January
Friday 10 September 2010 photo 8/9
![AKATSUKIS ÄNGEL del 2 part 8
Sedan den dagen träffades Erura och Kisame varje dag. De hade blivit riktigt bra vänner, men för Kisame svallade fortfarande känslorna för henne. Han hade sagt:
"Vi utstötta måste hålla ihop" för att få träffa henne, och det han sa var sant. Båda två var föräldralösa. Kisames föräldrar hade dött i kriget när han bara var åtta år gammal, och Erura hade blivit utsläng samma dag som hennes föräldrar hade insett att hon var den tolvsvansade demonen. Du tänker säkert, "Hur kalla och hjärtlösa människor finns det? Att slänga ut sin egen dotter?!". Jag kan säga att du hade rätt. Eruras föräldrar var inte precis de bästa tänkbara personerna. Hennes far söp ständigt och hennes mor hade ett hjärta som endast låg hos pengarna. Men nu hade de funnit varandra, två utstötta barn och deras kamp att överleva. Kisame var mer en buse, han stal mat från marknaden varje dag för att överleva, medans Erura försökt tigga ihop mat, men hon fick ibland gå hungrig flera dar då alla vägrat ge henne något. Men nu när de var tillsammans hade de följt Kisames exempel och stulit, även fast Erura först tyckt det var förfärligt att göra något sådant. I alla fall var det en sen onsdags kväll och de båda hade krupit under täcket på en madrass de släpat till dess "hem". Solens sista sken letade sig in mellan fönsterrutorna på det nu fallfärdiga huset där de tillbringade nätterna.. Erura hade på sig en ljusblå, långärmad tröja hon hade fått av en gammal dam som jobbade på spinneriet, och den passade henne mycket bra. Hon använde till och med som nattskjorta. Kisame hade fortfarande på sig sina lila byxor, men pannbandet hade han lagt ifrån sig bredvid. Han gick aldrig med tröja på sig, han sa att vädret var så fint att han inte behövde. De hade som sagt bara hittat en gammal madrass, så de delade på den, men eftersom de var så goda vänner spelade det ingen roll för dem. Rucklet knakade och gnisslade då vinden ven utanför, och Erura var mycket rädd för sådant vid den åldern. Hon makade sig närmre honom under täcket då det knakade till ännu en gång, och Kisame rodnade. Han var van vid att de sov i samma säng, men hon hade aldrig varit så nära inpå honom sedan då de möttes.
"jag är rädd Kisame.." mumlade hon, trots att hon var en väldigt modig ung dam. Han brydde sig mycket om henne, fast hon inte viste det själv. Så han la en arm om henne och hon slappnade genast av en aning.
"Var inte det." viskade han. "Jag kommer alltid skydda dig." Hon tittade upp i hans underligt färgade, gråblå ögon och log ett sött leende.
"Jag tror dig." sa hon. Men sedan såg hon något som fångade både hennes och Kisames uppmärksamhet. En liten, citrongul fjäril hade satt sig på fönsterbrädan. Dess vingar lös otroligt vackert i skenet från solen som sakta gick ned. Den riktigt glänste.
"..om du någonsin behöver mig.." mumlade hon, fortfarande förtrollad av fjärilens perfekta vingar. "lovar jag att komma flygandes till dig.. precis som en fjäril" Han log mot henne, han var lycklig.
"Lovar du det?" frågade han, och önskade själv att hon skulle säga ja.
