January
Saturday 14 March 2009 photo 1/2
|
Igår blev jag dumpad av min pojkvän som jag har varit tillsammans med sedan 6.12 2007.
Det kom väldigt olägligt, eftersom jag som de flesta andra i min årsgrupp skriver våra slutliga studentexamsprov. No pressure at all. Som tur har jag i stort sett allt redan fixat, måste bara skriva min skriftliga del i finska på måndag och resten har jag redan fått godkänt i... Så jag blir student. Men det känns hårt att jag inte kan satsa allt jag har på alla mina prov.
Jag skiter fullständigt i om vem som läser detta om någon alls.
Orsaken till att jag blev dumpad är ganska speciell, orginell, man tycker ju nästan att det borde ha varit jag som skulle ha dumpad honom och inte tvärtom.
Han är en hemskt gullig och blyg kille, han fyller 21 i år. Hans klumpighet har redan från början varit charmig och åtminstone trodde jag att han inte kunde göra en fluga förnäm. Trodde jag, som sagt.
Alla borde ta lärdom av det här, om ni känner att ni inte har något extra eller något överhuvudtaget. Han var den killen som inte hade så jättemånga vänner i skolan, och skolkade från gympalektionerna speciellt när det var dans på schemat - han skulle ju ändå inte ha fått en partner. Han var en sådan kille som mestadels satt hemma och spelade spel, eftersom han inte tyckte at han var attraktiv och de gångerna han försökt ta kontakt med tjejer så har han misslyckats. Han hade aldrig haft ett förhållande. Hans bästa vän introducerade honom ganska sent för det finska festandet och sedan dess har han festat loss.
Anyway.
Genom ett halvt misslyckat förhållande var jag singel. Han jag dejtade innan sade att han gillade mig men var såklart otrogen, utan att berätta för mig då. Genom honom lärde jag känna min blivande pojkvän, som blev förtjust i mig redan från början. Ganska snabbt blev vi tillsammans, eftersom han verkade vara en väldigt godhjärtad kille.
Jag spenderade alla mina veckoslut hos honom, han bodde 100 km ifrån mig. Jag åkte alltid dit, och jag lärde känna mer av hans vänner. De sade att min kille kunde vara taskig, säga saker som är helt fel men inte enligt honom då. Eftersom jag själv inte märkte av det, så lade jag det åt sidan.
Hans vänner började ignorera honom. Han förstod inte varför, men hans vänner hade sagt åt mig att han hade sårat dem och de inte vill ha honom i sällskapet. Jag frågade varför, de sade att det handlade om hans politiska synvinkel. Okej, tänkte jag, och så berättade jag det för min kille som säger att hans vänner och hans familj är viktig för honom. Han nickade, och jag trodde att han förstod att bli lite trevligare.
Jag tror att han kände att han var tvungen att ha en speciell personlighet, så att folk skulle minnas honom och veta vem han är. Som emokids, typ, men han valde hippiekulturen och allt som hängde med det. Det sträckte sig från att avguda vissa typer av kommunism och älska fred och att alla ska vara lika osv osv (men vilken jävla realist som helst förstår ju att alla männsikor inte har lika värde, även om det borde vara så... Man har ett bättre människovärde om man är en god människa liksom).
Jag är inte säker om han tänkte igenom allt det som hippies står för. För det han gjorde var att kritisera alla med speciell stil oavsett vad. "Äter du kött? Du är en mördare" (obs: han åt också kött). "Lyssnar du på Iron Maiden? vad mainstream av dig" (Bob marley och Led zeppelin är ju inte alls mainstream och opopulärt). "Ja, han fick alla andra att känna sig som dåliga människor även om han inte var bättre själv - men det erkände han ju inte. Man ska ju leva som man lär tycker jag... Han sade alltid indirekt, oavsett om det var hans familj eller hans vänner, att han är så himla mycket bättre än dem. I allt. Allt. Och han sårade allt och alla, gjorde alla besvikna...Kunde inte slutföra saker han hade lovat... Och så vidare.
När han tog till sig det där beteendet med mig och kallade min familj för monster (jag kommer från en jaktfamilj, men han hade knappt talat med dem ordentligt för att döma), min musiksmak för mainstream och dålig, att vårt sexliv var tråkigt (det var ju för fan jag som hamnade göra allt och jag fick aldrig nåt tillbaka). Allt skylldes på mig.
