Saturday 17 July 2010 photo 3/13
|
"Alice Brandon - The Long Road To Become A Cullen" - Part 3
"Jag famlade hjälplöst i mörkret. Mitt sinne var fastnaglat på en plats mellan den verkliga världen och den mörka, dolda världen, där alla träden är döda och himlen är fylld av svarta moln, så tunga av ett regn som aldrig faller att de nästan snuddar vid de döda trädtopparna. Mörkret tilltog för varje sekund och jag förstod att döden var nära förestående, och jag kunde urskilja de svarta portarna vid horisonten. På andra sidan floden såg jag en ohyggligt stor varlse, klädd i vad som verkade vara en svart rustning. Den svarta metallen glimmade i det grådaskiga skenet från portarna, och jag såg ett par gröna ögon glimma till i mörkret...
Men detta vara inte slutet. Långsamt kände jag livet återvända till min kropp, och mitt medvetande började sävligt klarna. För varje tusendels sekund som gick ljusnade min värld mer och mer, och när jag slog upp ögonen kunde jag se vartenda dammkorn i luften, varje partikel som svävade ovanför mitt huvud. Jag låg blickstilla, och jag funderade förundrat på vad det var som skett, och sedan reagerade jag på hur annorlunda allting var.
Jag kunde inte höra blodet brusa i mina ådror, och mitt hjärta hade upphört att slå. Jag hade inga fysiska smärtor längre, och elden som brunnit i min kropps innersta rum hade slocknat, och ersatts av en underlig känsla. Det fanns inget mänskligt liv kvar i min kropp.
Verkligheten runt omkring mig hade fått en ny prägel, och allting var mycket klarare, världen såg nytvättad ut som efter ett kraftigt oväder. Jag kunde se allt, detaljerna i min smutsiga cell framstod lika tydligt som om cellen skulle badat i solsken och jag kunde se sprickorna i stenarna som höll mig instängd. Jag kunde höra allt, från vindens tjut utanför de tjocka stenväggarna, till råttornas skrapande klor när de sprang i de trånga korridorerna utanför och jag kunde höra en kvinnas plågade skrik från bålet utanför borgen där jag satt inspärrad.
"Häxbålet". Platsen där oändligt många oskyldiga människor blivit avrättade. Där så många tårar droppat ner på den stenbelagda marken, och där förtvivlans skrik så många gånga ekat. Där så många oskuldsfulla liv tagits, och platsen där mitt eget liv tragiskt skulle ändats om inte ödet hade haft detta underliga i beredskap åt mig.
Helt plötsligt kände jag en underbar doft, så ljuvlig att flammorna slog upp i min hals och det vattnades i min mun. Jag satte mig käpprätt upp och för ett ögonblick förvånades jag av hastigheten i min rörelse. Mitt korta svarta hår hade susat bakåt då jag satte mig upp, och den rörelsen gick på några få hundradels sekunder.
Vad var det för någonting som luktade?! Lika fort jag tänkt frågan till slut, lika givet visste jag svaret. Blod."
Vad tycker ni?!
"Jag famlade hjälplöst i mörkret. Mitt sinne var fastnaglat på en plats mellan den verkliga världen och den mörka, dolda världen, där alla träden är döda och himlen är fylld av svarta moln, så tunga av ett regn som aldrig faller att de nästan snuddar vid de döda trädtopparna. Mörkret tilltog för varje sekund och jag förstod att döden var nära förestående, och jag kunde urskilja de svarta portarna vid horisonten. På andra sidan floden såg jag en ohyggligt stor varlse, klädd i vad som verkade vara en svart rustning. Den svarta metallen glimmade i det grådaskiga skenet från portarna, och jag såg ett par gröna ögon glimma till i mörkret...
Men detta vara inte slutet. Långsamt kände jag livet återvända till min kropp, och mitt medvetande började sävligt klarna. För varje tusendels sekund som gick ljusnade min värld mer och mer, och när jag slog upp ögonen kunde jag se vartenda dammkorn i luften, varje partikel som svävade ovanför mitt huvud. Jag låg blickstilla, och jag funderade förundrat på vad det var som skett, och sedan reagerade jag på hur annorlunda allting var.
Jag kunde inte höra blodet brusa i mina ådror, och mitt hjärta hade upphört att slå. Jag hade inga fysiska smärtor längre, och elden som brunnit i min kropps innersta rum hade slocknat, och ersatts av en underlig känsla. Det fanns inget mänskligt liv kvar i min kropp.
Verkligheten runt omkring mig hade fått en ny prägel, och allting var mycket klarare, världen såg nytvättad ut som efter ett kraftigt oväder. Jag kunde se allt, detaljerna i min smutsiga cell framstod lika tydligt som om cellen skulle badat i solsken och jag kunde se sprickorna i stenarna som höll mig instängd. Jag kunde höra allt, från vindens tjut utanför de tjocka stenväggarna, till råttornas skrapande klor när de sprang i de trånga korridorerna utanför och jag kunde höra en kvinnas plågade skrik från bålet utanför borgen där jag satt inspärrad.
"Häxbålet". Platsen där oändligt många oskyldiga människor blivit avrättade. Där så många tårar droppat ner på den stenbelagda marken, och där förtvivlans skrik så många gånga ekat. Där så många oskuldsfulla liv tagits, och platsen där mitt eget liv tragiskt skulle ändats om inte ödet hade haft detta underliga i beredskap åt mig.
Helt plötsligt kände jag en underbar doft, så ljuvlig att flammorna slog upp i min hals och det vattnades i min mun. Jag satte mig käpprätt upp och för ett ögonblick förvånades jag av hastigheten i min rörelse. Mitt korta svarta hår hade susat bakåt då jag satte mig upp, och den rörelsen gick på några få hundradels sekunder.
Vad var det för någonting som luktade?! Lika fort jag tänkt frågan till slut, lika givet visste jag svaret. Blod."
Vad tycker ni?!
Comment the photo
26 comments on this photo