"Ja, det lovar jag." sa Erura, och sedan somnade hon ganska snabbt
[Slut på tillbaka blick]
Nu rann tårarna nedför mina kinder värre än någonsin. Mitt hjärta ville inte acceptera att han svikit mig. Jag kunde inte stå ut. Jag satte mig upp och tog ett elegant hopp över Hidan som fortfarande sov och landade mjukt på golvet. Jag behövde luft, frisk luft för att samla tankar](http://cdn08.dayviews.com/82/_u2/_u9/_u0/_u1/_u3/_u7/u2901377/54032_1284152567/AKATSUKIS_ANGEL_del_2_part_8_Sedan_den_dagen_traffades_Erura_och_Kisame_varje_dag_De_hade_blivit.jpg)
|
AKATSUKIS ÄNGEL del 2 part 8
Sedan den dagen träffades Erura och Kisame varje dag. De hade blivit riktigt bra vänner, men för Kisame svallade fortfarande känslorna för henne. Han hade sagt:
"Vi utstötta måste hålla ihop" för att få träffa henne, och det han sa var sant. Båda två var föräldralösa. Kisames föräldrar hade dött i kriget när han bara var åtta år gammal, och Erura hade blivit utsläng samma dag som hennes föräldrar hade insett att hon var den tolvsvansade demonen. Du tänker säkert, "Hur kalla och hjärtlösa människor finns det? Att slänga ut sin egen dotter?!". Jag kan säga att du hade rätt. Eruras föräldrar var inte precis de bästa tänkbara personerna. Hennes far söp ständigt och hennes mor hade ett hjärta som endast låg hos pengarna. Men nu hade de funnit varandra, två utstötta barn och deras kamp att överleva. Kisame var mer en buse, han stal mat från marknaden varje dag för att överleva, medans Erura försökt tigga ihop mat, men hon fick ibland gå hungrig flera dar då alla vägrat ge henne något. Men nu när de var tillsammans hade de följt Kisames exempel och stulit, även fast Erura först tyckt det var förfärligt att göra något sådant. I alla fall var det en sen onsdags kväll och de båda hade krupit under täcket på en madrass de släpat till dess "hem". Solens sista sken letade sig in mellan fönsterrutorna på det nu fallfärdiga huset där de tillbringade nätterna.. Erura hade på sig en ljusblå, långärmad tröja hon hade fått av en gammal dam som jobbade på spinneriet, och den passade henne mycket bra. Hon använde till och med som nattskjorta. Kisame hade fortfarande på sig sina lila byxor, men pannbandet hade han lagt ifrån sig bredvid. Han gick aldrig med tröja på sig, han sa att vädret var så fint att han inte behövde. De hade som sagt bara hittat en gammal madrass, så de delade på den, men eftersom de var så goda vänner spelade det ingen roll för dem. Rucklet knakade och gnisslade då vinden ven utanför, och Erura var mycket rädd för sådant vid den åldern. Hon makade sig närmre honom under täcket då det knakade till ännu en gång, och Kisame rodnade. Han var van vid att de sov i samma säng, men hon hade aldrig varit så nära inpå honom sedan då de möttes.
"jag är rädd Kisame.." mumlade hon, trots att hon var en väldigt modig ung dam. Han brydde sig mycket om henne, fast hon inte viste det själv. Så han la en arm om henne och hon slappnade genast av en aning.
"Var inte det." viskade han. "Jag kommer alltid skydda dig." Hon tittade upp i hans underligt färgade, gråblå ögon och log ett sött leende.
"Jag tror dig." sa hon. Men sedan såg hon något som fångade både hennes och Kisames uppmärksamhet. En liten, citrongul fjäril hade satt sig på fönsterbrädan. Dess vingar lös otroligt vackert i skenet från solen som sakta gick ned. Den riktigt glänste.
"..om du någonsin behöver mig.." mumlade hon, fortfarande förtrollad av fjärilens perfekta vingar. "lovar jag att komma flygandes till dig.. precis som en fjäril" Han log mot henne, han var lycklig.
"Lovar du det?" frågade han, och önskade själv att hon skulle säga ja.
"Ja, det lovar jag." sa Erura, och sedan somnade hon ganska snabbt
[Slut på tillbaka blick]
Nu rann tårarna nedför mina kinder värre än någonsin. Mitt hjärta ville inte acceptera att han svikit mig. Jag kunde inte stå ut. Jag satte mig upp och tog ett elegant hopp över Hidan som fortfarande sov och landade mjukt på golvet. Jag behövde luft, frisk luft för att samla tankarna. Jag öppnade fönstret och hoppade ut, även fast jag befann min två våningar över marken landade jag mjukt och smidigt. Likt en katt faktiskt. Jag satte snabbt iväg mot motsatt håll skogen låg. Fartvinden fick mitt långa hår att fladdra bakom mig, tårarna bildade ett vågrätt sträck bakom mig innan de föll till marken. Min första och ända barndoms vän hade svikit mig, ändå älskade jag honom. Den där oskyldiga, lite busiga pojken jag värderat så högt för bara några år sedan var nu en lögn aktig, svek full.. Jag kunde inte fortsätta. En mindre sten låg camouflerad i gräset och jag snubblade över den. Trots att jag ramlade med ansiktet först i det torra gräset och säkert skrapade upp både armbågar och knän, brydde jag mig inte. Jag kravlade mig sakta upp på alla fyra, tårar droppade ned från mitt nu smutsiga ansikte.
