January
Friday 3 December 2010 photo 5/5
![Two ways to one piece del 7
Jag vet inte varför, jag kände mig så liten. Mina händer skakade, och mina tankar flög runt i huvudet på mig. Skulle jag sitta kvar? Skulle jag Gå iväg? Skulle jag försöka prata med honom? VAD SKULLE JAG GÖRA?! Jag svalde, jag var ju tvungen att göra något av det, vad annars? Efter det, visste jag faktiskt inte vad som hände. En förbipasserande marinsoldat lade märke till Buggy, och drog upp en snigeltelefon ur rockärmen. Han beordrade fler soldater till platsen, och Buggy tog till flykten. Soldaten satte efter honom, men precis då han skulle ha sprungit förbi mig, ställde jag mig upp, och hindrade hans väg. Allt kändes som om det gått på en sekund. Min kropp vägrade flytta på sig även fast jag helst ville det.
"flytta på dig!" sa han irriterat, och försökte knuffa mig åtsidan, men jag flyttade mig inte ur fläcken. Istället höjde jag handen, och placerade den på hans bröstkorg. Sedan, på bara några sekunder fattade den eld, och han såg förskräckt på när skjortan, schalen och resten av hans kläder började brinna. För att sedan springa där ifrån i skräck. Jag skakade. Vad hände…? Vad gjorde jag… säg inte att… Det blev för mycket för mig, det kändes som om min verklighet bara försvann, och jag förlorade medvetandet.
[ca en halvtimme senare]
Mitt huvud värkte, som om någon satt den under en slagmaskin. Solskenet stack återigen i ögonen, även fast de nu var stängda. Jag antog att jag fortfarande låg kvar på marken där jag förlorat medvetandet. Min ända tanke just nu var om Buggy hade klarat sig undan marinen.
’Varför bryr jag mig ens…’ tänkte jag irriterat, och la en hand för pannan för att pusta ut. Då upptäckte jag något märkligt. Marken var inte så hård som den borde, den var mjuk… och bekväm.
’v-va… vanu?’ tänkte jag med en gnutta panik i huvudet. Hade marinen tillfångatagit mig och lagt mig på en madrass i en cell? Fast nej, så bekväma är inte fängelsecellerna i marinen. Jag bestämde mig för att slå upp ögonen, och möttes av en mycket underlig syn. För det första, tapeterna i det stora, rektangulära rum jag var i, var röd-och-vit- randiga. När jag tittade mig omkring, la jag märke till många andra underliga ting. Ett grönmålat skrivbord med en gul stol, en mindre byrå i orange och madrassen jag låg på var gul-och-grön- prickig.
"Vaknat nu?" hördes en obekant röst bredvid mig, och jag gjorde en helomvändning åt röstens håll. Gissa vem jag fann där om inte Buggy The clown. Jag spärrade upp ögonen av förvåning och chock då jag nu kunde se hela honom. Röd, stor näsa och ljusblått hår som för tillfället var uppsatt i en stor, yvig tofs bak på huvudet. En Röd-och-vit- randig t-shirt och ljust, ljust gröna "buggy byxor" vars midja doldes av en mörkgrön tygbit som var knuten runt magen. Han hade en smal, men kraftig fysik och jag kunde nästan inte hindra mig själv från att nästan stirra på honom. Ansiktet var täckt av teatersmink, precis som på affischen, på samma sätt.
"U-ursäkta…?" var det ända jag kunde få fram. Och jag försökte backa så mycket jag kunde utan att verka helt galen.
"Du svimmade, jag tog dig hit." sa han och fick ett mindre trevligt ansiktsutryck, jag rös.
"Varför…?" sa jag kort. "varför tog du mig hit?" han suckade.
<span style="](http://cdn08.dayviews.com/46/_u2/_u9/_u0/_u1/_u3/_u7/u2901377/33732_1291415637/Two_ways_to_one_piece_del_7_Jag_vet_inte_varfor_jag_kande_mig_sa_liten_Mina_hander_skakade_och_mina.jpg)
|
Friday 3 December 2010 photo 5/5
|
|
Jag vet inte varför, jag kände mig så liten. Mina händer skakade, och mina tankar flög runt i huvudet på mig. Skulle jag sitta kvar? Skulle jag Gå iväg? Skulle jag försöka prata med honom? VAD SKULLE JAG GÖRA?! Jag svalde, jag var ju tvungen att göra något av det, vad annars? Efter det, visste jag faktiskt inte vad som hände. En förbipasserande marinsoldat lade märke till Buggy, och drog upp en snigeltelefon ur rockärmen. Han beordrade fler soldater till platsen, och Buggy tog till flykten. Soldaten satte efter honom, men precis då han skulle ha sprungit förbi mig, ställde jag mig upp, och hindrade hans väg. Allt kändes som om det gått på en sekund. Min kropp vägrade flytta på sig även fast jag helst ville det.
