January
Friday 10 September 2010 photo 9/9
![AKATSUKIS ÄNGEL del 2 part 9
Jag stirrade på Hidan, som för att försöka få honom att bli till Kisame genom ett trollslag, det fanns ingen jag hellre skulle vilja träffa nu än honom.
’var allt bara en dröm..?’ tänket jag sorgset. ’så Kisame är fortfarande den som svek mig?’ Jag makade mig närmre Hidan medans tårarna rann igen. Men den här gången fanns han där för att trösta mig. Han vände sig om och la armen runt mig.
"var du vaken..?" sa jag och försökte låta förvånad. Han nickade lätt och jag tryckte mig närmre honom, lämnade inget utrymme i mellan oss. Mina naglar stack honom lite när jag makade mig närmre.
"Fortfarande Ledsen?" sa han undrande och gav mig en lätt kyss på pannan.
"mmh" sa jag trött, att vara ledsen tog verkligen på energin. Hidan stelnade till en aning och la armen mer beskyddande om mig.
"Du, bry dig inte om den idioten." sa han och gav mig ett dämpat leende. "han var aldrig den rätte för dig i alla fall" Av någon anledning blossade ilska upp i mig, varför kunde han inte förstå vad jag kände?
"Du har inte sett det jag sett.." sa jag lågt. "Du vet inte vad jag har varit med om." Han tittade frågande på mig, gav mig en blick som sa "kan du förklara?"
"Jag och Kisame var väldigt goda vänner.. många år tillbaka i tiden… men nu..?" Bilder av den natten då han lovat mig dök upp i skallen. "Han svek mig." Hidan sa förts inget, inte ett ord som skulle få mig att må bättre. Men sedan gav han mig ett självsäkert leende, som om han visste att jag skulle bli lyckligt av det han planerat.
"Jag vet vad som kan göra dig glad igen.." han talade tyst, fick mig att rysa till. Som om han tänkte på något hemskt. Jag ryggade tillbaka lite och hans självsäkra leende försvann och ersattes av ett mer trevligt sådant.
"du vet att jag aldrig skulle skada dig." han såg mig rätt i ögonen och hans blick sa att han inte ljög. Jag log lite i ett försök att verka entusiastisk för det han sagt.
"Då så.." Sa han och satte sig upp i sängen. "Ska vi sticka?" Han räckte fram handen så jag skulle kunna sätta mig upp. Jag tog den och for upp ur sängen och sedan tog vi ett enkelt hopp ut igenom fönstret, iväg mot vad han nu planerat.
[30 minuter senare]
Vi stod vid portarna utanför en mindre stad och vinden blåste hårt mot våra ryggar. Vi hade vandrat vidare söderut tills vi kommit hit och nu undrade jag faktiskt vart han hade fört mig. Porten var av gammalt ekträ och en stor järnbalk fanns på mitten för att hindra inkräcktare. Jag tittade förvånat på honom och han gav mig ett självsäkert leende.
"Här" sa han och tog fram något ur ena bakfickan. Jag tog emot det och tittade lite förvånat på det. Det var ett helt vanligt, vitt bandage.
"uh… tack?" sa jag lite oförstående, och han skrattade lite. Han tog det från mig och satte det framför ögonen på mig som en ögonbindel.
"huhvah?" sa jag förvånat och började bli en aning orolig.
"Det blir en överraskning" viskade han i mitt öra och jag rös till lite. Kanske var det av den kyliga vinden eller för det vaktum att jag faktiskt gillade honom. Sedan kände jag hur jag lyftes upp av två starka armar och innan jag visste ordet av hade han hoppat upp på porten och iväg inåt staden. Vinden far förbi oss i snabb tackat och fick mig att frysa lite. Efter bara någon minut i luften landade han på något jag tror var ett tak, för det lät lite metalliskt när han landat. Han satte ned mig på marke](http://cdn08.dayviews.com/90/_u2/_u9/_u0/_u1/_u3/_u7/u2901377/11926_1284154823/AKATSUKIS_ANGEL_del_2_part_9_Jag_stirrade_pa_Hidan_som_for_att_forsoka_fa_honom_att_bli_till_Kisame.jpg)
|
AKATSUKIS ÄNGEL del 2 part 9
Jag stirrade på Hidan, som för att försöka få honom att bli till Kisame genom ett trollslag, det fanns ingen jag hellre skulle vilja träffa nu än honom.
’var allt bara en dröm..?’ tänket jag sorgset. ’så Kisame är fortfarande den som svek mig?’ Jag makade mig närmre Hidan medans tårarna rann igen. Men den här gången fanns han där för att trösta mig. Han vände sig om och la armen runt mig.
