Sannolikt va, det betyder väl nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt.
Nu har vi tydligen inte råd med äkta sanningar längre, utan vi får nöja oss med sannolikhetskalkyler. Det är synd det, för dom håller lägre kvalitet än sanningar. Dom är inte lika pålitliga. Dom blir till exempel väldigt olika före och efter.
Jag menar före Harrysburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrysburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.
Men bara nästan sant. Det är det som är så konstigt. Det är som om man menar att det som hände i Harrysburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.
I själva verket gick ju hela det socialdemokratiska partiet och väntade i över ett halvår på att få veta om det som hände i Harrysburg har hänt eller inte, innan de kunde bestämma sig för om dom ska tycka att kärnkraften är så farlig som den skulle vara om det som har hänt i Harrysburg hade hänt. Nu har dom bestämt sig till sist, och tydligen kommit fram till att det som hände i Harrysburg inte har hänt, men att vi å andra sidan måste ha mycket bättre säkerhetsanordningar så det inte händer här också.
Och man förstår ju att dom har tvekat, för en sån olycka inträffar ju enligt alla sannorlikhetsberäkningar bara en gång på flera tusen år, och då är det ju i varje fall inte troligt att den har hänt redan nu, utan det är väl i så fall mera sannolikt att den har inträffat längre fram. Och då kommer ju saken i ett annat läge. För det kan ju inte vi bedöma nu. Då. Eller...
Sen är det också det att om det som hände i Harrysburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrysburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.
I varje fall inte i Harrysburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.
Risken för en upprepning är så liten att den är försumbar. Med det manas att den finns inte, fast bara lite.
Nu är ju det här rätt krångligt för gemene man, så egentligen är det väl ingen idé att ha folkomröstning om sånt här. Folk i allmänhet dom tänker förstås på sitt grovhuggna vis att det som hände i Harrysburg verkligen har hänt. Dom tar det som en sanning. Tala alltid sanning, barn, sa våra föräldrar till oss. Det får vi inte säga till våra barn utan vi måste lära dom att alltid tala sannolikt. Att säga sannolikheten, hela sannolikheten och ingenting annat än sannolikheten.
Så att dom inser att det som hände i Harrysburg inte kan hända här, eftersom det inte ens hände där, vilket hade varit mycket mer sannolikt, med tanke på att det var där det hände.

Den här monologen läste jag på intagningsprovet. Jag älskar den! DEn är så oerhört fantastiskt otroligt fanatiskt patetiskt Rolig! Jättekrånglig men så rolig ändå! Intagningsprovet gick sådär men jag kom in, de är det viktigaste. Jag valde PC föst och sen Primrose.Men när jag var på intagningsprovet på Primerose så visste jag att de var PC jag ville gå. Ni vet, om ni går in i ett rum så kanske ni trivs i det, kanske hatar ni det och känner er obehagliga i miljön. Jag hatade primerose.Inge illa ment men teatersalen som var där...Usch! Vi läste aldrig våran monolog. Vi gjorde en liten teater, svarade på några frågor och sen fick vi gå. Ingen sammanhållning där nej! De var verkligen tvärtemot på PC. Där möttes vi av ettorna som var så jävla trevliga. Vi hade skitkul! Snälla o så var dom.Och dom andra som sökte, dom fick man okså kontakt med. Pratade om valen man gjorde, monolog, kommer ifrån, hur de gick efter att läst monologen...typ allt! Jag såg direkt att teater var det jag skulle gå. Vára lite udda än dom klasskamraterna jag hade då. Nu ångrar jag ingenting! Om jag hade kommit in på Primerose så skulle jag alldrig ha träffat mina nuvarande vänner, både dans och teater. Men okså 2:orna!