January
Friday 10 September 2010 photo 7/9
![AKATSUKIS ÄNGEL del 2 part 7
[En halvtimme senare]
Jag låg på sägen i ett ensamt hotellrum någonstans i "eldlandet". Det var sjaskigt, hade förmodligen inte renoverats på åratal. Vatten droppade ned från taket mitt i rummet och skapade ett jämt mellanrum av droppande vatten. De gulnande tapeterna hade rivits ned till stor del, men det såg ut som om ingen brytt sig om att försöka sätta dit dem igen. Golvbrädorna var spruckna och här och var låg träflisor som man lätt kunde på in i foten om han inte var försiktig. Ett smutsigt och dammigt fönster och en liten glödlampa, uppsatt i taket, var den ända ljuskällan. Förutom den nästan fallfärdiga dubbelsängen var bara en luggsliten soffa och ett litet soffbord allt som fanns i rummet. I alla fall låg jag på sängen, och över mig var Hidan. Han hade ställt sig på alla fyra över mig när jag lagt mig i sängen för att pusta ut och försöka torka tårarna. Vi hade hittat hotellet bara några kilometer från platsen vi gett oss av från och tagit ett rum, bokstavligen. Vi hade inte betalat för en rumsnyckel. Mitt mörkt bruna hår flöt ut på kudden och flera dunfjädrar hade puffat ut ur den då jag lagt huvudet på den, så runt om mig låg flera vita fjädrar. Jag hade placerat armarna på sidorna av kudden, vilandes mot madrassen. Spår av torkade tårar syntes på mina kinder och irriterade mig lite, men jag kunde knappt bry mig om dem. Vi hade bara stirrat på varandra i snart tio minuter, kunde inte se oss mätta på varandra. Han silvervita hår hängde slappt på axlarna och vissa hårtestar hade ramlat ned och hängde utmed hans ansikte. Jashin halsbandet dinglade under honom och snuddade vid min bröstkorg ett flertal gånger, så nära var han. Han hade fortfarande ingen tröja på sig, och rocken hade han glömt vid lägret, så jag fortfarande stirrade förbluffat på hans bara överkropp. Min egen rock hade jag slängt iväg på soffan. Varför ha på sig den när man inte längre var en av dem? Under den hade jag ett enkelt, svart linne som urringningen var igen sydd med fisknäts liknande material. En svart, kort kjol i töjbart tyg och vanliga ninja sandaler var det jag hade på mig. Till slut var det Hidan som tänkt bryta vår lilla "observation" och började sig ned för att kyssa mig, och det gjorde han. Han kysste mig länge, lät tungan utforska min mun, gjorde kyssen djupare då jag la en hand bakom hans huvud och höll honom närmre. Innan den var slut makade jag mig upp i slappt sittande ställning så han skulle få det enklare. Han avslutade den snabbt, bara för att åter igen ge mig en kyss till. Jag hade aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv. Hans läppar var så perfekta mot mina, som om det var menat att vi skulle kyssa varandra. Våra läppar var som fastlåsta vid varandra, ingen av oss ville någonsin sluta. Inte ens Leader-sama kunde förstöra det här ögonblicket. Men trots det, kilometer därifrån, undrade en ensam, ledsen haj var hans älskade kunde vara någonstans.
[Ur Kisames synvinkel]
Jag petade lite på resterna av en eld som sakta brunnit ned. Ett skabbigt, illa byggt vindskydd var rest bara några meter bort. Under det hade någon jag älskade suttit, bara för en kvart sedan. Hon hade mörkt brunt hår och underbara ögon i samma färg. Jag hade följt med henne för att hon dagen innan förklarat att hon var den tolvsvansade demonen, men nu var hon borta.. och det var Hidan med.
