Så, med en lättat, darrande suck sjönk han ned på ett säte långt bak i bussen och lutade sig tillbaka. När han blickade ut genom fönstret kunde han skymta en lysande blixt, och snart kom mullrandet som skakade himlen. Toppen, tänkte han och tog upp mobilen och slog hans pappas nummer. Fadern svarade och han bad honom snällt att plocka upp honom vid busshållplatsen så han slapp gå i ovädret. Fadern muttrade lite, men gick med på det. Danny vände sig om för att se i spegeln som bussen hade vid dörrarna hur mycket av hans smink som hade runnit ur på grund av regnet. Plötsligt tycktes han skymta någon underligt. Han såg ned på sig själv och drog ut silverkorset lite granna. Det var vänt. På något sätt hade det börja hänga uppochned på den tunna silverkedjan. Fundersamt betraktade han det då bussen började köra, utan den blekaste aning om hur detta hänt, men han antog att det gick att fixa… på något sätt. Som vanligt när han kom hem så kom den femtonårige brodern fram till honom, frågade hur det var i stan och mamman tjatade på att han skulle tvätta bort kletet ur ansiktet. Idag, eftersom både tåg och buss varit försenat, hade han missat middagen med familjen. Men det gjorde honom inget, för han mådde lite illa. ”Det är den här förbannade åskan, det går över snart.” Sa hans mamma och tvingade i honom lite rester från middagen trots allt. Familjen började spela en frågesport medan åskan härjade över himlen. Men Danny kände sig verkligen inte bra utan gick upp ned till källarvåningen, som föräldrarna gjort till hans privata lilla våning, utom tvättstugan och ett förråd då. Där nere hade han det lugnt och skönt. Han visste att Liv var på en fest med sina kompisar, men kunde inte låta bli att ringa henne via sin mobil. Dels ville han höra hur hon hade det, och så ville han fråga om korset. Medan signalerna tutade fram slängde han sig ned på soffan och betraktade korset. ”Ett ögonblick!” Hördes Livs röst i andra änden och med väldigt hög musik i bakgrunden. En dörr small igen efter henne och musiken dämpades. ”Hej!” Sa hon lite andfått. Det ekade lite, antagligen var hon på en toalett. ”Hej, det är jag. Hur är det?” Frågade han och log för sig själv. ”Åh, jag mår bra. De spelar jätte bra musik här!” Sa Liv piggt. Danny hade hemskt gärna velat stanna i stan över helgen, men samtidigt var han tvungen att åka hem på helgerna för att hjälpa till och tvätta sina kläder. ”Hur är det med dig? Du låter konstig.” Sa hon, nu inte alls lika glatt. Danny såg på korset. ”Liv, visst var korset du gav mig i julas ett vanligt kristet kors?” Frågade han lite avvaktande, inte säker på hur han skulle lägga fram det. ”Joo… Något speciellt?” Frågade hon långsamt. Danny skakade på huvudet, mest av vana. ”Nej, då är allting bra. Det var inget. Sköt om dig, det är lika bra jag slutar innan det bryts. Älskar dig” ”Puss, vi ses på måndag.” Danny la på mobilen och såg på displayen en stund innan han satte sig upp och la mobilen bredvid sig i soffan. Utan större anledning slog han sig själv hårt i pannan. ”Idiot.” Fräste han åt sig själv. Ungefär samtidigt tyckte han sig höra något vid dörren i tvättstugan, som man kunde komma in i källaren utifrån genom. Danny rynkade pannan, på lite av oro och fundersamhet. När det lät som om någon låste, eller låste upp dörren reste han sig sakta upp och gick tvekande mot tvättstugan. Någon tände lampan därinne. Det kunde lika gärna vara hans mamma som gått med tvätten. Men varför hade hon inte gått innevägen? Han slöt sin darrande hand kring dörrhandtaget och andades snabbt genom näsborrarna. Sedan tryckte han ned dörrhandtaget och öppnade dörren. Först, kunde han se sin mamma stå där med tvätten, men likt en illusion försvann den bilden och han insåg att det var mannen från centrum. Han stod halvt bortvänd och med fingrarna på det runda dörrhandtaget till ytterdörren. Danny backade undan och såg gapande på mannen som släppte dörrhandtaget och vände sig mot honom. ”Daniel, så trevligt att se dig igen.” Sa Azrael som om de var gamla bekanta och började gå mot honom. Danny backade ännu mer, bort från honom. En sak som han la märke till att Azrael var torr, trots regnet utanför. Hur länge hade han varit i hans hus egentligen? ”Hur.. vad.. nej..” Danny fick inte fram med än det. Azrael såg hånfullt på honom innan han såg sig omkring i det lilla vardagsrummet. ”Sött.” Sa han flyende och gick närmre Danny som fortsatte att backa tills han ramlade över soffkanten och sedan föll ned på golvet. Då började han krypa baklänges. Bort från Azrael som långsamt närmade sig, nästan hotfullt. Varför kunde han inte säga något? Vad exakt var det för fel på honom? Snart blev Danny inträngd mot en byrå. Nu kunde han inte krypa bort längre från mannen. Azrael ställde sig gränsle över honom och satte sig sedan på huk. Danny tryckte sig så nära byrån han kunde och ville inte alls vara så nära Azrael som han var just nu. Azrael fick syn på det uppochned vända korset och log. Nu upptäckte Danny de tre vassa hörntänderna. Detta skrämde Danny ännu mer. Han hade aldrig varit så rädd, och ändå var han inte ett dugg rädd av sig i vanliga fall. Fast något sa honom att detta verkligen inte var ett vanligt fall. Azrael höjde upp korset litet granna med hjälp av en böjd kniv han höll mellan två fingrar. Denna kniv hade Danny inte upptäckt innan. ”Aah, du bär verkligen ett kors.” Sa Azrael lågt och skrattade sedan till. Kniven for genast upp till Dannys haka och Danny höjde förtvivlat huvudet, rädd för att bli skuren. Men Azrael drog kniven över hans ansikte på ett ömt sätt som liknande hur Danny brukade smeka Livs ansikte. ”Försvinn.” Viskade Danny, för mer än att viska kunde han inte i sitt nuvarande läge. Azrael skrattade, böjde sig sedan fram så att han