’Kisame..’ jag la mig på rygg i gräset och stirrade upp på förmiddags solen. Men den fick mig inte att må bättre som den brukade.
’Varför kan jag inte sluta tänka på dig.. Kisame.. varför gör du det här mot mig..?’ Min blick blev suddig av tårar, mitt hjärta revs itu, gång på gång, på gång..om och om igen. Minnen från då han givit mig hans rock för att han trott jag var sjuk, när jag klängt fast vid honom kvällen innan, när jag hjälpte honom att grilla en fisk… allt for förbi mina ögon.
’Jag kan inte sluta älska dig..’ tänkte jag sorgset. ’jag kan bara inte.. trots att du svek mig, trots att du vände dig mot mig.. trots alla de sakerna.. kan jag inte sluta älska dig..’ Ett lätt scwichande ljud hördes i luften, och jag vände mig om på sidan, just för att inte bli träffad av ett flertal Shurikens. Jag reste mig sakta upp, jag var alldeles för sorgsen för att slåss idag, ändå var jag tvungen. Jag fann mig själv tittandes på en större grupp människor, de var betydligt fler än jag. Några av dem kände jag igen från då jag och Deidara.. och.. han.. var i Konoha. Mannen med Masken, killen med en grön dräkt och pottfrisyr, killen med Hunden, flickan med de underliga ögonen och en ny tjej med rosa hår. Jag stirrade fortfarande ned i marken, glanade lite på dem, men de såg aldrig mitt ansikte.
"Tro inte att du kan komma undan efter vad du gjort med Naruto!!" skrek flickan med Rosa hår förbannat till mig. Men jag kände att hon var nog minst lika sorgsen som jag.
"Hur kan ni?!" skrek flickan med Svart hår och vita ögon.
"Sakura, Hinata, lugna er." sa Kakashi lugnt. "vi har att göra med en ur Akatsuki här." Jag skakade lite på huvudet och reste mig upp, äntligen såg de mitt ansikte. De spärrade upp ögonen då de såg mitt glädjelösa leende, mina rödgråtna ögon och tårarna som fortfarande rann nedför mina kinder.
"Jag.. är ingen Akatsuki längre.." sa jag sorgset. "Jag är bara en vanlig ninja.." Nu var det killen i grön dräkts tur att öppna munnen.
"Vad menar du..?" sa han sakta. Lite osäker på vad han skulle göra.
"Jag menar… att jag blev utsparkad.." sa jag och försökte mig på ett litet, lågt glädjelöst skratt.
"Utsparkad?" sa Kakashi frågande. "det spelar ingen roll, du var en, och nu ska du få betala."
Jag bara log.
"Ja.. så går det när man är den tolvsvansade demonen." suckade jag, förbannad över vilket monster jag var. Allas ögon vidgades igen, stirrandes skräckslaget på mig.
"Det.. tolvsvansade.. demonen?" stammade Hundkillen fram. Jag nickade.
"Men ni behöver inte vara rädda.." viskade jag. "Jag tänker inte försvara mig.. jag har redan förlorat det jag lever för..""Du tänker inte göra motstånd..?" sa flickan som tydligen heter Hinata chockat. Jag la armarna i kors medan tårarna åter kom rinnande nedför kinderna.
"Nej.." viskade jag. "Jag kommer inte göra något" Först trodde dem att jag bara försökte göra upp en fälla för dem, men Kakashi drog en Shuriken från fickan och kastade mot mig. Han siktade inte på något vitalt organ, utan på min arm. Han träffade och skar in i huden. Smärtan var inte något speciellt, jag var alldeles för sorgsen för att ens bry sig om den. När de såg det stannade Kakashi upp och tittade på mig, inte argt eller förvånat, men av någon anledning, forskande.
"Varför flyttade du inte på dig?" sa han förvånat och jag bara skakade på huvudet.
"Jag har redan sagt det.." mumlade jag. "Jag har redan förlorat det ända som håller mig fast i livet."
"Då ska jag göra slut på ditt lidande" sa han med låg, men beslutsam röst. Han sänkte handen till knähöjd och flera små blixtar letade sig till hans hand tills den var helt och hållet täckt av elektricitet.
