January
Wednesday 8 September 2010 photo 4/4
|
AKATSUKIS ÄNGEL del 1 part 3
Samlingrummet, som det kallades, likande lite av en grotta. Det var stort, högt till tak, och man fick altid känslan av att en björn skulle hoppa fram bakom hörnet. Det var ganska dunkelt där inne, men ingen brydde sig för man kunde åtminstone se där inne. Det fanns inte mycket möbler i rummet, en sliten gammal soffa från 90-talet och några bokhyllor radade väggarna. Varje tum utav den bestod av skriftrullar om ninjutsu och genjutsu, sorterade efter rang, namn och styrka. Jag tror att den ende här som kan de svåraste är Kisame. Han har så pass mycket chakra att han kan utföra dem, och ge ett förödande resultat. Jag kände hur jag rodnade men skakade på hvudet för att bli av med tanken. Resten av rummet var inte mycket mer, ett par stoler och ett stort bord stod vid väggen mitt emot och en tv, som alla tjatat på kakuzu att han skulle köpa, stod nu på ett bord vid soffan. Jag skymtade åtminstone tre medlemmar. Kisame, deidara och Tobi satt i soffan och jag gissade att de läste, för TV:n var inte på. Zetsu gick fram till soffan och sa:
"Erura är tillbaka" dock med en oväntad glad ton.
Kisame tittade upp från skriftrullen och verd på huvudet så att han såg på mig. Kisame kan liknas nästan vid en haj. Han har mellanlångt, spretigt blått hår som står i en sne vinkel uppåt. Hans pannband var av en lite mörkare blå nyans med "Willage hidden in the mist" märket och rispan på. hans ögon var små, runda, nästan fisk ögon, och under dem satt tre skåror som är hans gälar. Förövrigt liknar han en vanlig man, förutom möjligen has ljusblåa hud och spetsiga tänder. trots allt det där var det något hoss honom som alltid fick mig att rodna.
"ah, hej igen" sa han och log. "var har du varit, Erura-chan?"
Mitt ansikte färgades djuptrött och jag försökte lugna ned mig, hjärtat slog som en galnign i bröstet och jag pustade ut.
"um...på klippan..." sa jag lågt och försökte samla mig, dock utan verkan.
"mmhm.." hans underbara leende var riktat rakt mot mig och jag kände mig alldeles varm inuti. "det är väldigt vackert där, inte sant?"
Jag kände hur det nästan blev för mycket och sänkte blicken, sedan mumlade jag nästan ohörbart fram ett: "mmh.."
Annons
Visa toppen
Show footer