kunde känna hans värme mot ansiktet. Danny försökte vända sig bort, men Azrael vände fram hans blick med sin kniv. ”Det är väll inte så att du råkar vara lite rädd, Daniel?” Sa han sarkastiskt. Hans piercingsmycken snuddade mot Dannys hud då han talade. Sedan, lutade han sig fram och bet Danny riktigt hårt i läppen. ”Ge mig dina krafter.” Väste han i hans öra innan han bet där också. Dannys mun fylldes med den beska blodsmaken. Just nu var Danny så förvirrad att han inte ens uppfattade de orden. Azrael grep tag i hans krage och reste sig upp, samtidigt som han drog med sig Danny upp. Byrån skakade då Azrael tryckte Danny hårt mot den och kysste honom intensivt. Det var nästan så att Danny var på väg att spy när Azraels långa tunga strök över hans egna. Varför gjorde han inget motstånd? Han kunde inte, sen var Azrael beväpnad, vilket såklart var en väldigt bra anledning att hålla sig stilla. Blod och saliv rann ned för Dannys kind då Azrael drog sig undan. Nu började Danny att flämta, det kände som om han skulle kvävas. Det här är inte verkligt, intalade han sig själv. Du har feberyra eller något. Men det var lika verkligt som att Azrael drog av honom hans svarta t-shirt och sedan bet honom i ena bröstvårtan. Danny kved till, knep ihop ögonen och borrade in fingrarna i Azraels armar. Återigen skrattade Azrael och drog med de ganska vassa naglarna längst hans sidor. ”Du är svag för smärta ser jag.” Flinande Azrael och satte in ett finger genom hans ring i ena näsvingen och ryckte till. Dannys skrik dränktes i en fruktansvärd åskknall. Azrael såg exalterat upp mot taket. Han sa något, men Danny var alldeles för upptagen vid smärtan i näsan för att uppfatta något. Det blödde kraftigt från den nu sönderslitna näsvingen. Azrael återgick leende till Danny, slickade hans läppar som var blodiga och kysste honom sedan. När han drog med sina vassa tänder ned längst Dannys käke och hals tog Danny tag om hans axlar, fortfarande med ögonen hårt slutna. ”Sluta… sluta, för i helvete sluta.” Kved han fram och kände att han i vilket ögonblick som helst skulle börja gråta och önska att han fortfarande var ett litet barn som kunde krypa upp i mammas famn. Azrael stannade upp, men tog nu tag i en läppring och slet ut den. ”Håll käften.” Sa han lågt och bet tag i Dannys läpp. Blodet från näsan, örat och läppen hade hittat ned till halsen och bröstet. Danny kände hur den varma vätskan rann ned, och sedan hur Azrael tycktes följa den med sin långa tunga. Azrael slickade honom över bringan och den platta magen, sänkte sig sakta tills han stod på knä framför Danny som lutade sig kraftlöst mot byrån. Bältet med kedjor föll ned på golvet och hans byxor slets ganska våldsamt ned till knäna. Han rös ofrivilligt till då Azrael dragit ned hans underbyxor och drog ömt med naglarna över hans ljumskar. ”Visste väll att du gillade smärta.” Sa Azrael nöjt. Danny rodnade, medveten om vad han menade. Men han kunde inte kontrollera det, även om detta var mot hans vilja och Azrael var av samma kön. Danny slog flämtande upp ögonen och grep tag i byrån då Azraels drog sin blöta tunga över hans lem. Motvilligt njöt han när Azrael slöt hela munnen kring den. För att sedan bita hårt. Danny låg med ansiktet nedborrat i kudden och händerna hårt bundna vid gallret av huvudändan på sängen. Hela hans kropp värkte och han var full av rivsår, skärsår och bett som blödde. Flera piercingar var utryckta och där hade han fått långa uppslitna sår. Men den värsta smärtan, var känslan av att vara kränkt och extremt smutsig. Med en kvävd snyftning såg han upp på Azrael som satt halvt påklädd på hans sängkant. Det var tidigt morgon ute, det hade inte blivit riktigt ljust än. Åskvädret hade slutat, men ingen hade kommit ned på hela natten till hans våning. Nu hade han hittat något negativt med en egen våning. Azrael vände blicken till honom. Hans puppiller rörde sig. Danny hade förstått att han inte var någonting mänskligt och att hans ögon var äkta. Även hade han lagt märkte till att pupillerna inte var en fyrudding stjärna, utan själva verket ett uppochnedvänt kors. Demon kanske? Fast Azrael passade inte in på beskrivningen som demon. Azrael sänkte sig ned över honom, med armbågarna på var sin sida om honom. Lite avsmaksfullt, eller irriterat, betraktade Azrael honom på nära håll. ”Varför kommer jag inte åt dig?” Han gav Danny ett slag över kinden och grep sedan tag i hans haka och tryckte sitt ansikte tätt intill hans. ”Måste jag skära upp dig?” Danny försökte utan ett ord att flytta sig undan från honom, men den hårda bindningen hindrade. ”Lås dörren till tvättstugan när du söker mig. Och du kommer att vilja ta kontakt med mig igen.” Väste han och tryckte ned hans kors hårt mot hans bröst. Danny bet ihop tänderna då det brände och sved i huden. Azrael log sadistiskt och slet sedan bort korset från hans hals. Kvar på hans bröst var det satanistiska, uppochned vända korset inbränt. ”Vi ses, Daniel.” Sa han och kysste honom. Azrael reste sig, slängde sin tröja och rock över axeln och gick bort till tvättstugan. Danny följde honom med ängslig blick, önskade att han bara kunde försvinna. Azrael vände sig om vid tvättstugans dörr, log ljuvt mot Danny, innan han gick in i tvättstugan och stängde dörren efter sig. Efteråt hördes det ett klick, någon låste upp dörren till ytterdörren. Sedan återstod det bara tystnad. När det verkade som om Azrael verkligen försvunnit började Danny slita och rycka i skärpet som hade honom fast vid sängen. Handlederna blev brända och lädret skar in i huden, men Danny tänkte bara på att komma loss. Likt en galning, och det var väll vad han var nu, slet han och drog i skärpet i säkert fyrtio minuter innan knuten lossades upp lite och han kunde lirka ut sina