September
Sunday 18 July 2010 photo 4/13
|
Alice Brandon - The Long Road To Become A Cullen - Part 4
"Vällukten spred sig likt rök för vinden i min omgivning och det brann i min strupe. Aldrig hade en doft av någonting tett sig så lockande för mig förut, som begäret efter detta färska, levande blod som fyllde upp mitt sinne och min kropp så totalt.
Jag for upp från den hårda träbrits jag legat på så länge, och ut genom den tjocka trädörren som hållit mig fånge. Nu krossades den under mina händers nyvunna, oanade styrka. Innan träsplittret hunnit falla till marken var jag ute i den regntunga septemberkvällen, och jag kände doften av mänskligt blod.
På borggården syntes inte en enda levande varelse till, men jag såg vakterna som patrullerade ovanför mig, de som vaktade muren, dem vars fel det var att ingen kom in och ingen heller kom ut. Jag kände lukten utav deras friska blod, där deras livskraft hade sin begynnelsepunkt och själva grunden för deras existans hade sin stöttepelare. Jag hörde hur blodet brusade i deras ådror, och jag fylldes med ens av en häftig längtan av få sätta tänderna i deras lockande, svallande ådror med det efterlängtade blodet.
Jag tog ett lätt skutt upp på murkrönet och innan vakten närmast mig hann förstå vad det var som inträffade så var han död och jag svalde hans ljuvliga blod i stora klunkar. Den röda vätskan rann befriande ner i mina strupe och dövade i någon mån den brand som härskade där. Hans kropp var tömd på blod långt innan jag var tillfredställd så jag slängde äcklat hans bleka, färglösa lik ifrån mig.
Jag reste mig hastigt när jag hörde ett högljutt jämmer bakom mig och såg en man som sjunkit ner på knä. Jag såg hur han darrade av rädsla inför vad han fått skåda, och i nästa ögonblick besannades hans förhågor. Jag rusade fram till honom och satte tänderna i hans strupe, blind av törst och begär efter denna röda dryck som fanns inuti hans kropp.
När jag tömt också denna svaga, mänskliga kropp på blod slungade jag den ifrån mig och den döda kroppen landade med ett brak nedanför muren mer än tolv manslängder ifrån mig. Jag hann inte mer än förundras över styrkan i mina smärta, gracila armar innan min syn fördunklades utav en utopi, en bild av vad som skulle komma att inträffa;
"Tre män i långa, svarta kåpor med blodröda band kring midjan närmade sig mig där jag gömde mig i en grotta utanför byn jag var uppvuxen i. De hade samma bleka hy som jag och deras ögon lyste röda som rubiner. De omgavs av bleka väsen som bar liknande kåpor. En utav de tre, en med blont hår, sade med klingande röst: - Du har brutit mot lagen. Nu måste du dö."
Synen bleknade långsamt bort och jag stod blickstilla, fastfrusen av fruktan. En hemsk tanke slog mig:
Jag var en vampyr. Och de skulle komma för att ta mig."
Vad tycker ni? Ska jag fortsätta i samma stil?
Ge kommentarer & kritik!
"Vällukten spred sig likt rök för vinden i min omgivning och det brann i min strupe. Aldrig hade en doft av någonting tett sig så lockande för mig förut, som begäret efter detta färska, levande blod som fyllde upp mitt sinne och min kropp så totalt.
Jag for upp från den hårda träbrits jag legat på så länge, och ut genom den tjocka trädörren som hållit mig fånge. Nu krossades den under mina händers nyvunna, oanade styrka. Innan träsplittret hunnit falla till marken var jag ute i den regntunga septemberkvällen, och jag kände doften av mänskligt blod.
På borggården syntes inte en enda levande varelse till, men jag såg vakterna som patrullerade ovanför mig, de som vaktade muren, dem vars fel det var att ingen kom in och ingen heller kom ut. Jag kände lukten utav deras friska blod, där deras livskraft hade sin begynnelsepunkt och själva grunden för deras existans hade sin stöttepelare. Jag hörde hur blodet brusade i deras ådror, och jag fylldes med ens av en häftig längtan av få sätta tänderna i deras lockande, svallande ådror med det efterlängtade blodet.
Jag tog ett lätt skutt upp på murkrönet och innan vakten närmast mig hann förstå vad det var som inträffade så var han död och jag svalde hans ljuvliga blod i stora klunkar. Den röda vätskan rann befriande ner i mina strupe och dövade i någon mån den brand som härskade där. Hans kropp var tömd på blod långt innan jag var tillfredställd så jag slängde äcklat hans bleka, färglösa lik ifrån mig.
Jag reste mig hastigt när jag hörde ett högljutt jämmer bakom mig och såg en man som sjunkit ner på knä. Jag såg hur han darrade av rädsla inför vad han fått skåda, och i nästa ögonblick besannades hans förhågor. Jag rusade fram till honom och satte tänderna i hans strupe, blind av törst och begär efter denna röda dryck som fanns inuti hans kropp.
När jag tömt också denna svaga, mänskliga kropp på blod slungade jag den ifrån mig och den döda kroppen landade med ett brak nedanför muren mer än tolv manslängder ifrån mig. Jag hann inte mer än förundras över styrkan i mina smärta, gracila armar innan min syn fördunklades utav en utopi, en bild av vad som skulle komma att inträffa;
"Tre män i långa, svarta kåpor med blodröda band kring midjan närmade sig mig där jag gömde mig i en grotta utanför byn jag var uppvuxen i. De hade samma bleka hy som jag och deras ögon lyste röda som rubiner. De omgavs av bleka väsen som bar liknande kåpor. En utav de tre, en med blont hår, sade med klingande röst: - Du har brutit mot lagen. Nu måste du dö."
Synen bleknade långsamt bort och jag stod blickstilla, fastfrusen av fruktan. En hemsk tanke slog mig:
Jag var en vampyr. Och de skulle komma för att ta mig."
Vad tycker ni? Ska jag fortsätta i samma stil?
Ge kommentarer & kritik!
Comment the photo
Det kommmer, kan inte skriva hur snabbt som helst, ;)
33 comments on this photo
Visa toppen
Show footer