Tuesday 30 June 2009 photo 1/2
|
Jag kan inte se på mig själv just nu.
Jag känner mig inte alls nöjd med mig själv som person.
Jag har funderat lite, speciellt nu när mitt looser till ex ska bli pappa (observera att han blir pappa med en engelsk brud som han knappt dejtat i 3 månader).
Alla mina förhållanden har varit dåliga. Det tragiska är ju att även hur lång tid jag har varit tillsammans med personen (som länst 15 månader) så vet de absolut ingenting om mig. Jag är missuppfattad, på många olika sätt. Och jag är inte ens billig. Ändå gör jag ingenting fel och jag försöker alltid lösa problemen på ett moget och diplomatiskt sätt (jag har nog sett för mkt på Dr Phil) vilket går mina ex på nerverna. Det jag gör eller säger fel erkänner jag, men man kan ju inte reparera det man inte är villig att erkänna.
I det stora hela så har jag alltid varit missuppfattad, vilket är svårt för många att förstå eftersom jag inte har spenderat så mkt tid att prata med så jättemånga. Men det första intrycket förblir tydligen alltid...snedvridet.
Det här sträcker sig från vänner till pojkvänner.
Jag är inte heller en sådan kvinna som låter sig bli underkastad, jag säger ju ifrån när jag måste. Logiskt, helt enkelt.
Men varför slutar det alltid med att jag blir dumpad på de värsta sätten? De vågar inte berätta det för mig face to face, det blir alltid sms. Jag har upplevt allt från otrohet till total ignorans, men missförståndet är nog det värsta.
Jag kan inte se på mig pga detta. Jag vet inte hur folk egentligen ser på mig, utan att de känner mig. Jag vet att jag inte är den mest populära, jag vill inte vara det heller, men det är sällan jag får komplimanger och hemskt sällan känner jag mig uppskattad.
Emellanåt får jag höra snälla saker, men de är alla likadana. Är de från killar (nu separerar jag er killar från män, mina bästa vänner är killar så missuppfatta mig inte) så handlar det alltid om vissa speciella saker. Jag vill inte höra det. Tro det eller ej, men man vill inte ha stora bröst t.ex - det är det enda folk kommer att se om de ens är villiga att se på mig.
Jag vet att jag verkar fruktansvärt gnällig och jobbig, men det gör mig upprörd.
Allt detta har lett till att jag har funderat om det ens är värt att försöka. Vissa människor är inte till för att förstå, oavsett hur trevlig man är. Jag har nog gett upp förhållanden för länge sedan då jag märkte att saker började gå dåligt med mitt ex, så jag ska försöka lära mig att anpassa mig vid den tanken att jag får leva ensam i resten av mitt liv. För, som sagt, jag ser inte var jag gör fel.
Det är nog mindre smärtsamt om man vänjer sig vid tanken tidigt.
Jag känner mig inte alls nöjd med mig själv som person.
Jag har funderat lite, speciellt nu när mitt looser till ex ska bli pappa (observera att han blir pappa med en engelsk brud som han knappt dejtat i 3 månader).
Alla mina förhållanden har varit dåliga. Det tragiska är ju att även hur lång tid jag har varit tillsammans med personen (som länst 15 månader) så vet de absolut ingenting om mig. Jag är missuppfattad, på många olika sätt. Och jag är inte ens billig. Ändå gör jag ingenting fel och jag försöker alltid lösa problemen på ett moget och diplomatiskt sätt (jag har nog sett för mkt på Dr Phil) vilket går mina ex på nerverna. Det jag gör eller säger fel erkänner jag, men man kan ju inte reparera det man inte är villig att erkänna.
I det stora hela så har jag alltid varit missuppfattad, vilket är svårt för många att förstå eftersom jag inte har spenderat så mkt tid att prata med så jättemånga. Men det första intrycket förblir tydligen alltid...snedvridet.
Det här sträcker sig från vänner till pojkvänner.
Men varför slutar det alltid med att jag blir dumpad på de värsta sätten? De vågar inte berätta det för mig face to face, det blir alltid sms. Jag har upplevt allt från otrohet till total ignorans, men missförståndet är nog det värsta.
Jag kan inte se på mig pga detta. Jag vet inte hur folk egentligen ser på mig, utan att de känner mig. Jag vet att jag inte är den mest populära, jag vill inte vara det heller, men det är sällan jag får komplimanger och hemskt sällan känner jag mig uppskattad.
Emellanåt får jag höra snälla saker, men de är alla likadana. Är de från killar (nu separerar jag er killar från män, mina bästa vänner är killar så missuppfatta mig inte) så handlar det alltid om vissa speciella saker. Jag vill inte höra det. Tro det eller ej, men man vill inte ha stora bröst t.ex - det är det enda folk kommer att se om de ens är villiga att se på mig.
Jag vet att jag verkar fruktansvärt gnällig och jobbig, men det gör mig upprörd.
Allt detta har lett till att jag har funderat om det ens är värt att försöka. Vissa människor är inte till för att förstå, oavsett hur trevlig man är. Jag har nog gett upp förhållanden för länge sedan då jag märkte att saker började gå dåligt med mitt ex, så jag ska försöka lära mig att anpassa mig vid den tanken att jag får leva ensam i resten av mitt liv. För, som sagt, jag ser inte var jag gör fel.
Comment the photo
Hoppas du mår bättre snart
Jag antar att de flesta går igenom en sådan här fas, men jag skulle önska att den här fasen skulle vara utan egentlig grund. Finns det orsak så känns det ju värre.
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/cadence/385942414/