Thursday 13 August 2009 photo 1/1

$(För hästintresserade) Även fast jag är dressyrryttare så stämmer det här så jäkla bra! hahaha jag dör! Dressyrryttare ÄR fjolliga! Nu kan jag bara inte vara tyst längre. I flera år har jag verkligen försökt att förstå, och ta till mig dressyrens själ. Det är dags att lätta på trycket och tala om vad jag verkligen tycker om dressyrryttarna. Dressyr går ut på att försöka få hästen att utföra en serie rörelser så bra som det bara är möjligt. Det skall se lätt och enkelt ut, och det skall finnas ett flyt genom hela uppvisningen. Så långt har jag inga problem med dressyr som tävlingsform, det är som vilken annan uppvisnings"sport" som helst. Jag tror att det är utövarna själva som drar ett löjets skimmer över sporten. De ser så förbannat märkvärdiga och fisförnäma ut. Jag har förut skrivit om sniptanter, och inom dressyren så är det sniptanter med snipminer vart man än ser. Näsan pekar upp och mungiporna ner. De går och sitter som om de hade ett järnspett rakt upp i en kroppsöppning som man inte kan skriva ut namnet på här. De ser så tråkiga ut, och det är knappt att de kostar på sig ett leende ens under prisutdelningen. De obligatoriska pärlörhängena och sminkningen är standard. I de högre klasserna tävlar de i frack (!!!) för övrigt något som jag inte ens hade på mitt eget bröllop. Inte nog med att de rider med en frack på sig. Denna skall sedan dessutom "smyckas" med löjliga tygmärken på bröstfickan. För övrigt exakt likadana tygmärken som vi fick i scouterna när jag var barn. De riktigt tuffa dressyrryttarna fäster dessutom olika pins och nålar på fracken av typen Ridborgarmärken. Varför i herrans namn då? Ett annat stort frågetecken är varför alla skall ha en liten mässingsskylt bak på sadeln med sitt namn på. Vet man inte vilken sadel som är ens egen, eller vill man att någon annan skall vara så nära där bak att vederbörande skall kunna läsa texten? Snobberiet stannar inte här, utan allt skall skruvas åtminstone sju varv till. Fracken, pärlörhängerna och sminkningen skall matchas med den ack så praktiska höga hatten. Här är höjden på hatten av yttersta vikt. Är hatten för hög så förvandlas dressyrtanten genast till en hårt sminkad Tobbe Trollkarl med en transsexuell look. Å andra sidan om hatten istället är för låg så påminner dressyrtanten istället genast om Häxan Surtant på Nobelmiddag. Om ändå detta hade vore nog, men icke! Sist jag såg en dressyrtävling så kom det in en sniptant, förlåt jag menar dressyrtant, med en död hamster i sin hatt. Denna döda hamster fästes sedan i tantens hårknut med en större mängd nålar. Jag vet hur en svettig ridhjälm luktar, och jag vill inte ens tänka på vad den där döda hamstern måste avsöndra för ruttna odörer. Den lilla löjliga mässingsskylten på sadeln får säkert gröna beläggningar av hamster-stanken. Allt detta för att få en liiite större hårknut i nacken. Jag säger bara odla riktigt hår, eller köp Regain på apoteket. Låt den stackars hamstern leva! Notera att jag än så länge inte ens har nämnt ett ord om vare sig färgmatchningen, de fåniga plastrongerna, de vita lindorna eller om den fullkomligt hysteriska mä$