Part 12;

"Dagarna gick, och tiden upphörde att existera. När jag inte längre klart visste i vilken månad jag befann mig, och all uppfattning om min omvärld upphört att betyda någonting, då visste jag plötsligt vad jag var tvungen att göra. När den sista natten utav min ensamma funderan ändades, och gryningen nalkades, då kunde jag klart se genom alla dimmor vad som var mitt val.
Jag var tvungen att bemästra min färdighet att se, se så många saker som jag inte visste om de var sanning eller, bara en dröm, på gott eller på ont.

När jag återtagit kontrollen över mina tankar och över all den logik jag alltid burit med mig, insåg jag också att jag var tvungen att försöka övervinna rädslan utav att klara av att leva på det sätt, som jag sett skymta fram innanför mina ögonlock.

Innan jag gav mig av för att finna det obegripligt vackra paret jag sett, var jag tvungen att lära mig att övervinna det enda kroppsliga behov jag tampades med som vampyr, nämligen den törst som var vårt straff för evigt liv. Åtminstone tror jag att vi som vampyrer skulle tillbringa evigheten i våra kroppar.

För mig verkade det omöjligt att någonting skulle kunna rispa denna kropp av sten, den vassaste klinga, smidd utav den bäste smeden, skulle få ge vika under vår huds ogenomträngliga, starka yta. Inget vapen skulle kunna tränga in till mig förfrusna hjärta, som trots dess kyla fortfarande ingav mig känslor, mer intensiva än vad jag någonsin upplevt i mitt mänskliga liv.

Min snabbhet, som jag nu återtagit efter min grubblande period, skulle göra det omöjligt för ens den vigaste människan att fånga in mig i sina svaga nät. Styrkan som flödade genom musklerna i min kropp tåldes att jämföra med den massiva kroppshyddan hos de män jag sett bygga upp murarna på dårhuset där jag tillbringat mina sista år som mänsklig.

Och den klartänkthet jag innehar, trots att en del utav min hjärna fortfarande bekymrade sig om det problem som skulle komma att påverka hela min existens, möjliggjorde för mig att registrera möjliga hot, och finna lösningar på dem, snabbare än vad det tog för det tänkta hotet att upptäcka mig, och konstatera vad det var de såg.

Efter att ha fattat dessa evighetsavgörande beslut, begav jag mig ut ur min nu glittrande glänta, som åter var den vackra plats jag mindes den som, för att jaga. En halvminuts rutt ifrån mig hörde jag en älg bräka, och när mina jaktinstikter övertog min kropp visste jag att jag skulle lyckas."

Jag vet att det var länge sedan det kom en del, så vissa av er kanske har glömt bort vad som har hänt tidigare?
Då har jag ett litet tips! Hela berättelsen finns att läsa här --->
http://inspiredbytts.blogspot.com/

Vad tycker ni om denna del för övrigt? Hänger det ihop bra med de föregående? Tog Alice rätt beslut? Berätta för mig! ;D

// Emy

Har du inte alla uppladdade eller så? Fattade inget av bloggen (a).