"Chidori!" mumlade han och blixtarna axelererade. Sedan tog han ett språng mot mig, med handen höjd för att hugga rätt igenom mitt bröst, in i hjärtat. Sedan sköt han fram den med väldig fart, bara decimeter ifrån mig, och jag trodde döden äntligen skulle komma till mig. Jag var bara halvt Jashinist, därför var jag inte helt odödligt ännu, så som Hidan. Men döden kom aldrig. Istället svepte en mörk skugga framför mig, parerade hans slag. Jag orkade inte längre, sorgen hade tagit på alla mina krafter. Jagorkade inte bry mig om vem som räddat mitt liv, utan jag föll baklänges och svimmade av utmattning.
[. . . . . . . .]
Jag vaknade upp med ett ryck. Jag befann mig på hotellrummet igen, gardinerna var nu fördragna och fönstret stängt, så inte mycket ljus kom in mellan springorna. Rummet var mörkt, förmodligen hade jag legat medvetslös i flera timmar. Jag kände spår av torkade tårar på kinderna och kom att tänka på vad som hänt innan.
’Hidan..’ tänkte jag.. ’hade han räddat mig..men låg inte han och sov..?’ Jag tittade mig omkring i rummet, blicken var suddig, jag såg bara figuren på en man som satt upp på sängen bredvid mig, jag själv låg ju i den. Men sedan såg jag något som fick mig att spärra upp ögonen i panik, förskräckelse och sorg. För där, lutad mot väggen, stod Samehada.
Jag såg förskräckt på figuren framför mig, var det verkligen Kisame? Han vände på huvudet och tittade på mig, jo nog var det alltid Kisame. Han såg sorgsen ut, desperat, i behov av tröst. Men jag tänkte aldrig trösta honom för vad han gjort mot mig. Jag slängde snabbt av mig täcket och var precis på väg att fly där ifrån då jag åter igen kände hans armar slås omkring mig. Han drog mig tätt intill honom, lämnade inget mellanrum mellan oss. Jag kämpade emot med all min kraft för att komma loss, men jag satt fast.
"släpp mig!" morrade jag, men på något vis ville jag faktiskt inte att han skulle släppa taget. Jag tittade upp på honom, och kunde inte förstå det jag såg. Han grät, stora tårar rullade nedför hans kinder.
"K-Kisame..?" sa jag lågt, all ilska var som bortblåst. Hans sorgsna blick fick mig att få skuldkänslor av att ha morrat åt honom. Han tryckte mig närmre honom, fick mig att riktigt känna hur han känt sig.
"Snälla lämna mig inte…" sa han lågt. Jag ryckte till, vadå lämna mig inte? Det var ju han som sa till Leader-sama från första början.
"Stanna hos mig Erura" han viskade orden sakta i mitt öra, fick mig att rysa. Med en sista kraftansträngning lyckades jag trycka mig ifrån honom en bit i alla fall.
"SLUTA!" skrek jag. "sluta!! Sluta få mig att bry mig! Du sa till honom! DU! Du fick mig att fly! Det var DITT fel!" alla känslor jag burit på svämmade över, jag ville skrika ut till hela världen vad jag kände. Tårarna började rinna nedför mina kinder, gjorde mina kinder våta av gråt. Han tittade förskräckt på mig, som om det jag sa var en nyhet för honom. När jag mötte hans blick kände jag mig fortfarande som en idiot, jag visste inte varför. Åter igen omfamnade han mig så jag kom så nära honom. Men den här gången kunde jag inte dra mig ifrån honom.
"Jag skulle aldrig göra något sådant.." sa han lågt, men jag trodde honom fortfarande inte.
"Varför skulle jag tro dig?" mumlade jag argt. Han tittade mig rätt in i ögonen, mina bruna mötte hans gråblå, precis som för så många år sedan.
"Därför att jag älskar dig.." viskade han. "Jag skulle aldrig.." Nu när jag såg på honom, när jag äntligen insåg att han talade sanning, kände jag mig hemsk. Jag slog armarna runt honom, höll hårt om tyget på hans rock, pressade min kropp emot hans. Men precis när jag skulle öppna munnen, försvann verkligheten, och jag vaknade. Stirrandes upp i taket på samma ställe jag trodde jag just lämnat. Hidan som låg bredvid mig sov fortfarande. Tårar bildades åter i ögonen.
"Var allt.. bara en dröm..?"
((=w=))
Annons
Visa toppen
Show footer