händer. Direkt då han kommit loss sprang han upp ur sängen och fram till tvättstugans dörr som han smällde upp. Han andades ut då det inte syntes ett spår av Azrael. Blicken vandrade sedan till dörrhandtaget till ytterdörren. Det var ett vanligt dörrhandtag, som det alltid varit, med ett litet kors i mitten. Så Danny vände sig om för att gå och duscha, men stannade tvärt. Mycket sakta och tvekande vände han sig om igen. Kraftlöst sjönk han ned på knäna då det gick upp för honom, att om man låste dörren, genom att vrida på dörrnobben, skulle korset vändas uppochned. Danny lutade förvirrat pannan mot händerna. Nu var han trött på alla dessa kors. Varför hade han ens tilltalat Azrael borta vid centrum? Vad fan ville Azrael honom? Krypande över golvet tog han sig mot badrummet på denna våning. Så smutsig han kände sig, så hemskt smutsig. Illamående var han också och skulle troligtvis spy när som helst. För spydde, det gjorde han, när han tänkte på allt Azrael gjort med honom. Mitt på golvet stannade han och började spy. Sedan stod han på alla fyra och stirrade ned i spyan, vilket fick honom att spy igen. Nu, när han väntat hela natten på det, hörde han fotsteg i trappan ned. ”Danny-gubben?” Hörde han sin mammas röst innan det blev knäppt tyst. Han försökte hålla tillbaka två sura uppstötningar, men spydde återigen. Då sprang mamman skräckslaget fram till honom. ”Herregud, vad har du gjort!?” Hennes röst gick upp i falsett och hon drog upp honom på knäna och kramade om honom hårt. Det var väldigt längesen han varit i sin mammas famn, eftersom det var så kallat töntigt. Men just nu uppskattade han det otroligt mycket, lutade sig mot henne och slog sedan armarna om henne. Mamman strök honom över ryggen, vilket fick det att svida lite i såren han hade där, och vaggade honom ömt. Danny gömde ansiktet mot hennes hals. ”Vad har hänt? Jag hörde en massa höga smällar i dörrarna här nere.” Viskade hon oroligt och drog bort honom på en armlängds avstånd och betraktade hans ansikte som var fullt med sår från utslitna ringar. Plötsligt såg hon lite besviken ut. ”Jag trodde vi gått igenom det här redan Danny. Du lovade att inte skada dig själv igen!” Danny stirrade på henne. Visst var det sant att han, för ett par år sedan, hållit på och skära sig själv. Men att han hade gjort det här på sig själv? Hur skulle han ha kunnat bita sig själv!? Desperat grep han tag i henne. ”Det var inte jag! Det var Azrael! Mannen från centrum! Han med de lila ögonen och huggtänderna!” Skrek han i hennes ansikte medan tårarna äntligen blev fria och började rinna nedför kinderna. Mamman sa ingenting, men han kunde se misstron i hennes ögon. Försiktigt kramade hon om honom, hyschade honom. ”Klä på dig något, vi måste till sjukhuset med dig.” Sa hon bestämt, och lite skrämt efter vad han sagt. För Danny hade aldrig kommit med så sjuka historier, om än några historier alls. Varför förstod hon inte? Han ljög ju inte! Hon ville säkert ta honom till ett psykhem och sy in honom där. Fortfarande vaggande på Danny skrek mamman; ”KJELL! Kjell, vakna!” Det blev tyst, men sedan hördes trötta steg på övervåningen och hur pappan stannade vid trappans översta steg. ”Är det banditer?” Frågade han med en röst tjock av sömn. ”Starta bilen för fan! Vi måste köra Danny till sjukhuset!” Skrek mamman, arg av rädsla. ”Varför-” ”Gör det bara!” Avbröt mamman och det fick pappan att traska iväg. Danny fick hjälp upp av henne, sedan stödde hon honom så han inte klev i spyan och så gick de bort till garderoben där hon drog på honom en munktröja, nej, hon missade en korttröja, kalsonger och träningsbyxor. Danny följde med henne upp för trappan och bort mot hallen av huset i en dimma. Ingenting sa han, ingenting gjorde han utöver vad han blev tillsagd och blicken flackade av och han utan att kunna fästa på någonting. Hans yngre bror hade vaknat av den lilla uppståndelsen i hallen då mamman försökte få på Danny hans ganska trånga converseskor. Brodern spärrade klarvaket, från sitt tidigare halvsovande tillstånd, upp ögonen då han såg Dannys brända handleder och blodiga ansikte. Mamman brydde sig inte om honom utan gav upp med att få på skorna, så hon bara drog med sig Danny barfota till bilen som stod på tomkörning. Under hela bilfärden, vilket inte var en sådan liten färd, satt Danny och såg tomt ut i luften. Även om han inte gjorde så mycket utanpå, försiggicks det väldigt mycket inne i hans huvud. Han reflekterade över gårdagen, och natten. Ja, det var ju fortfarande natt, eller tidig morgon. Klockan var halv fem, och det närmaste sjukhuset var inte öppet nu, så de var tvungna att åka en lång väg till nästa, som hade akuten öppen dygnet runt. I vilket fall, så kunde Danny inte komma på någonting varför Azrael kommit till hans hus, vem Azrael var och om han verkligen funnits. Den oroväckande tanken av att han hittat på allting och skadat sig själv höll sig i hans huvud. Kanske hade han blivit psykiskt sjuk, för det kunde man väll när man va under mycket stress. För stressade det gjorde han, såhär på slutet av vårterminen. Eller kanske var han besatt? För det hade varit en hel del satanistiska kors igår. Massor av förvirrade tankar och äcklande minnen snurrade runt i hans huvud. Rätt som det var stannade pappan bilen och mamman drog ut Danny ur den. Innan han kom ut lyckades han slänga en blick på klockan. Hon var några minuter över sex. Alltså hade hans pappa kört väldigt fort. Barfota drog hans föräldrar med honom över asfalten som var blöt av nattens regn, bort mot ingången av sjukhuset. De skyndade genom dörrarna och till akutavdelningen som inte var särskilt långt ifrån ingången. Väntrummet var inte särskilt fullt, för de flesta hade väll åkt hem eller flyttats efter fredagsnätternas alla