Jag sade till honom så som det var att han inte har rätt att kritisera alla och skapa krig med alla han känner, man kan ju inte kalla sig för en fredsspridare då eller hur?
Han blev arg, och gick. Detta var nyåret och samtidigt hade alla mina vänner dissat de planer vi hade för nyåret...Så jag spenderade nyåret ensam. Roligt.
Han bad om förlåtelse, via sms eftersom han inte vågade komma till mig. Jag sade att "jag inte bryr mig om vad exakt man står för politiskt så länge man inte sårar andra", och att "jag inte kan vara tillsammans med någon som inte tycks älska mig för något annat än en jävla prydnad som får honom att se bättre ut", och att "du är kallhjärtad". Han sade att han skulle försöka.
Gissa om han valde sin idiotiska livsstil ovanför mig? Hans jävla stil är viktigare än mig, hans vänner och hans familj (som är tvugna att stå ut med honom...hans familj är underbar btw) som han själv sagt att är hans viktigaste prioritering.
Samtidigt verkar han inte inse att ingen tycker om honom. Vem skulle stå ut med det?
Han sade i ett sms i fredags att "han inte kan leva tillsammans med någon som inte tycker som honom, att han ville hitta någon som är som honom".
Ja LYCKA TILL säger jag bara. Förutom den där skiten som kommer ur hans mun så tar han inte alls hand om sin hälsa, och han gör ingen jävla förbättring i denna värld - alls.
Jag hoppas att någon tar lärdom av detta. Om du känner att du inte har något som någon vill ha, tänk igen - för det som är vackert hos människor är de människorna som är villiga att lyssna och hjälpa "in sickness and in health" även om man inte är gifta.. att man vill, ens en enda gång i veckan, hjälpa någon annan som har det jobbigt genom en så simpel kommentar som "om du vill prata så finns jag för dig".
Jag hade ingen pojkvän att prata med, han lyssnade aldrig.
Din egen stil och dina egna åsikter är hemskt sällan bättre än andras.
Det kom väldigt olägligt, eftersom jag som de flesta andra i min årsgrupp skriver våra slutliga studentexamsprov. No pressure at all. Som tur har jag i stort sett allt redan fixat, måste bara skriva min skriftliga del i finska på måndag och resten har jag redan fått godkänt i... Så jag blir student. Men det känns hårt att jag inte kan satsa allt jag har på alla mina prov.
Jag skiter fullständigt i om vem som läser detta om någon alls.
Orsaken till att jag blev dumpad är ganska speciell, orginell, man tycker ju nästan att det borde ha varit jag som skulle ha dumpad honom och inte tvärtom.
Han är en hemskt gullig och blyg kille, han fyller 21 i år. Hans klumpighet har redan från början varit charmig och åtminstone trodde jag att han inte kunde göra en fluga förnäm. Trodde jag, som sagt.
Alla borde ta lärdom av det här, om ni känner att ni inte har något extra eller något överhuvudtaget. Han var den killen som inte hade så jättemånga vänner i skolan, och skolkade från gympalektionerna speciellt när det var dans på schemat - han skulle ju ändå inte ha fått en partner. Han var en sådan kille som mestadels satt hemma och spelade spel, eftersom han inte tyckte at han var attraktiv och de gångerna han försökt ta kontakt med tjejer så har han misslyckats. Han hade aldrig haft ett förhållande. Hans bästa vän introducerade honom ganska sent för det finska festandet och sedan dess har han festat loss.
Anyway.
Genom ett halvt misslyckat förhållande var jag singel. Han jag dejtade innan sade att han gillade mig men var såklart otrogen, utan att berätta för mig då. Genom honom lärde jag känna min blivande pojkvän, som blev förtjust i mig redan från början. Ganska snabbt blev vi tillsammans, eftersom han verkade vara en väldigt godhjärtad kille.
Jag spenderade alla mina veckoslut hos honom, han bodde 100 km ifrån mig. Jag åkte alltid dit, och jag lärde känna mer av hans vänner. De sade att min kille kunde vara taskig, säga saker som är helt fel men inte enligt honom då. Eftersom jag själv inte märkte av det, så lade jag det åt sidan.