’den jäveln..’ tänkte jag förbannat. Men jag orkade inte vara arg, jag var allt för ledsen över att hon lämnat mig för att ens bry sig om det. Vinden svepte igenom mitt mörkt blåa hår, fick det att vaja sakta. Varför hade hon stuckit? Vi hade ju det så trevligt förut, jag hade varit nära att berätta för henne](http://cdn08.dayviews.com/87/_u2/_u9/_u0/_u1/_u3/_u7/u2901377/63061_1284145268/AKATSUKIS_ANGEL_del_2_part_7_En_halvtimme_senare_Jag_lag_pa_sagen_i_ett_ensamt_hotellrum_nagonstans.jpg)
|
AKATSUKIS ÄNGEL del 2 part 7
[En halvtimme senare]
Jag låg på sägen i ett ensamt hotellrum någonstans i "eldlandet". Det var sjaskigt, hade förmodligen inte renoverats på åratal. Vatten droppade ned från taket mitt i rummet och skapade ett jämt mellanrum av droppande vatten. De gulnande tapeterna hade rivits ned till stor del, men det såg ut som om ingen brytt sig om att försöka sätta dit dem igen. Golvbrädorna var spruckna och här och var låg träflisor som man lätt kunde på in i foten om han inte var försiktig. Ett smutsigt och dammigt fönster och en liten glödlampa, uppsatt i taket, var den ända ljuskällan. Förutom den nästan fallfärdiga dubbelsängen var bara en luggsliten soffa och ett litet soffbord allt som fanns i rummet. I alla fall låg jag på sängen, och över mig var Hidan. Han hade ställt sig på alla fyra över mig när jag lagt mig i sängen för att pusta ut och försöka torka tårarna. Vi hade hittat hotellet bara några kilometer från platsen vi gett oss av från och tagit ett rum, bokstavligen. Vi hade inte betalat för en rumsnyckel. Mitt mörkt bruna hår flöt ut på kudden och flera dunfjädrar hade puffat ut ur den då jag lagt huvudet på den, så runt om mig låg flera vita fjädrar. Jag hade placerat armarna på sidorna av kudden, vilandes mot madrassen. Spår av torkade tårar syntes på mina kinder och irriterade mig lite, men jag kunde knappt bry mig om dem. Vi hade bara stirrat på varandra i snart tio minuter, kunde inte se oss mätta på varandra. Han silvervita hår hängde slappt på axlarna och vissa hårtestar hade ramlat ned och hängde utmed hans ansikte. Jashin halsbandet dinglade under honom och snuddade vid min bröstkorg ett flertal gånger, så nära var han. Han hade fortfarande ingen tröja på sig, och rocken hade han glömt vid lägret, så jag fortfarande stirrade förbluffat på hans bara överkropp. Min egen rock hade jag slängt iväg på soffan. Varför ha på sig den när man inte längre var en av dem? Under den hade jag ett enkelt, svart linne som urringningen var igen sydd med fisknäts liknande material. En svart, kort kjol i töjbart tyg och vanliga ninja sandaler var det jag hade på mig. Till slut var det Hidan som tänkt bryta vår lilla "observation" och började sig ned för att kyssa mig, och det gjorde han. Han kysste mig länge, lät tungan utforska min mun, gjorde kyssen djupare då jag la en hand bakom hans huvud och höll honom närmre. Innan den var slut makade jag mig upp i slappt sittande ställning så han skulle få det enklare. Han avslutade den snabbt, bara för att åter igen ge mig en kyss till. Jag hade aldrig varit med om något liknande i hela mitt liv. Hans läppar var så perfekta mot mina, som om det var menat att vi skulle kyssa varandra. Våra läppar var som fastlåsta vid varandra, ingen av oss ville någonsin sluta. Inte ens Leader-sama kunde förstöra det här ögonblicket. Men trots det, kilometer därifrån, undrade en ensam, ledsen haj var hans älskade kunde vara någonstans.
[Ur Kisames synvinkel]
Jag petade lite på resterna av en eld som sakta brunnit ned. Ett skabbigt, illa byggt vindskydd var rest bara några meter bort. Under det hade någon jag älskade suttit, bara för en kvart sedan. Hon hade mörkt brunt hår och underbara ögon i samma färg. Jag hade följt med henne för att hon dagen innan förklarat att hon var den tolvsvansade demonen, men nu var hon borta.. och det var Hidan med.