olyckor. Det satt ett par i medelåldern med lite blodiga kläder, antagligen hade deras barn råkat ut för något. Det kom genast fram en sjuksköterska till Danny och hans föräldrar och frågade snabbt vad som var fallet. Eftersom Danny inte hade några svåra blödningar eller liknande fick de vänta i några minuter innan en läkare tog med sig endast Danny till ett rum. Danny, som nu var tvungen att svara på frågor, fick ta av sig byxorna och tröjan så läkaren kunde undersöka alla sår och bett han hade. Det tog ett tag att rengöra och pyssla om alla, sedan frågade han lite mera, efter det fick Danny sätta sig i väntrummet medan läkaren pratade med hans föräldrar. Ansiktet hans var hoplappat med små vita tejpbitar som höll ihop såren där piercingar varit. Över brännmärket på bröstet satt det även ett plåster. Klockan vandrade långsamt fram, och det tog en väldans tid för läkaren att prata med föräldrarna. Danny blev snart nyfiken, och när sjuksköterskan vid disken verkade vara försjunken i något pappersarbete, smög han fram till svängdörren, puttade upp den lite och lyssnade. Han ville ju höra om de tyckte hans sanna historia var galen. Om den nu var sann. Han hade börjat tvivla. ”Jag är väldigt orolig för er sons mentala hälsa. Utsätts han för mycket stress? Har han bytt vänner?” ”…när jag hittade honom stod han på alla fyra och spydde…” ”…pratade om någon Asel… huggtänder…” ”Huggtänder? Betten han har kan han inte själv ha gjort… måste vara ett djur…” ”…vi har två hundar…” ”… Satanistiskt kors.” Det var de fragment av meningar han hörde. Efter det sista blev det däremot tyst. Han undrade varför. ”Du kan komma in Daniel.” Det var läkaren som sa det. Han blinkade lite förvånat till, svor, och klev in med skamsen blick. Läkaren synade honom bakifrån glasögonen, såg sedan på Dannys mamma. ”Jag tycker ni ska kontakta en psykolog. Många unga människor behöver någon utomstående att prata med.” Sa läkaren med bestämd ton, såg på Danny, sedan på hans mamma igen. ”Såren är inte så farliga, förutom de på slemhinnorna. Näsan och läppen alltså. De måste hållas rena. Om illamåendet som du nämnde kommer tillbaka, så ta tabletter mot magkatarr.” Mamman nickade allvarligt och gick sedan bort till Danny. Pappan tog emot en burk med tabletter från läkaren. Läkaren vände sig sedan mot Danny. ”Ogillar du präster Daniel?” Frågade han. Danny rynkade pannan och skakade på huvudet. Läkaren höjde ögonbrynen. ”Säkert? Med tanke på vad du har på bröstet så vet jag inte om jag tror dig.” Danny surnade till. Jävla läkare. ”Det var fan inte jag som gjorde det! Jag är ingen jävla psykopat! Det var han med cp-ögon! Den jäveln som gjorde så här mot mig! Jag är inte psykiskt sjuk!” Skrek han i protest. Hans mamma klappade honom lugnande på axeln. ”Det är okej Danny, vi åker hem nu.” Sa hon ömt, men samtidigt varnande. Danny såg efter läkaren som verkade ha väldigt kul åt honom medan hans föräldrar drog med honom ut från rummet. Så gärna ville han slita sig loss och slå den när förbannade läkaren, men gjorde det aldrig. Hans pappa tittade länge på honom då de gick ut ur sjukhuset och ut på parkeringen som badade i solsken. ”Vem är du sur på egentligen Danny? Läkaren eller dig själv?” Sa han mycket lugnt, precis som vanligt. Danny fnös honom i ansiktet. ”Vart fan fick du luft ifrån gubbjävel?” Fräste han ilsket, vilket han aldrig tidigare gjort mot sin pappa. ”Men Danny-!” Utbrast hans mamma, men han knuffade undan henne. ”Håll käften du också.” Muttrade han och gick med armarna i kors en bit bakom dem. De förstod inte, och de trodde inte på honom. För nu visste han att Azrael varit riktig, efter att läkaren sagt att han inte kunnat ha gjort betten själv. För ingen av deras hundar bodde inomhus, utan var fastkedjade i sina hundkojor i hundgården bakom huset. Den kvällen, efter att ha tillbringat dagen med att städa sin våning från blod och spya och hjälpt sin bror att trimma hans cross, så satt nu Danny i sin soffa och stirrade upp i taket. Sängen ville han inte komma nära, den riktigt stank av Azrael. Han var väldigt sur, på allt och alla, riktigt förbannad helt enkelt. Mamman och pappan hade sett konstigt på honom hela dagen, brodern hade sett lite rädd ut och till och med hundarna hade skyggat undan då han blängt på dem. När han sedan insett att han var förbannad på att Azrael var så jävla ignorant blev han dessutom sur på sig själv. Borde han inte ligga och spy någonstans för att han var extremt äcklad? Eller vara på apoteket för att köpa laxeringsmedel? Då han satt där, och såg på takets brädor, gick det upp för honom att Azrael måste ha haft något kontakt med honom från innan på något sätt. Eftersom dörren i tvättstugan hade alltid haft ett kors i mitten och hade alltid funnits där. Så, om man nu antog att Azrael var någon slags demon eller underjordiskt väsen, varför hade han börjat kontakta honom nu? Danny hade ju aldrig umgåtts med satanister eller varit med i någon ritual. Kanske det var något i familjen? Den äldste sonen blir utsatt? Det kunde han ju fråga sin farbror om. Fast det var nog inte det, utan det kändes som om något saknades. Som om en mycket viktig detalj undgått honom. Tankarna vandrade tillbaka till det ögonblick då Azrael satt sig ned bredvid honom. Om och om igen tänkte han tillbaka på varje min, blick, leende och ord Azrael sagt. Fundersamt tuggandes på en nagel såg han koncentrerat ut i luften. Det var något… Något om hans namn. Ja, det var det! Han hade varit ointresserad då han sagt att han hette Danny, men när han hade bekräftat att han hette Daniel… Dannys hjärna gick verkligen på högvarv, tills det blev kortslutning. Irriterat gnuggade han tinningarna, sedan såg han mot tvättstugan. Nu ville han ha lite svar. Det tog Danny mycket mod och