"var du vaken..?" sa jag och försökte låta förvånad. Han nickade lätt och jag tryckte mig närmre honom, lämnade inget utrymme i mellan oss. Mina naglar stack honom lite när jag makade mig närmre.
"Fortfarande Ledsen?" sa han undrande och gav mig en lätt kyss på pannan.
"mmh" sa jag trött, att vara ledsen tog verkligen på energin. Hidan stelnade till en aning och la armen mer beskyddande om mig.
"Du, bry dig inte om den idioten." sa han och gav mig ett dämpat leende. "han var aldrig den rätte för dig i alla fall" Av någon anledning blossade ilska upp i mig, varför kunde han inte förstå vad jag kände?
"Du har inte sett det jag sett.." sa jag lågt. "Du vet inte vad jag har varit med om." Han tittade frågande på mig, gav mig en blick som sa "kan du förklara?"
"Jag och Kisame var väldigt goda vänner.. många år tillbaka i tiden… men nu..?" Bilder av den natten då han lovat mig dök upp i skallen. "Han svek mig." Hidan sa förts inget, inte ett ord som skulle få mig att må bättre. Men sedan gav han mig ett självsäkert leende, som om han visste att jag skulle bli lyckligt av det han planerat.
"Jag vet vad som kan göra dig glad igen.." han talade tyst, fick mig att rysa till. Som om han tänkte på något hemskt. Jag ryggade tillbaka lite och hans självsäkra leende försvann och ersattes av ett mer trevligt sådant.
"du vet att jag aldrig skulle skada dig." han såg mig rätt i ögonen och hans blick sa att han inte ljög. Jag log lite i ett försök att verka entusiastisk för det han sagt.
"Då så.." Sa han och satte sig upp i sängen. "Ska vi sticka?" Han räckte fram handen så jag skulle kunna sätta mig upp. Jag tog den och for upp ur sängen och sedan tog vi ett enkelt hopp ut igenom fönstret, iväg mot vad han nu planerat.
[30 minuter senare]
Vi stod vid portarna utanför en mindre stad och vinden blåste hårt mot våra ryggar. Vi hade vandrat vidare söderut tills vi kommit hit och nu undrade jag faktiskt vart han hade fört mig. Porten var av gammalt ekträ och en stor järnbalk fanns på mitten för att hindra inkräcktare. Jag tittade förvånat på honom och han gav mig ett självsäkert leende.
"Här" sa han och tog fram något ur ena bakfickan. Jag tog emot det och tittade lite förvånat på det. Det var ett helt vanligt, vitt bandage.
"uh… tack?" sa jag lite oförstående, och han skrattade lite. Han tog det från mig och satte det framför ögonen på mig som en ögonbindel.
"huhvah?" sa jag förvånat och började bli en aning orolig.
"Det blir en överraskning" viskade han i mitt öra och jag rös till lite. Kanske var det av den kyliga vinden eller för det vaktum att jag faktiskt gillade honom. Sedan kände jag hur jag lyftes upp av två starka armar och innan jag visste ordet av hade han hoppat upp på porten och iväg inåt staden. Vinden far förbi oss i snabb tackat och fick mig att frysa lite. Efter bara någon minut i luften landade han på något jag tror var ett tak, för det lät lite metalliskt när han landat. Han satte ned mig på marken igen och jag vacklade till lite för att jag inte såg.
"Så, nu får du kolla." sa han glatt och jag tog av mig ögonbindeln. Jag fann mig själv tittandes ned på en stor gård med den största varma källa jag sett. Jagtittade storögt på den och kände hur längtan att hoppa i där växte fram i mig.
"En varmkälla?" sa jag glatt. "Du vet vad som gör mig glad" han lutade sig närmre mig och höll mig lite närmre honom.
"Men vet du vad som är speciellt med just den här källan?" sa han med en lite mystisk ton. Som om det han tänkt säga här näst skulle vara något extremt.
"nä tror inte det.." sa jag lite oförstående, misstäckte att det var en hund begraven någonstans.
"den är GEMENSAM" jag ryckte till.
"g-gemensam…?" sa jag och fick en djup scharlakansröd färg i ansiktet. "Du måste skämta…." sa jag narvöst och stirrade ned i den tomma anläggningen. "Aldrig i livet.."
"Ta´t lugnt" sa Hidan lugnt. "Det är stängt idag, så det blir bara du och jag" Jag rodnade ännu mer.
