November
Saturday 17 July 2010 photo 2/13
|
"Alice Brandon - The Long Road To Become A Cullen" - Part 2
"Jag öppnade mödosamt ögonen och försökte urskilja någonting i min omgivning, men cellen var mörk och det lilla jag kunde skönja genom mörkret suddades ut av den brinnande världen som härskade innanför mitt skinn.
Någon talade till mig men jag kunde inte uppfatta några ord, men när jag på tonfallet hörde vem det var blev jag vettskrämd och det svartnade för mina ögon. Det var han.
Jag kände inte till hans namn, jag visste bara att någonting med honom fick mig att rygga tillbaka av rädsla och skjuta alla taggarna utåt. Jag hade en otäck känsla av att han skulle komma att skada mig i något avseende och den känslan tog upp det lilla utrymme i min kropp som elden inte fyllde.
Jag kunde inte göra någonting för att förhindra att han rörde vid mig, jag rös av motvilja när jag kände hans iskalla fingrar röra vid min panna. Hans röst lät som en orms väsande i mina blödande öron och jag insåg med avsky att hans läppar, hans avskyvärda mun, närmade sig mitt ansikte. Mödosamt vände jag mig bort från honom och hoppades att han skulle hålla sin äckliga kropp så långt borta från min som det bara var möjligt av rädsla för mina beryktade "häxkonster" som egentligen inte bestod av annat än att jag hade föraningar om vad som skulle komma att ske i framtiden.
Medan elden oavbrutet rasade i mitt inre försökte jag hitta tillräckligt med kraft för att puffa bort denna varelse från min kropp, men smärtan fördunklade mitt sinne och jag låg hjälplös på min hårda brits och kände hur hans skugga täckte mer och mer av min spröda kropp för varje milliesekund som gick. Tiden upphörde att existera och mitt plågade vrål av smärta måste hörts över hela Mississipi när han satte tänderna i min hals där blodet forsade i mina ådror, brinnande, plågat som av tusen knivar och tusen värjor, men lika ouphörligt som vinden eller flodens mäktiga stämma.
Branden i mitt inre tilltog och det kändes som att min svaga, bräckliga, insjunkna kropp, förstörd av hunger, ensamhet och sjukdom, flög i tusen bitar som spreds för vinden likt askan från en offerrit. Giftet som sprutade från hans tänder in i min kropp spred sig snabbt i min orkeslösa, ömkliga gestalt och världen såsom den varit försvann ur mitt synfält och ersattes av en vision jag aldrig skulle glömma...
"Jag vandrade uppför en bergsslutning i skuggan av några stora Douglasgranar, och jag var klädd i en klassisk vit klänning som flög kring mina ben i den lätta vinden. Jag gick med lätta steg uppför den kraftigt lutande bergssidan mot toppen, och jag rörde mig med en fart som överträffade vinden, vattnet och till och med elden. När jag nådde bergets krön och steg ut i solskenet skimmrade min bleka hud som av tiotusen kristaller..."
Ett rop av ilska hördes långt borta, och utan att jag visste hur så insåg jag att den avskyvärde varelsen lämnat min cell. Sedan svartnade det för mina ögon och jag gled in i ett befriande mörker."
VAD TYCKER NI?!
"Jag öppnade mödosamt ögonen och försökte urskilja någonting i min omgivning, men cellen var mörk och det lilla jag kunde skönja genom mörkret suddades ut av den brinnande världen som härskade innanför mitt skinn.
Någon talade till mig men jag kunde inte uppfatta några ord, men när jag på tonfallet hörde vem det var blev jag vettskrämd och det svartnade för mina ögon. Det var han.
Jag kände inte till hans namn, jag visste bara att någonting med honom fick mig att rygga tillbaka av rädsla och skjuta alla taggarna utåt. Jag hade en otäck känsla av att han skulle komma att skada mig i något avseende och den känslan tog upp det lilla utrymme i min kropp som elden inte fyllde.
Jag kunde inte göra någonting för att förhindra att han rörde vid mig, jag rös av motvilja när jag kände hans iskalla fingrar röra vid min panna. Hans röst lät som en orms väsande i mina blödande öron och jag insåg med avsky att hans läppar, hans avskyvärda mun, närmade sig mitt ansikte. Mödosamt vände jag mig bort från honom och hoppades att han skulle hålla sin äckliga kropp så långt borta från min som det bara var möjligt av rädsla för mina beryktade "häxkonster" som egentligen inte bestod av annat än att jag hade föraningar om vad som skulle komma att ske i framtiden.
Medan elden oavbrutet rasade i mitt inre försökte jag hitta tillräckligt med kraft för att puffa bort denna varelse från min kropp, men smärtan fördunklade mitt sinne och jag låg hjälplös på min hårda brits och kände hur hans skugga täckte mer och mer av min spröda kropp för varje milliesekund som gick. Tiden upphörde att existera och mitt plågade vrål av smärta måste hörts över hela Mississipi när han satte tänderna i min hals där blodet forsade i mina ådror, brinnande, plågat som av tusen knivar och tusen värjor, men lika ouphörligt som vinden eller flodens mäktiga stämma.
Branden i mitt inre tilltog och det kändes som att min svaga, bräckliga, insjunkna kropp, förstörd av hunger, ensamhet och sjukdom, flög i tusen bitar som spreds för vinden likt askan från en offerrit. Giftet som sprutade från hans tänder in i min kropp spred sig snabbt i min orkeslösa, ömkliga gestalt och världen såsom den varit försvann ur mitt synfält och ersattes av en vision jag aldrig skulle glömma...
"Jag vandrade uppför en bergsslutning i skuggan av några stora Douglasgranar, och jag var klädd i en klassisk vit klänning som flög kring mina ben i den lätta vinden. Jag gick med lätta steg uppför den kraftigt lutande bergssidan mot toppen, och jag rörde mig med en fart som överträffade vinden, vattnet och till och med elden. När jag nådde bergets krön och steg ut i solskenet skimmrade min bleka hud som av tiotusen kristaller..."
Ett rop av ilska hördes långt borta, och utan att jag visste hur så insåg jag att den avskyvärde varelsen lämnat min cell. Sedan svartnade det för mina ögon och jag gled in i ett befriande mörker."
VAD TYCKER NI?!
Comment the photo
Är snart klar med tredje, håller på att lägga till detaljer och kolla stavning och sånt nu. =)
33 comments on this photo
Visa toppen
Show footer