AKATSUKIS ÄNGEL del 3 part 2

En shuriken flög igenom luften, kastad av Kisame, träffade Kunaien så den föll ur mitt grepp. Utan ett ljus fastnade den i väggen bakom mig, och jag stapplade till. Jag föll ned på knä och tårarna rann nedför mina kinder av den svidande förlusten. Varför hade han kastat den? Varför kunde jag inte bara få göra slut på allt lidande? I två hela dagar hade det varit ett levande helvette för mig, inget var sig likt. Jag stirrade ned i mitt knä där mina bara ben blöttes ned av mina salta tårar.
"Jag klarar inte mer.." mumlade jag lågt, frustrerat, jag hade tappat livsgnistan. "Inte… mer… snälla…" Hela min kropp värkte, men mest av allt, mitt hjärta. Den ständiga kampen om två hjärtans kärlek blev för mycket för mig.
"Erura, Snälla skräm mig inte så igen…" Kisames stämma fick mig att rycka till och kravla mig bakåt, så långt ifrån dem som möjligt. Bara för att ännu en gång stoppas av en vägg.
"..Erura…?" Kisame igen, han lät oroligare än jag någonsin hört honom. "Vad är det?" Han närmade sig mig, det visste jag tack vare hans skugga, men när han kom närmre vände jag blicken bortåt, jag ville inte möta hans och Hidans oroliga blickar. De sved i mig, som om det fick mig att fatta eld.
"bort från mig." sa jag tyst, men jag var allt för svag för att gå där ifrån. Allt jag kunde göra var att vänta på det som komma skall. Naturligtvis ignorerade han mitt ord om ensamhet. Naturligtvis var han inte den ända som gjorde det. Naturligtvis skulle Hidan resa sig upp och med hjälp av Kisame dra mig upp på fötter.. naturligtvis… Det ända nu som skulle få mig att må sämre var om de skulle börja bråka igen, men på något vis hade de lyckats undgå det. Sorg kunde man bara bota på två sätt, leva ut den eller bota den med kärlek. Men när båda alternativen var uteslutna, visste jag inte vad jag skulle göra. Jag lät mig bara stå där, livlös och känslokall, en docka på väg att rasa samman. Jag kunde inte stå upprätt, någonting fick mig ur balans, och jag föll framlänges. Fångades upp av Kisame som, av min tyngd, trillade bakåt han med. Jag fann mig själv liggandes med huvudet lutandes mot hans bröstkorg, liggandes mellan hans ben, så som för så länge sedan. Hidan var bara sekunder långsammare att sätta sig bakom mig, som om det på något vis skulle få mig på bättre humör.
"Erura.. vad är det?" Hidan öppnade munnen för första gången på flera minuter och åter igen sved det i mig.
"Jag..orkar inte… mer…" jag kunde knappt tala, tårarna tystade mig medans de rann som floder nedför mina redan blöta kinder. När de hörde min uttröttade, utslitna, förkrossade stämma höll de båda om mig. Jag kunde inte förstå hur de lyckades, men det gjorde de. Jag kunde itne häller förstå hur jag kunde betyda så mycket för dem. Jag var bara en vanlig kvinna, det fanns miljontals av dem där ute.. varför just jag? Men.. det var en sak jag var tvungen att säga, en sak jag ville göra innan jag gav upp hoppet fulkomligt.
"Kisame….Hidan?" det var nästan i en viskning. Som om jag var rädd att någon annan skulle höra.
"hmm…?" de svarade båda samtidigt, i en låg viskning, precis som jag.
"snälla… gör mig lycklig igen.."
"Det ska vi Prinsessan, det ska vi.." Jag kan inte säga om jag var lycklig eller om sorgen ännu en gång tog över den natten. Men jag förmodar att det var mer åt det positiva hållet. De visste hur man skulle göra en flicka lycklig, och de gav mig all deras kärlek. Kisame, Hidan, de två bästa älskarna du kan tänka dig. Men ändå kändes det som om något fattades. Jag kunde för allt i världen inte förstå vad som skulle göra ögonblicket mer perfekt, jag hade nog helt enkelt inte tid. Jag var allt för upptagen att försöka ha kontroll över min nu darrande kropp, försöka att inte förlora den lila uns självbehärskning jag hade kvar. Det rådde en lite dämpad melodi av röster i rummet. Tre personer, två män, en kvinna, i en enda lustfylld symfoni. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva något sådant, men nu gjorde jag det, med råge. Deras hastiga andetag träffade min bara hud och satt eld på den direkt, hela min kropp kändes som om den brann. Mina händer skakade när jag desperat försökte klänga mig fast vid en av dem, men tro mig, det var inte det ända som var i rörelse. Jag blundade hårt när jag flämtande viskade deras namn, när deras händer utforskade min kropp, när inget längre kunde lämnas till fantasin. Efter det blev minnet suddigt. Det sista jag kunde minnas var det sista, men det kan jag tyvärr inte berätta om. Men jag tror du vet vad jag menar.
[flera timmar senare, nästa morgon]
Irriterande solstrålar stack i ina stängda ögon. Huvudvärken var tillbaka, och jag försökte att begrava huvudet i kudden. Jag låg på madrassen i samma hotellrum som gårdagen. Bakom mig låg Hidan, och framför mig Kisame, jag var inklämd i mitten. Jag slog upp ögonen sakta, stirrandes trött på ett vänligt, sovande ansikte. Jag visste att han inte skulle svika mig, att han aldrig gjort det häller. Hans handlingar igår hade berättat allt. Jag tittade förtrollat på hans blåa hud, slutna ögon och rufsiga, djupblå hår.
’tänk vad som kan hända på tjugo år…’ tänkte jag och log lite. ’vänner en dag, älskare nästa..’

((ojojojojojojojojoj! XD Immah peddobear? xD iaf, detta är den sista delen innan ni måste vänta på fler delar.. sry))

Annons

The photo has no tags

strangeFREAK Sat 11 Sep 2010 12:23

...
....
OMG 8DDDD<33

Buggytheclown Sat 11 Sep 2010 12:47

immah peddobear.. men Kakuzu. kakuzu me peddobear... me be...öhm...Peddofish. O_O

strangeFREAK Sat 11 Sep 2010 13:06

haha XD

3 comments on this photo

February 2015