beslutsamhet att resa sig upp från soffan och ta de stegen mot tvättstugan. Det lät från en maskin som gick därinne. Det var redan tänt där inne, så han kunde gå direkt till ytterdörren som var olåst. Ståendes framför dörren tog han ett djupt andetag, slöt handen om dörrnobben, andades ut och vred om. Det sa klick och Danny öppnade ögonen. Lite misstroget såg han på dörren. Ingenting hände, även fast dörren var låst och korset var uppochned. Ett skratt lämnade honom, nästan lite lättat, men samtidigt besviket. Sedan fnös han och vände sig om. ”Godafton.” Danny kastade sig häpet bakåt och stötte i dörren. Azrael skrattade lågt och gick nära inpå honom. De ögon som Danny tidigare kallat cp-ögon, betraktade hans ansikte och hals, likt en konstnär som betraktar sitt mästerverk. ”Jag förväntade mig verkligen inte att du skulle söka mig så snart. Men det gläder mig verkligen.” Sa Azrael väldigt sarkastiskt och slickade honom långsamt längst käkbenet. Danny rynkade lite surt ögonbrynen och puttade undan honom en bit så han kunde komma bort från honom. ”Vad fan vill du mig?” Sa han och backade halvt ifrån honom, så han aldrig släppte honom ur sikte. Vrede, i en mängd han aldrig känt den förut, kokade upp under hans skin och rädslan för Azrael blev glömd för stunden. ”Det är väll jag som borde fråga dig det.” Svarade Azrael nedlåtande och vandrade värdigt efter honom i sina höga stövlar. Danny såg mot trappan till övervåningen, innan han plockade upp en fjärrkontroll från soffbordet som han, utan att släppa Azrael med blicken, slog på sin stereo. Musiken skulle dölja deras röster för resten av familjen. För Danny ville inte dra med dem in i vad nu Azrael drog in honom i. ”Jag menar varför kom du hit igår? Vem är du egentligen?” Frågade Danny tillräckligt högt för att Azrael skulle höra genom dånet av hårdrocken. Azrael slog sig ned i soffan och satte upp sina stövlar på soffbordet. Han hånlog mot Danny. ”Sanningen eller en trovärdig historia?” Frågade han och betraktade Dannys kropp. Det äcklade Danny något och han satte sig på sin datorstol en bit bort från soffan. ”Sanningen.” Fräste han. Azrael verkade bli exalterad av hans vrede. Så hemskt gärna ville Danny slita honom i stycken för att vara så otroligt uppochned vänd. Precis som korsen. ”Okej… Det finns tre personer här i världen, tre i den här generationen av ömkliga människor, som var och en har styrkan att döda de tre demonerna; Lucifer, Bellial och Leviathan. Min mening är att hitta dessa tre innan den första tisdagen juni månad, det tvåtusensjätte året efter Kristus födelse. Jag är törstig, har du något att dricka?” Azrael bytte ämne så snabbt att det tog några sekunder innan Danny fått in allt han sagt. ”Ursäkta? Tycker du jag ska tro på det där?” Fnös han fram och såg skeptiskt på Azrael. Azrael reste sig upp, vilket fick Danny att göra sig redo att hoppa av stolen och springa därifrån om det blev nödvändigt. Men Azrael gick inte mot honom, utan bort till hans sängbord där han tog upp ett inramat foto av Liv. Azrael smackade med läpparna. ”Det var inte en dålig jävel du halat in. Ro om henne ordentligt veckan som kommer.” Sa Azrael och ställde ned ramen igen, gick sedan upp till Danny som såg trotsigt på honom. Han la handen på Dannys axel och lutade sig ned så deras ansikten var i jämnhöjd. ”Man vet aldrig vad som komma skall.” Så gick han iväg mot tvättstugan, men stannade igen vid dörren och såg bak på honom. ”Och jo, vad ska du tro på om du inte tror på mina ord? Människor utan tro är väldigt lätta att styra.” Sa han innan han försvann in i tvättstugan. Danny for upp från stolen, som föll ned på golvet i bara farten, sprang mot tvättstugans dörr, hörde det lilla klicket och när han smällde upp dörren var alla spår av Azrael borta. ”Fan!” Förbannade han högt och stampade till i marken. Han ville veta exakt hur den där dörren fungerade. Men det kunde han väll inte nu. Missbelåten över att inte ha fått ut något ur den där knölen såg han sig omkring och kände en helt ny känsla. Den var verkligen ny, men han brydde sig inte om den, antog att det var rent hat, istället skrattade han till. ”Knöl. En uppochned vänd knöl!” Han skrattade hysteriskt och sparkade ned en blomkruka som stod på en hylla som dekoration. Det sinnesjuka, hysteriska skrattet övergick i ett ilsket skrik och han kastade sig ned på soffan och bet sig i knogarna för att bli lugn. Åh, vad Azrael gjorde honom arg. Dessutom trodde ingen honom. Eller vänta… Kassören på Konsum? För Azrael hade haft en Konsum påse då de setts i centrum. Danny insåg att vem det nu var som tagit betalt måste ha kommit ihåg Azrael. Lite hopp fick han om att inte bli insydd, och med ett skadeglatt leende låg han på soffan och höjde musiken som vibrerade genom det gamla husets väggar. Tidigt på måndag morgon satt han på tåget igen och gjorde sin läxa han glömt bort i allt som hänt. På söndagen hade han frågat runt på Konsum. Han hade till och med frågat den som jobbat fredagskväll om hon sett någon med silverfärgat hår och annorlunda ögon. Den äldre kvinnan hade funderat en stund, men sedan skakat på huvudet. Danny såg upp från läxboken och stirrade ut genom fönstret. Efter ovädret hade det blivit riktigt fint väder, varmt om inte annat. När han återgick till sin läxbok insåg han att han inte orkade läsa. Med en smäll som dränktes i tågets skrammel stängde han boken och la tillbaka den i sportbagen. Ansiktet hans reflekterades lite granna i fönstret, och funderade på vad han skulle säga till sina vänner. Hej, jag blev våldtagen och misshandlad av en man som använder källardörren som en portal. Danny fnös föraktfullt åt sig själv. De skulle tro han var galen, eller skratta för att det lät så extremt roligt. Inga vettiga historier kom