Kärlekens sista andetag Kap 1. Första gången jag såg honom visste jag att han var den som skulle ge mig det sista andetaget av kärleken. Löven var gulgröna, det var inte höst än ute… Men det var inte sommar. Något konstigt hängde i luften, inom henne. Som om änglarna hade ett budskap. Ett löv föll ner från den stora eken vid sjön, nådde marken med tystnad. Idag var det den dagen, hon visste det. När jag börjar se skolan känner jag mig ännu mer nere. Skolan är så grå av tristess, jag tror nog ingen har fått en positiv känsla av skolan. Jag känner bara mig nere av att tänka på skolan. Jag känner mig som en zombie, som en nolla. Den sista dan i skolan, tänkte hon, jag måste bita ihop…, hon blinkar till, tårar kan jag vara utan. Hon såg att Maria kollade på henne, men Maria märkte inte att hon såg. Men vad kollar Maria på egentligen? Hon kollar ner och drar ner tröjärmen snabbt. Maria kollar bort och låtsas som ingenting. Jag måste se honom en sista gång. Hon går ut från klassrummet, ställer sig utanför skolgården och andas ut. Sen ser hon honom, sitter där framme med sina kompisar. Det gör ont att kolla. Hon tar ett djupt andetag som skär i halsen, går framåt. Han höjer ena ögonbrynet, som hon står i vägen. Hon biter ihop. - Vad gör du här?, säger han med sin underbara röst. - Ville bara ta farväl, eller faktiskt vill jag ge dig en sak… - Ska du åka någonstans? Och i så fall, tror du jag bryr mig? Vad är det du vill ge mig? - Det ligger i ditt skåp, men jag måste gå nu. Hon kollar upp mot skyn, det ser så grått och stilla ut. Hon känner en droppe i pannan, vänder sig om och kollar bakåt. Han har gått. Sakta med tunga steg går hon bort, det var den sista gången hon såg hans ansikte. Hon hör de susande bilarna nedanför bron. Den vackra bron, hennes enda ställe att känna sig trygg på. Det var här de träffades, det var första gången någon hade tagit andan ur henne. Hon klev över till andra sidan av bron, ett steg nu och hon skulle inte behöva lida mer. All hennes ångest, skulle försvinna. Hon skulle komma till ett bättre ställe. Hon tog sitt sista andetag och klev sitt sista steg ut mot intet. Kap 2. I skolan var det kaos. Vem har dött? Vad har hänt? Jonas började bli orolig, hon kanske tog farväl från livet. Han sprang till sitt skåp. Öppnade det och där låg det ett kuvert. Han öppnade det sakta, han ville inte läsa, allt var ändå försent. Kuvertet skar i handen, han var tvungen att läsa innehållet. Han tog upp ett vikt A4 papper. Han började läsa: Jonas, när du lämnade mig tog du mitt liv. Det finns inget att leva för längre, allt är bara ett stort svart hål. Men jag kan ju inte lägga all skuld på dig, för det va ju faktiskt mitt fel. Om jag inte hade gjort det med den där killen kanske du och jag fortfarande hållit ihop. Men det finns inget val, allt är förstört, som en glasruta som gått i bitar, det går inte att laga. Mitt hjärta känns som en sten, hela mitt liv känns som en tung börda, du kanske förstår. Du har alltid varit en sån som förstår, tack för att du finns. Det är inte ditt fel det här, mitt liv har alltid varit ett stort svart hål sen min mamma dog också. Det är ingen som vet om att min mamma är död, bara Socialen och min fosterfamilj. Hon dog när jag föddes, hon gav sitt liv till mig. Nu tänker jag ge mitt liv till henne. Hoppas du förstår. Jonas kollar upp mot himlen. Den är grå och det duggar. Änglarna gråter tillsammans med honom.

Annons

The photo has no tags

December 2009