’den jäveln..’ tänkte jag förbannat. Men jag orkade inte vara arg, jag var allt för ledsen över att hon lämnat mig för att ens bry sig om det. Vinden svepte igenom mitt mörkt blåa hår, fick det att vaja sakta. Varför hade hon stuckit? Vi hade ju det så trevligt förut, jag hade varit nära att berätta för henne vad jag igentligen kände. Hade det inte varit för den idioten hade jag kanske varit den hon älskade just nu.
"Vad står du och grubblar över?" hördes en kall, elak röst bakom mig. Jag drog Samehada över axeln för att försvara mig, men bemöttes bara av de okänsliga ögonen tillhörande Leader-sama.
"Jasså.. det är bara du." muttrade jag irriterat och satte tillbaka Samehada på sin plats igen. Han flinade lite och tittade ut över platsen där jag tillbringat natten.
"Jag trodde aldrig att du skulle följa efter henne." ett underligt , krökt leende spred sig på hans läppar. Även fast jag förmodligen var mycket starkare än honom, fick han håret att resa sig på min annorlunda, blåa hud.
"Vad angår det dig?" muttrade jag surt och glodde på honom.
"Det kanske angår dig att hon tror det var du som visade mig vägen hit." Han gav mig ett självbelåtet flin, men själv var jag chockad. Hade han sagt till henne… Hon stack.. MED HIDAN?! Jag kunde inte fatta det, men det han sa var sant. Sedan strömmade ilskan upp i mig, jag ville slita honom i stycken.
"Din jävel…" sa jag lågt. Men jag viste att jag var tvungen att finna henne, berätta sanningen för henne.
"En dag ska du få för det här."
"Ja, säkert."
"tro mig." Det var det sista jag sa innan jag tog ett språng upp i närmsta träd, i min iver att hitta min älskade.
[Åter i Eruras synvinkel]
Jag låg ned i sängen nu, på kudden mera exakt. Bredvid mig låg Hidan och sov, jag gissade att han måste blivit trött av att bära mig ända till hotellet. Hans lätta andetag fick mitt hår att vaja till lite då och då, och jag rös till. För nu när han inte kunde trösta mig eller göra mig gladare, rann tårarna åter igen nedför mina kinder. Hur kunde Kisame göra något sådant? Varför hade han berättat för Pein var vi var? Varför hade han svikit mig…? En salt tår träffade kudden. Jag makade mig närmre Hidan, försökte trösta mig själv igenom att få känna hans närhet. Jag la mig på sidan och lutade huvudet mot hans axel, det kändes bra. Han var varm, mjuk och hans hud kändes len mot min. Han doftade som blod och rosor av någon anledning. Blodet kunde jag förstå.. men varför rosor?
’Jaja… orka bry sig nu’ tänkte jag och började teckna mjuka figurer på hans rugg med fingret. Först gjorde jag Jashins märke, cirkeln med den upp-och-ned vända triangeln inuti. Sedan formades ett moln, och efter det, en slarvigt ritad fisk. Min osynliga fisk fick ögon, näsa, en mun, armar och ben.
