January
Saturday 11 September 2010 photo 3/9
|
AKATSUKIS ÄNGEL del 3 part 1
"Uh.. H-Hidan..?" Jag tittade förvånat på honom medans min rodnad började anta rosenröd färg."Vad gör d-du..?" Han stannade upp i några få sekunder, bara för att plocka upp det lilla paketet och slänga över det till mig. Jag tittade storögt på det, sedan kändes det som om jag skulle spricka av ren och skär rodnad.
"Du måste skoja.." stammade jag när han närmade sig mig hungrigt.
"vad? Vi har gjort det en gång, då gör det väll inget med en andra?"Han gav mig ett självbelåtet flin och jag tog med en liten ansträngning och makade mig bort från honom. Bara för att några meter senare finna en solid vägg som hindrade mig.
"T-tro inte att det bli så lätt.." sa jag generat, men han kom fram till mig lika snabbt som om jag aldrig flyttat på mig.
"Så du vill inte..?" sa han lite dämpat, tittandes in i mina mörkbruna ögon. Fick mig att nästan tycka synd om honom. Jag kunde ärligt talat inte svara, jag bara sänkte ned blicken i madrassen och rodnade som en tok.
"um.." kunde jag bara få fram, men jag tror Hidan vann.
"Så du vill..?" han gav mig ett triumferande leende och makade sig en aning närmre. Ja en hand bakom kinden på mig så jag tittade rätt på honom. Jag försökte titta bort, men jag kunde inte. Jag gav upp, han skulle göra det, förr eller senare. Så lika bra att få det överstökat.
"gör vad du vill.." mumlade jag lite otydligt och kände genast hur han grep tag i mig, inte hårt eller våldsamt, och drog mig till honom. Jag fann mig själv sittandes emellan hans ben, lutandes mot hans bröstkorg. Han händer började genast utforska allt han kom åt, och jag rös av det plötsliga beröringen. Snart hade jag inte bara blivit röd av rodnad bara i ansiktet, utan det spred sig över hela kroppen. Jag bet mig hårt i läppen då han lutade sig ned och kysste min hals, arbetade sig uppåt i ett spår av kyssar. Innan jag visste ordet av hade han vänt på mig, så jag satt riktad rätt mot honom. Han gav mig en först lite försiktigt kyss, sedan en passionerad.
’V-vad händer med mig..’ tänkte jag nervöst när han började utforska nya områden av min kropp. "VÅGA INTE RÖRA HENNE!" sa en ursinnig röst som lät som om den var precis bredvid mig. Den var arg, MYCKET arg, förbannad, men samtidigt mycket sorgsen. Jag hade hört den förut, just den rösten hade varit den jag litet på, men som svikit mig, bara en dag tidigare. Hidan kom av sig helt och stirrade förbannat på personen som stod precis innanför fönstret. Jag glodde ned i madrassen, tårarna kom tillbaka, de skulle alltid komma tillbaka. Varför kunde jag aldrig få vara ifred? Varför kunde jag aldrig älska någon av dem på riktigt? Varför skulle det alltid hända något..? Jag skymtade figurers skugga, men den här gången rös jag inte av att träffa den… på riktigt. Det var en lång man, han var säkert över en och nittio, spretigt hår, hade ett stort svärd på ryggen. Skuggan av Kisame fick mig att vilja fly långt bort, men tyngden av all sorg som for igenom mig fick mig att stanna.
"Vadå "våga inte röra henne" sa Hidan nonchalant och höll mig närmre honom, men jag gjorde inget för att hindra honom. Min kropp ville inte lyra mig, jag var som en livlös docka, ett skal som förlorat sin själ.
"DU VET VAD JAG MENAR!" Kisame´s röst var mer som ett lågt väsande, som om han var alldeles för arg för att prata normalt. "NU, ta dina vidriga händer ifrån henne!" Jag antog att Hidan inte tänkte ge sig i första taget, och jag antog även att jag skulle bli hans "tävlingsredskap"
"Vem är du? Min chef?" han lät utmanande på rösten och bara för att bevisa sin totala ignorering av varningen smög han ned sin han "någonstans-mitt-i-mellan" Jag gav ifrån mig ett lågt flämtande. Min rodnad steg som aldrig förr, och jag var säker på att Kisame just blev mer förbannad än aldrig förr.
"HUR VÅGAR DU?!" Den tonen hade jag aldrig hört hos honom förut, det riktigt isade i huden av kraften i hans röst. Jag kände hur jag inte orkade längre, jag kunde inte ta allt det här längre. Den eviga kampen mellan de två männen jag älskade mer än själva livet, varför skulle de någonsin bli såhär? Trots att allt just nu tyngde ned mig, trots de två männen i rummet, grälandes om mig, kunde jag inte längre vara kvar här. Jag reste mig sakta från min plast i Hidans knä och borstade bort några osynliga dammkorn på min svarta kjol. Det rådde total tystnad i rummet nu, även fast det bara sekunder tidigare varit ett slagfält. Jag kunde inte titta på någon av dem utan att det skulle värka i mitt hjärta, jag visste vad jag var tvungen att göra. Jag drog upp en kunai från bältet och höll den glänsande, svarta metallen hotfult mot min strupe. Båda två stannade upp, som om någon hade blåst ett signalhorn i örat på dem. Tårarna rann nedför mina kinder, men det var fel. En äkta Shinobi skulle aldrig visa sina känslor, aldrig någonsin, det var våran största regel. Men det hade jag brutit mot så länge nu. Kisame tittade förskräckt på mig när jag sakta höjde blicken och såg på dem.
"Erura… vad..?" all ilska var som bortblåst, oron såg ut att ta över hans kropp, och jag gav dem båda ett glädjelöst leende.
"Det är MITT fel." sa jag lågt. "Mitt fel att ni bråkar, mitt fel att Akatsuki är efter oss, mitt. fel." Jag sänkte blicken. "det är väll bästa att ta slut på det hela innan jag skadar er mer.." En ensam droppe föll ned och träffade den svarta metallen, rann utmed den ända till spetsen, och lät hänga där en kort sekund innan den föll till golvet.
"farväl" sa jag kort, och förde Kunaien mot min blottade hals.
((det blev lite annorlunda än jag tänkt mig.. men wth?))
Annons
Comment the photo
5 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/buggytheclown/471720571/
Visa toppen
Show footer