"flytta på dig!" sa han irriterat, och försökte knuffa mig åtsidan, men jag flyttade mig inte ur fläcken. Istället höjde jag handen, och placerade den på hans bröstkorg. Sedan, på bara några sekunder fattade den eld, och han såg förskräckt på när skjortan, schalen och resten av hans kläder började brinna. För att sedan springa där ifrån i skräck. Jag skakade. Vad hände…? Vad gjorde jag… säg inte att… Det blev för mycket för mig, det kändes som om min verklighet bara försvann, och jag förlorade medvetandet.
[ca en halvtimme senare]
Mitt huvud värkte, som om någon satt den under en slagmaskin. Solskenet stack återigen i ögonen, även fast de nu var stängda. Jag antog att jag fortfarande låg kvar på marken där jag förlorat medvetandet. Min ända tanke just nu var om Buggy hade klarat sig undan marinen.
’Varför bryr jag mig ens…’ tänkte jag irriterat, och la en hand för pannan för att pusta ut. Då upptäckte jag något märkligt. Marken var inte så hård som den borde, den var mjuk… och bekväm.
’v-va… vanu?’ tänkte jag med en gnutta panik i huvudet. Hade marinen tillfångatagit mig och lagt mig på en madrass i en cell? Fast nej, så bekväma är inte fängelsecellerna i marinen. Jag bestämde mig för att slå upp ögonen, och möttes av en mycket underlig syn. För det första, tapeterna i det stora, rektangulära rum jag var i, var röd-och-vit- randiga. När jag tittade mig omkring, la jag märke till många andra underliga ting. Ett grönmålat skrivbord med en gul stol, en mindre byrå i orange och madrassen jag låg på var gul-och-grön- prickig.
"Vaknat nu?" hördes en obekant röst bredvid mig, och jag gjorde en helomvändning åt röstens håll. Gissa vem jag fann där om inte Buggy The clown. Jag spärrade upp ögonen av förvåning och chock då jag nu kunde se hela honom. Röd, stor näsa och ljusblått hår som för tillfället var uppsatt i en stor, yvig tofs bak på huvudet. En Röd-och-vit- randig t-shirt och ljust, ljust gröna "buggy byxor" vars midja doldes av en mörkgrön tygbit som var knuten runt magen. Han hade en smal, men kraftig fysik och jag kunde nästan inte hindra mig själv från att nästan stirra på honom. Ansiktet var täckt av teatersmink, precis som på affischen, på samma sätt.
"U-ursäkta…?" var det ända jag kunde få fram. Och jag försökte backa så mycket jag kunde utan att verka helt galen.
"Du svimmade, jag tog dig hit." sa han och fick ett mindre trevligt ansiktsutryck, jag rös.
"Varför…?" sa jag kort. "varför tog du mig hit?" han suckade.
"När folk som räddar ens frihet går och svimmar stenhårt måste an väll hjälpa dem, antar jag" jag tittade undrande på honom. Men pustade ut av lättnad då jag visste att Marinen inte gjort honom något.
"Du är rätt bra, tjejen." han skrattade ett kortvarigt, gällt skratt, och jag kunde inte hjälpa att mina kinder färgades röda.
"Du slog ned en marinsoldat bara igenom att nudda honom!" han verkade rätt nöjd med min lilla "insats" och jag svalde ännu en gång. Det var många frågor jag ville ha besvarade, till exempel min plötsliga kraft att sätta eld på folk.
"Vad säger du..?" jag tittade upp från knät som jag råkat glana ned i, och tittade rätt på honom. "vill du gå med i min besättning?" Jag visste inte vad jag skulle säga, göra eller svara. Bara en fråga återstod.
Vänskapen eller kärleken?
Visa toppen
Show footer