’Kisame..’ tänkte jag och ännu en tår föll. ’varför..’ Jag kunde inte sluta tänka på honom. Han var den person som jag älskat högst av alla då jag först blev medlem i Akatsuki. Han hade tagit hand om mig, visat mig runt, gett mig all den information som Tobi glömt då han gjort i princip samma sak. Han hade varit som en bror till mig. Sedan hade känslorna börjat svalla, och jag hade fallit för honom. Någonting hos honom intresserade mig. Var det den uppenbara, blåa huden? Eller kanske hans unika personlighet? Jag visste ärligt talat inte. Men hur jag än försökte, kunde jag inte få mitt hjärta att slå dubbelslag varje gång jag tänkte på honom. Men samtidigt hade jag Hidan. Jag hade räddat hans liv, han hade blivit kär i mig, och jag i honom. Men nu, vad skulle jag göra nu? Det gjorde ont i hjärtat då jag tänkte på att en dag skulle jag vara tvungen att välja mellan dem. Ett lätt flaxande av små, små vingar fick mig att vakna till. Jag stirrade upp på en lätt, ljus gul fjäril. Den hade flugit in igenom det halvöppna fönstret, och nu försökte den förgäves ta sig ut igen. Minnena började ta över, avlägsna minnen, de hade gnagt i mitt inre ett bra tag nu, och äntligen mindes jag.
[Tillbaka blick]
En ung flicka satt på en gunga någonstans i "The hidden willage of mist". Hon bar en citrongul klänning som gick till knäna, och ett par vita stumpor och ett par svarta sandaler. Hennes mörk bruna hår svepte i vinden, hon hade verkligen vackert hår. Det glittrade som havet i solnedgång. Hennes stora, bruna ögon tittade ut över den tomma lekplatsen. Inte så mycket som en stjäl syntes till på den vidsträckta platsen. Hon tittade ned i marken och sparkade lite på sanden under henne. Hon kan inte ha varit mer än sju, åtta år gammal, ändå satt hon ensam. Hon tog lite fart på gungan, men bara lite. Hon gungade långsamt fram och tillbaka, stirrandes ned i marken. Hon märkte inte ens den unga pojken som hade kikat fram bakom ett träd några meter bort. Han hade djup blått hår och ljust blå hud. På avstånd såg han lite ut som en haj. Han hade på dig ett grått pannband och ett par lila byxor, men utan tröja. På kinderna och på axlarna hade han små, gäl liknande skåror i huden. Det fick honom att se ännu mer ut som en haj. Han tittade försiktigt fram bakom trädet, man såg bara halva hans ansikte. Men ändå kunde man se att han rodnade. Flickan på gungan var hans första kärlek, trots att han bara var tio år gammal. Han hade aldrig pratat med henne förut, och hade tänkt att detta skulle vara första gången. Sedan började det regna, men pojken stod kvar och bevakade henne. Lika så satt flickan kvar på gungan. Men regnet gjorde kedjorna hala, och flickan tappade greppet om dem när hon var högt uppe i luften. Hon slängdes framåt i en väldig fart, men pojken var snabb. Han sprang fram från sitt gömställe och fångade flickan. Men han vacklade till och ramlade baklänges med flickan i sin famn. När han satt där på den våta marken med flickan i sina armar, såg hon för första gången på honom. Först blev hon skrämd av hans underliga utseende, men sedan insåg hon att bara för att man är annorlunda behöver man inte vara elak. Hon såg sedan att pojken hade skrapat upp handen i gruset då han fångat henne, och hon översvämmades av skuldkänslor. Så hon slängde sig runt halsen på pojken och sa förlåt massor av gånger för hans skadade hand. Men pojken hörde inte ursäkterna, han kunde inte höra dem för alla känslor som svämmade över inuti honom då flickan kramade honom. Han kunde inte svara på hennes ursäkter, utan la bara armarna runt henne. Först såg hon förvånad ut att pojken kramat om henne, men sedan log hon mot honom. Då öppnade pojken munnen för första gången.
"Vad heter du?" sa han osäkert, men flickan log bara vänligt mot honom.
"Jag heter Erura… du då?" hon gav honom ett sött leende och han svalde, han hade aldrig pratat med en flicka förut.
"Jag heter… " mumlade han. "K-Kisame.."
Annons
Comment the photo
Buggytheclown
Fri 10 Sep 2010 21:36
AHAHAHAH har just skrivit seanste delen. typ.. del 5 part.. 2 elelr något.. xDD det blev lite... XXX-rated. xD
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/buggytheclown/471684656/
Visa toppen
Show footer