July
Tuesday 8 November 2011 photo 1/1
|
Provade att skriva ett inlägg med en ny karaktär idag..
Det gick inge vidare ^^'
Nu en liten förklaring på karaktären som är med i inlägget..
Det är en ung nattvarg.. Han har inga krafter men har ett mörkeseende
som är överlägset med andras.. Det är de enda.. men han ser inte i
färg utan i gråskala men betydligt bättre än andra ^^
Hur som helst kanske inte bästa inlägget men ja xD
Luften låg i en behaglig temperatur och ljudet att vilt sprutande vatten hördes
av på långa vägar. Fågelkvittret var omöjligt att höra eller kanske var det så
att det inte ens fanns nå fåglar med en ljuvlig stämma. Rovfåglar fanns det
och dom gigantiska tjurliknande djuren. Men det fanns med än unika och
ovanliga djur på denna plats, vattnet sprutade upp hur marken med ett
väldigt tryck och den som skulle falla ned i en av dessa hål skulle med
liten risk komma upp med livet i behåll. Om man tog sig upp.
Ett par ljusa ögon skymtades bland vattenmassorna och ljudet av tassar som
snuddar marken och det gula fuktiga gräset. Vad det var som rörde sig fram
över en plats som denna i ett mörker som ingen skulle se i var frågan. Det
fanns ingen måne som lös upp platsen, allt stod i ett svart mörker med en
stjärnklar himmel. Stjärnorna gav inte ifrån sig ett ljus så att man skulle kunna
se var man går men tillsammans med vattnets spegelbild så skapades det
ett svagt ljus. Men kanske fanns det ljus, massa ljus utan att man visste om
det.
Åter igen glimmade ett par ljusa ögon till och man kan se hur dem rör sig
fram mellan dom vattensprutande hålen och ibland var det som om att man
kunde urskilja en gestalt. Vilket det då också var, men en varelse svartare
än korpen och kan skulle nästan kunna tro att det var en bit av natthimmlen
som hade fallit ned. Men så var självklart inte fallet.
Med en smidig rörelse stannade den unga varelsen upp och såg sig om med
dom vita lysande ögonen men såg inget annat än gejsrar och något enstaka
djur ibland. Men det var något som låg i luften, något som ändå drev denna
mörka hanne framåt men vad det var visste han inte riktigt själv.
Doften var ny och annorlunda och han ville veta mer, se mer och känna
mer. Det var inte länge sedan han hade lämnat sitt hem och redan kändes
det som om att han hade kommit hur långt som helst, vilket inte var fallet.
Länge hade han varit fast här och nu lusten att ta sig vidare hade ropat länge
på honom eftersom att detta var en så oerhört tråkig och trakisk plats,
springa och jaga en och annan bison men även det blir tråkigt i längden.
Tiden gick och den svarta vargen stannade till och satte sig ned vid kanten
av en gejser och såg ned på spegelbilden. Allt hanns lysande ögon kunde
se och blotta var som på ljusaste dagen för en annan varg men ändå
så ville inte hanns syn få den unga hannen att se sig själv i en klar bild.
Alltid var den svart och grumlig med ett par vita ögon, det var nästan
som om att det låg någonting över honom som gjorde hanns spegelbild
så grumlig. Precis som om att han var omgiven av mörker och skuggor.
Men ty det var de enda som han såg och ingen annan, hanns ögon ville
inte uppfatta den svarta vargens spegelbild i sin helhet. Kanske speglade
den hans verkliga jag, en vriden varelse med ett kallt lysande leende och
ögon som inte talade om några känslor alls under nätternas gång.
Den matta svarta svansen svepte till över den jordiga marken innan den
la sig tätt in till kroppen och han andades in den fuktiga och friska luften
långt ned i lungorna och slöt ögonen för en kort stund.
Med en tung suck öppnade han åter ögonen och såg ned i vattnet igen
men denna gång såg han inte bara vatten eller spegelbilden. Det fanns
något där nere som förstörde stillheten. Utan några större problem kunde
den unga svarta se vad som fanns där nere men oavsett hur mycket han
försökte övertala sig själv över att han såg fel så gjorde han inte det.