till honom. Tillslut bestämde han sig för att förklara alla utryckte ringar som att ett ungdomsgäng på tåget misshandlat honom och att de hade en aggressiv hund som bet honom. Ja, så fick det bli nu, klargjorde han och lutade pannan mot fönstret. Den svarta luggen föll framför hans syn, så han blåste bort den något så han kunde se ut på landskapen som blev mer och mer bebott. Oron han hade inför att möta sina kompisar igen gjorde honom väldigt sugen på att skolka. Liv gick inte samma gymnasium som honom, så han kunde ju alltid vara med henne. För hennes skola hade redan slutat. Förrförra veckan hade hon tagit studenten. Fast han var lika nervös inför att träffa Liv som han var inför att träffa sina kompisar. Tillbaka lutad i sätet igen drog han en djup suck och satte upp fötterna på sätet mittemot. Det började strömma in allt mer folk då tåget stannade ute i förorterna. En äldre dam, en tant, hoppade fram på sin käpp och stannade vid Danny. ”Huligan!” Fräste hon med den knarriga rösten och slog honom på smalbenen med sin käpp. Danny kved till och drog genast bort benen. Tanten fnittrade för sig själv och satte sig på sätet mittemot. Danny rynkade bekymrat pannan och gned sina ömma smalben, för den där tanten kunde slå hårt. Hennes självsäkra leende fick honom att påminnas om Azrael. Han gjorde en ful grimas vid minnet och fick då ett slag på ena benet igen. ”Sitter du där och gör grimaser åt mig? Ha! Se bara vad som händer då man slåss! Du ser ju ut som Frankenstein med alla de där plåstrena.” Knakade tantens röst. Danny såg lite motbjudande på tanten. ”Håll käften kärring, annars kanske du själv får se ut så.” Fnös han åt henne och sparkade undan hennes käpp då hon tänkte slå honom igen. Det var då två män med långa, svarta skinnrockar satte sig ned. En bredvid Danny, en bredvid tanten. De såg båda på Danny. ”Visa lite respekt till de äldre.” Sa han som satt bredvid Danny. Lite förvirrat såg han mellan de båda. De bar svarta kavajer med vita streck under skinnrockarna, svarta stövlar som var uppknäppta över benet så skaftet på stövlarna hängde ned, de enda nitar de hade på sig var ett smalt halsband och så hade de lite piercingar här och var. Den ena hade svart hår, den andra också svart men med ett dussin vita flätor här och var. Danny höll sig tyst, bara med blicken vandrande från den ena till den andra. Han som satt bredvid honom, med helsvart hår och en liten silver stav i septum, drog upp hans Ramon t-shirt. Danny tog genast tag i sin t-shirt och drog ned den igen. ”Vad fan!?” Fräste han och var på väg upp från sätet. Nu ville han verkligen inte vara med om något sådant! Men mannen drog ned honom igen. ”Astarot, håll i honom.” Den andra mannen reste sig upp, sparkade in Dannys fötter med sina högklackade, öppna stövlar och grep tag i hans handleder som fortfarande var ömma. Tanten gormade och tjatade, och hela tågvagnen hade vänt sig om för att kolla på vad som försiggick. Den andra mannen drog upp Dannys t-shirt över bröstet. Det inbrända korset verkade ha varit vad de letat efter. Mannen fnös och släppte Dannys t-shirt. Han sa någonting till han på högklackat, men på ett främmande språk som liknade arabiska. Den andre svarade kort, men rösten var ljus och mjuk. Detta förvånade Danny och han insåg att mannen, Astarot, egentligen var en kvinna, för hon hade bröst. Kanske var det de hårda linjerna i ansiktet på henne och de smala läpparna som gett intrycket av en man. Astarot höll fortfarande i Danny och han som satt bredvid vände sig mot honom igen. ”Jag och min kollega har kommit överens om att du måste dö.” Sa han vardagligt. Danny blev stum, tillsammans med de andra som också hört vad mannen sagt. ”Ska jag kalla på polisen?” ”Tigger ni bråk!?” ”Låt pojken vara!” ”Huliganer!” Det var flera saker som skreks, och det sista av tanten bakom Astarot. Inte nog med att hon skrek, hon drämde även till kvinnan i ryggen så hon fräste likt en katt. Danny var väldigt tacksam för att tanten slog igen, så att kvinnan släppte Danny, snurrade runt i rent raseri och skar upp tantens hals med sina bara naglar. Blodet började spruta likt en fontän, och alla på tåget började skrika i panik. Men Danny hade inte tid att gripas av panik, för om han inte hade utnyttjat de sekunder han varit lös från kvinnan, hade det varit han som fått sin strupe snittad. Han hade armbågat mannen bredvid honom i ansiktet och sedan hoppat iväg från sätet och börjat springa genom tågvagnen, utan att veta vart han skulle ta vägen. Genom människornas skräckslagna skrik hördes rop på det främmande språket. Danny såg över axeln hur mannen och kvinnan kom springandes efter honom, och ur mannen drog ett skjutvapen. Nu är det kört, tänkte han innan nödbromsen fångade hans blick. I ett desperat försök att dra tag i spaken, blev han träffad i axeln med en av de många kulor som visslade förbi och träffade inredningen av tåget eller andra människor. Med ett skrik av smärta la han all sin tyng så att handtaget drogs ned och tåget tvärt bromsade in. Alla som stod eller satt framåt, slungades ned på golvet, lika så mannen och kvinnan. Men trots kulan som gnagde i axeln, lyckades Danny ta sig upp väldigt snabbt, tack vare adrenalin och viljan att överleva. Med sin oskadade axel kastade han sig igenom tågdörrarna och sprang blint över de andra rälsarna som gick där. Tåget hade blivit stannat precis på en bro, och Danny sprang nu med hjärtat i halsen, mot staketet och önskade att det var vatten under. Skotten började återigen smattra och slå runtomkring honom. En kula rispade upp hans sida när den ven förbi, men Danny, hårt hållandes om sin högra axel, fortsatte att springa tills han, utan att använda händerna, sprang upp på det tämligen låga staketet och tillät sig sedan falla