På vägen om likgilltigheten

Det finns vissa dagar som det känns som hela världen vänder en ryggen. Om man tar en sån dag och så gör man den ännu lite värre. Då kommer man kanske i närheten av vad jag upplever den här dagen..

Folk säger att kärlek är underbart, men vad folk inte tänker på att det kan vara precis det motsatt lika väl.

Det eller dem som gör en som allra gladast är också de personer som besitter makten att göra en som allra mest ledsen!

Jag vet inte längre var jag har mig själv. Det känns som den personen jag trodde var är på väg att tyna bort och ta en form av en annan människa. En människa som är på gränsen till att gå över till fullständigt likvärdighet gentemot känslor.

Varför var detta tvunget att hända?! Kunde personen inte bara lyssnat?! Varför har vissa personer så svårt att respektera andra?!

På ett sätt är jag glad att det som hände äntligen skedde, men på samma gång oerhört ledsen över att ha tappat de/den/dem som stod mig allra närmast.

Det är med ett otroligt sorg i hjärtat jag faktiskt erkänner att saker och ting aldrig någonsin kan bli vad dom en gång var..

Och till alla där ute som säger att tiden läker alla sår säger jag bara en sak.

NI HAR ALDRIG VARIT SÅ HÄR SÅRAD!

Jag önskar det fanns ett sätt att göra saker och ting ogjort men så enkelt är det inte. Visa känslor och tankar lever alltid kvar inom hjärta & hjärna.

Tack för att ni tog er tid att läsa, ni som betyder vet om de! Ni andra.. **f*ck off!**

Avslutar med ett favorit citat:

Det är lika bra att sluta drömma, det går åt hlvete i alla fall!*

Tiden kanske läker alla sår, men hemska ärr kan finnas kvar för alltid!!!