"det är just det jag menar!" Jag glodde irriterat på honom medans han såg ut att ha askul.
"Du tänker väll inte fega ur nu eller?" han tittade utmanade på mig. Av någon anledning kickade mitt tävligsinne in och innan jag visse ordet av hade jag hoppat ned på terrassen framför badet. Lite för sent insåg jag att jag hade nappat på hans bete.
"nedrans!" mumlade jag och hörde hur han hoppade ned efter mig.
"Så vi ska då?" Han lät väldigt övertygad. Jag suckade djupt och fattade att det inte fanns någon återvändo.
"Visst. Jag ger upp." Jag öppnade dörren in till damernas och vandrade in i det tomma omklädningsrummet.
’Jag fattar inte att jag föll för hans lömska trick..’ tänkte jag medans jag slängde av mig mina kläder och la dem i en korg som jag tagit från hyllan. Jag virade snabbt en handuk runt mina mer "privata" delar och suckade djupt.
’Ska jag eller ska jag inte gå ut..?’ jag överrumplades av nervositet och satte mig försiktigt ned på bänken bredvid. Jag hade bara varit så här pass… ledig… omkring honom en gång tidigare, och då var jag själv inte ens med på det. Minnen av den natten kom upp i hjärnan och jag rodnade djupt och försökte skaka lite vett i hjärnan, tyvärr helt utan effekt.
’Jaja.. låt oss på det överstökat’ tänkte jag och tog min korg till hyllan strax bredvid dörren som endast täcktes med ett litet tygskynke. Jag satte ifrån mig korgen och såg till att handuken satt rätt innan jag förde undan skynket och gick ut till källan. När jag kom ut satt Hidan redan där och jag rodnade naturligt vis ännu mer.
"Kommer du?" sa han lugnt. "vattnet är f*n underbart" Jag gav honom en snabb blick och gick ned i det varma vattnet. Det kändes skönt mot min hud när jag sänkte ned hela kroppen i vattnet. Det kändes bra att få bada i en varm källa trots det faktum att det var ett gemensamt bad. Jag hann knappt sätta mig bekvämt innan han hade satt sig bredvid mig och lagt en arm runt mina axlar. Antingen var det källan eller det faktum att han bara bar en handuk runt höften som fick mig att få samma färg på kinderna som en tomat. Det fick mig även att på ett fånigt litet leende i ansiktet som jag, hur jag än försökte, inte kunde få bort.
"Sa ju att det skulle göra dig glad." sa han och gav mig ett leende. Detta må vara en varm källa, och vi må bara ha på oss handukar, men han var faktiskt, nästan, min pojkvän. Jag lutade mig mot han axel medans jag höll upp handuken med ena handen och tittade upp på den blåa, molnfria himmelen. Då slog det mig.
"Hidan… visst kommer du från "the hidden steam willage"?" han tittade lite undrande på mig från den plötsliga frågan, men log sedan.
"Jo, faktiskt" han tittade nu upp i himmelen, precis som mig. Det verkade som om han fick tillbaka gamla minnen.
"Kan det vara anledningen till att du tog mig hit?" sa jag lite frågande. "för visst har "steam willage" många varma källor?" Han nickade och tittade åter igen på mig.
"de hade många källor där." jag tittade förvånat på honom.
"hade?" han skrattade lite och jag antog att han hade med saken att göra.
"ja, jag förstörde hälften av dem när jag var femton" Nu skrattade vi båda, all depression var som bortblåst. Jag torkade bort en glädjetår ur ögat med min blöta hand och pustade ut efter allt skratt. Jag hade inte skrattat på länge efter det som hänt. Nu fanns det ju ingen Tobi som fick mig att skratta varje gång han irriterade Deidara med sina löjliga konster. Men jag hade aldrig trott att Hidan var den som skulle få mig att garva.
"aah.." jag pustade ut av värmen och log. "jag vet inte vad mer som kan göra den här dagen mer perfekt" Jag tittade upp på honom och gav honom en "vet du?" blick.
"kanske…" han såg ut att fundera djupt. Sedan fick han det där självsäkra leendet igen, och det fick mig att rysa till. Sedan skrattade han och jag såg mer undrande ut än jag någonsin gjort tidigare.
"..jag får bjuda på en liten… vad heter det… dejt?" han gav mig ett av han underbara leende och det kändes som om jag smälte en aning, men kände mig sedan dum av vad jag trodde han tänkt säga.
"Jo.. visst.." mumlade jag lite dumt och sjönk ned en aning under ytan.
((yay! :DD en till del :DD))
Annons
Visa toppen
Show footer