ned. Han hade inte tittat innan, utan hade stängd ögonen och väntade på att säga splatt på en hård asfaltväg. Men fallet var inte särskilt långt och det sa aldrig splatt, det sa splash. När han bröt genom vattenytan slog han upp ögonen och paddlade genast med benen upp mot ytan. Han kom upp över det strida vattnet som gick i en kanal under bron. Det brukade alltid vara lite strömt vid broarna. Han fräste och spottade ut det beska vatten, medan han frenetiskt sparkade och slog med armar och ben för att hålla sig över vattenytan. När han kom ut på andra sidan bron hörde han skotten från två pistoler, men de upphörde snart, avståndet verkade bli för långt, vilket han var väldigt tacksam över. Det var ganska strömt ända bort till en annan bro där han fick tag i kanalens kant och började hala sig upp. Någon grep tag om hans handled, vilket fick honom att flämta till och stirra uppåt. Men det var bara ett vuxet par som hjälpte honom upp på gångbanan bredvid kanalen. ”Fan alltså, vad har hänt med dig grabben!?” Utbrast mannen då Danny kommit upp på land. Han försökte säga något, men inte ett knyst kom över de blåa, iskalla läpparna. ”Han är ju skadad! Se bara så han blöder!” Kvinnan såg förfärat på Dannys skottsår innan hon såg lite tårögt på sin man. ”Håll honom varm, jag ringer efter ambulans.” Hon gick iväg en bit och tog upp sin mobil. Mannen som var mycket chockad, stod stilla ett kort slag innan han tog sin jacka han burit under armen och svepte den om Dannys axlar. De som vandrat längst gångvägen hade stannat och flockades nu kring Danny som stod och skakade av kyla och rädsla. Han hade ingen aning om vad som just hänt, vilka de där på tåget var och varför de ville döda honom. Det enda han visste var att det hade någon koppling med Azrael och det som hänt under fredagen. Han såg sig omkring på den lilla folkmassan som mest bestod av hundägare (Eftersom det var morgon så rastade många av sina hundar på denna lilla väg). Blicken fäste inte på någon och han kände att han snart skulle komma in i chock tillstånd. Han började flämta och knäna vek sig, men mannen tog tag i honom och lät honom sedan sätta sig på marken. Sedan skrek han åt folksamlingen; ”Backa! Ge pojken lite andrum!” Danny rörde vid såret i sidan och såg sedan på handen som var mörkröd av det tjocka blodet. Han försökte säga något, men rösten ville fortfarande inte lyda. Istället, halvt omedvetet, ritade han med sitt blod i gruset. Mannen som stod på huk bredvid honom, såg från Danny och sedan ned på korset, som från Dannys håll var uppochned. En skottlossning bröt ut på ett tåg inne i city. Flera personer skadades och en äldre kvinna blev dödad, enligt vittne, innan skottlossningen utbröt. De två gärningsmännen, en man och kvinna i trettiofem års åldern har ännu inte blivit gripna. De båda är beväpnade och väldigt farliga. Enligt vittnen verkade gärningsmännen jaga en nitton årig pojke som stannade tåget och flydde från platsen. Pojken hittades sedan av ett par som drog upp honom ur kanalen om går under bron tåget stannade. Polisen misstänker någon slags hämnd mellan två gäng, men har ännu inte kunnat prata med pojken som återhämtar sig på sjukhus. Som sagt, flera personer skadades och en död…”. Danny stängde av nyhetsreportaget från sin plats i sjuksängen och satte ned fjärrkontrollen på bordet bredvid. Polisen hade varit här tidigare under dagen, men han hade spelat apatisk så han skulle slippa deras frågor. Hans familj hade velat bo på ett hotell i närheten, men han hade sagt att han var okey. Det var nästan att han sparkat ut dem. Just nu väntade han på Liv. Besökstiden var egentligen slut, men han sa att han skulle hoppa ut genom fönstret om han inte fick träffa henne. Så doktorn hade sagt att det fick gå, trots att hans skador inte var trevliga. Dessutom hade detta sjukhus även uppgifterna om att han hade varit på sjukhus på lördagsmorgonen. Det var därför polisen misstänkte gänghämnd, eftersom Danny varit, i princip, söndersliten. Han betraktade hans tvättade kläder som låg på en stol i ett hörn. Sportbagen, som han såklart lämnat bakom sig, hade polisen lagt beslag på, eftersom Danny av någon anledning var misstänk. En sjuksköterska knackade på den öppna dörren. ”Besök.” Sa hon kort. Danny vände blicken mot dörren och fick syn på Liv som kom framrusandes med en bukett vårblommor hon bara slängde på täcket och slog armarna om hans hals. ”Danny din galning! Du har skrämt alla från vettet! Dina kompisar har vart på mig hela dan efter att de fått reda på vad som hänt genom din lärare!” Nästan skrek hon i hans öra och släppte sedan hans hals. ”Så du ser ut… Aw, du måste ta hand om dig själv bättre! Fan, jag skulle hänga mig själv om du…” Hon tystnade då Danny satte ett par fingrar mot hennes läppar. Han sänkte blicken och tog hennes händer i sina. ”Liv, gumman, jag tror du kanske är i fara.” Viskade han och såg upp på Liv vars stora ögon blev glittriga av tårar. Danny tog ett djupt, suckande andetag och fortsatte. ”En av dem… Han vet hur du ser ut, och jag tror han lätt kan ta reda på vart du bor och använda dig mot mig… på något sätt.” Sa han lite besvärat, för han visste ju inte riktigt vad Azrael ville. Liv såg lite misstroget på honom. ”Känner du de som försökte döda dig?” Viskade hon, mest för att hennes röst var så svag att den inte klarade av mer än en viskning. Danny nickade först, sedan skakade han på huvudet. ”Bara en… Ingen av dem från idag.” ”Har det något tidigare?” Men Danny var inte så uppmärksam på hennes fråga, utan hans öron fångade upp skriken och protesterna från korridoren, samt de snabba stegen. Ett skott hördes och han såg från den öppna dörren till Liv. ”Förlåt.” Sa han snabbt och hoppade ur sängen och sprang fram till dörren. Sjuksköterskor