Vad de är var så hade han aldrig tidigare skådat nå liknande.
Luften låg i en behaglig temperatur och ljudet att vilt sprutande vatten hördes
av på långa vägar. Fågelkvittret var omöjligt att höra eller kanske var det så
att det inte ens fanns nå fåglar med en ljuvlig stämma. Rovfåglar fanns det
och dom gigantiska tjurliknande djuren. Men det fanns med än unika och
ovanliga djur på denna plats, vattnet sprutade upp hur marken med ett
väldigt tryck och den som skulle falla ned i en av dessa hål skulle med
liten risk komma upp med livet i behåll. Om man tog sig upp.
Ett par ljusa ögon skymtades bland vattenmassorna och ljudet av tassar som
snuddar marken och det gula fuktiga gräset. Vad det var som rörde sig fram
över en plats som denna i ett mörker som ingen skulle se i var frågan. Det
fanns ingen måne som lös upp platsen, allt stod i ett svart mörker med en
stjärnklar himmel. Stjärnorna gav inte ifrån sig ett ljus så att man skulle kunna
se var man går men tillsammans med vattnets spegelbild så skapades det
ett svagt ljus. Men kanske fanns det ljus, massa ljus utan att man visste om
det.
Åter igen glimmade ett par ljusa ögon till och man kan se hur dem rör sig
fram mellan dom vattensprutande hålen och ibland var det som om att man
kunde urskilja en gestalt. Vilket det då också var, men en varelse svartare
än korpen och kan skulle nästan kunna tro att det var en bit av natthimmlen
som hade fallit ned. Men så var självklart inte fallet.
Med en smidig rörelse stannade den unga varelsen upp och såg sig om med
dom vita lysande ögonen men såg inget annat än gejsrar och något enstaka
djur ibland. Men det var något som låg i luften, något som ändå drev denna
mörka hanne framåt men vad det var visste han inte riktigt själv.
Doften var ny och annorlunda och han ville veta mer, se mer och känna
mer. Det var inte länge sedan han hade lämnat sitt hem och redan kändes
det som om att han hade kommit hur långt som helst, vilket inte var fallet.
Länge hade han varit fast här och nu lusten att ta sig vidare hade ropat länge
på honom eftersom att detta var en så oerhört tråkig och trakisk plats,
springa och jaga en och annan bison men även det blir tråkigt i längden.
Tiden gick och den svarta vargen stannade till och satte sig ned vid kanten
av en gejser och såg ned på spegelbilden. Allt hanns lysande ögon kunde
se och blotta var som på ljusaste dagen för en annan varg men ändå
så ville inte hanns syn få den unga hannen att se sig själv i en klar bild.
Alltid var den svart och grumlig med ett par vita ögon, det var nästan
som om att det låg någonting över honom som gjorde hanns spegelbild
så grumlig. Precis som om att han var omgiven av mörker och skuggor.
Men ty det var de enda som han såg och ingen annan, hanns ögon ville
inte uppfatta den svarta vargens spegelbild i sin helhet. Kanske speglade
den hans verkliga jag, en vriden varelse med ett kallt lysande leende och
ögon som inte talade om några känslor alls under nätternas gång.
Den matta svarta svansen svepte till över den jordiga marken innan den
la sig tätt in till kroppen och han andades in den fuktiga och friska luften
långt ned i lungorna och slöt ögonen för en kort stund.
Med en tung suck öppnade han åter ögonen och såg ned i vattnet igen
men denna gång såg han inte bara vatten eller spegelbilden. Det fanns
något där nere som förstörde stillheten. Utan några större problem kunde
den unga svarta se vad som fanns där nere men oavsett hur mycket han
försökte övertala sig själv över att han såg fel så gjorde han inte det.
Vad de är var så hade han aldrig tidigare skådat nå liknande.
Annons
Visa toppen
Show footer