Hans vänner började ignorera honom. Han förstod inte varför, men hans vänner hade sagt åt mig att han hade sårat dem och de inte vill ha honom i sällskapet. Jag frågade varför, de sade att det handlade om hans politiska synvinkel. Okej, tänkte jag, och så berättade jag det för min kille som säger att hans vänner och hans familj är viktig för honom. Han nickade, och jag trodde att han förstod att bli lite trevligare.
Jag tror att han kände att han var tvungen att ha en speciell personlighet, så att folk skulle minnas honom och veta vem han är. Som emokids, typ, men han valde hippiekulturen och allt som hängde med det. Det sträckte sig från att avguda vissa typer av kommunism och älska fred och att alla ska vara lika osv osv (men vilken jävla realist som helst förstår ju att alla männsikor inte har lika värde, även om det borde vara så... Man har ett bättre människovärde om man är en god människa liksom).
Jag är inte säker om han tänkte igenom allt det som hippies står för. För det han gjorde var att kritisera alla med speciell stil oavsett vad. "Äter du kött? Du är en mördare" (obs: han åt också kött). "Lyssnar du på Iron Maiden? vad mainstream av dig" (Bob marley och Led zeppelin är ju inte alls mainstream och opopulärt). "Ja, han fick alla andra att känna sig som dåliga människor även om han inte var bättre själv - men det erkände han ju inte. Man ska ju leva som man lär tycker jag... Han sade alltid indirekt, oavsett om det var hans familj eller hans vänner, att han är så himla mycket bättre än dem. I allt. Allt. Och han sårade allt och alla, gjorde alla besvikna...Kunde inte slutföra saker han hade lovat... Och så vidare.
När han tog till sig det där beteendet med mig och kallade min familj för monster (jag kommer från en jaktfamilj, men han hade knappt talat med dem ordentligt för att döma), min musiksmak för mainstream och dålig, att vårt sexliv var tråkigt (det var ju för fan jag som hamnade göra allt och jag fick aldrig nåt tillbaka). Allt skylldes på mig.
Jag sade till honom så som det var att han inte har rätt att kritisera alla och skapa krig med alla han känner, man kan ju inte kalla sig för en fredsspridare då eller hur?
Han blev arg, och gick. Detta var nyåret och samtidigt hade alla mina vänner dissat de planer vi hade för nyåret...Så jag spenderade nyåret ensam. Roligt.
Han bad om förlåtelse, via sms eftersom han inte vågade komma till mig. Jag sade att "jag inte bryr mig om vad exakt man står för politiskt så länge man inte sårar andra", och att "jag inte kan vara tillsammans med någon som inte tycks älska mig för något annat än en jävla prydnad som får honom att se bättre ut", och att "du är kallhjärtad". Han sade att han skulle försöka.
Gissa om han valde sin idiotiska livsstil ovanför mig? Hans jävla stil är viktigare än mig, hans vänner och hans familj (som är tvugna att stå ut med honom...hans familj är underbar btw) som han själv sagt att är hans viktigaste prioritering.
Samtidigt verkar han inte inse att ingen tycker om honom. Vem skulle stå ut med det?
Han sade i ett sms i fredags att "han inte kan leva tillsammans med någon som inte tycker som honom, att han ville hitta någon som är som honom".
Ja LYCKA TILL säger jag bara. Förutom den där skiten som kommer ur hans mun så tar han inte alls hand om sin hälsa, och han gör ingen jävla förbättring i denna värld - alls.
Jag hoppas att någon tar lärdom av detta. Om du känner att du inte har något som någon vill ha, tänk igen - för det som är vackert hos människor är de människorna som är villiga att lyssna och hjälpa "in sickness and in health" även om man inte är gifta.. att man vill, ens en enda gång i veckan, hjälpa någon annan som har det jobbigt genom en så simpel kommentar som "om du vill prata så finns jag för dig".
Jag hade ingen pojkvän att prata med, han lyssnade aldrig.
Din egen stil och dina egna åsikter är hemskt sällan bättre än andras.
Comment the photo
Finns bara en av varje.
Jag är jätteledsen att det blev så för dig, verkligen :O
Du verkar vara en jättesnäll person enligt mig och han är inte värd dig om han är sådär. *krama*
Önskar dig bättre lycka med män i framtiden *skicka ett mentalt kort (designa det själv, var så god!)*
((Och förlåt mig för mina underligheter.. Det är väl mitt sätt att försöka få människor att må bättre :S)
8 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/cadence/342957949/
Visa toppen
Show footer