och doktorer kom springandes genom korridoren i panik. Han fick syn på de två i skinnrockar. De hade antagligen hittat honom tack vare nyheterna. Så han började springa i motsatt riktning, förhoppningsvis dold av alla andra i vita kläder. Lite skuldkänslor hade han för att lämna Liv, men det var viktigt för honom att överleva. Han visste inte varför, men det var viktigt. Det smärtade förfärligt i sidan och i axeln. Axelns sår var sytt, men inte det i sidan så det började blöda igen. Över detta svor han lite, men fortsatte framåt medtanken att han måste överleva. Hissarna ner var fulla, så han tog brandtrappan tillsammans med några sjuksköterskor och patienter de varit tvungna att utrymma. Skotten kom närmre och Danny önskade tyst att Liv inte var död. Han tog trapporna i tre steg, välte omkull några andra, men de hade ingenting att oroa sig för. Hoppades han, annars skulle det vara hans fel om de dog. Väl nere för trapporna och på väg mot utgången blev han hårt tillstött i den högra, skadade axeln. Danny kved och klagade högt över den som knuffat till honom. Nu lite staplandes kom han ut ur sjukhuset utan att veta vart han skulle ta vägen. Men hans räddning, om man nu kan kalla det för räddning, kom när någon grep tag i hans arm och drog med honom. Danny vände sig mot den lite yngre pojken som sa något till honom på spanska. Han förstod inte vad han sa, men följde med pojken in i baksätet av en bil, som startade innan dörren hann stängas. Pojken med svart hår och brun hy sträckte sig över honom och smällde igen dörren. Danny lutade sig tillbaka i sätet, flämtandes och såg sedan på pojken. ”Och vem fan är du? Snälla, het ingenting på A.” Sa Danny lite surt till pojken som ryckte oförstående på axlarna och sa återigen något på spanska. ”Hans namn är Mikael, han kan bara spanska och lite engelska.” Danny såg snabbt upp mot föraren. Det var Azrael, vilket förvånade och samtidigt inte förvånade Danny. Han fnös och höll sig för den blödande sidan. Mikael flyttade sig försiktigt närmre, pekade på blodet och nickade sedan, samtidigt som han sa någonting mycket vänligt. ”Låt honom kolla på såret.” Sa Azrael och när de stannade vid ett rödljus vände han sig om och såg på Danny. ”Nu är det så att jag skiter i om du vill med eller inte. Det är bara två veckor kvar tills den sjätte i sjätte och jag har fortfarande en viktig person att hitta. Och nu med Astarot och Asmodeus på halsen kan saker bli väldigt…” Azrael gjorde en konstpaus, där han log fanatiskt. ”… Väldigt otrevliga.” Danny rynkade ögonbrynen och ryckte till då Mikael klämde i huden runt hans sår. Det blev grönt och Azrael körde vidare. Mikael sa någonting upprört på spanska och Azrael svarade väldigt lent, vilket fick Mikael att bli tyst, rädd. Danny betraktade Mikael. Han var omkring femton år, väldigt välbyggd och med ganska stiliga kläder. Antagligen från en fin familj. I vilket fall så påminde han väldigt mycket om Dannys bror. Det smärtade lite för Danny, när han tänkte på vad Azrael kunnat tänkas ha gjort med honom. Det pep och lät från en radio, precis som polisradios gjorde i filmer. Danny hade inte tänkt på vad det var för bil det här var, men inte en polisbil i alla fall, så Azrael måste ha stulit en polisradio. Danny lyssnade noga på vad de sa genom pipen. Vad han fick fram var att mannen och kvinnan, Asmodeus och Astarot, hade återigen försvunnit. Azrael svängde in på smalare gator, som såhär om kvällen var ganska folktom. Han vände sig om och sa något till Mikael, såg sedan leendes på Danny. ”Kliv ur.” Danny gjorde lite misstänksamt som han blev tillsagd och stängde bildörren efter sig. Azrael klev också ut, stängde dörren och såg på Danny över biltaket. Han nickade åt Danny att följa med honom och rotade sedan fram en cigarett som han satte mellan läpparna och tände. Danny gick upp bredvid honom då de vandrade över kullerstenarna, det var en gammal gata. ”Så, vi tar och hittar lite kläder åt dig då.” Sa Azrael och la ena armen om Dannys midja. Danny gick stelt bredvid och höll blicken framåtriktad. ”Alla affärer är stängda.” Muttrade han. Azrael blåste ut röken från sitt bloss och flinade. Danny såg på honom. ”Vi kan ju inte göra inbrott någonstans!” Utbrast han, om än lite kvävt då Azraels hand letat sig in innanför hans vita byxor från sjukhuset. Han bet sig själv i kinden för att behålla sig sansad. ”Lägg av va.” Väste han åt Azrael. Azrael huvudet mot honom och blåste rök i hans ansikte vilket fick Danny att hosta till. ”Du vänjer dig vid det.” Sa Azrael med ljuvstämma och stannade utanför en klädesaffär. Den var stängd, men det var fortfarande någon där inne, för säkerhets galler var inte nedfällt ännu. Azrael drog åt sig sin hand igen och gick in genom dörren som var olåst. Danny följde efter och hörde det lilla plingandet. En ung kvinna, inte mycket äldre än honom, såg upp bakifrån kassan. Det var trots allt inte en stor affär, och det brukade inte sådana här affärer vara. ”Ursäkta, men vi har stängt.” Sa hon och strök undan sitt blonda hår. Hon höll i några papper, det verkade som om hon höll på med deklarationen. ”Leta upp lite kläder.” Beordrade Azrael och Danny lydde genom att stanna vid klädes hyllorna. Medan han pillrade lite på byxorna som hängde där såg han bort mot Azrael och kvinnan. Azrael hade lutat sig mot bänken där kassan stod och rökte i kvinnans ansikte, medan kvinnan osäkert sa åt honom att gå. ”Jag ringer p
Annons
Comment the photo
Anonymous
Tue 12 Feb 2008 15:00
Han på bilden såg ut som din pappa x) Mohaha
Bosseisright
Tue 12 Feb 2008 15:01
MEN WTF XD ahhahahaha jag tror inte min pappa var den som spred ut satanismens budskap DX
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/bosseisright/163206768/
Visa toppen
Show footer