February
Sunday 8 May 2011 photo 1/1
|
Jag tittar ut genom fönstret och smuttar lite på det fortfarande lite för varma kaffet.
Ser den härliga utsikten, vattnet som blänker och solen som steker alla ytor som den rör vid.
Drar en djup suck och ser hur glasögonen suddas igen av imman som träffar dem.
Bryr mig inte riktigt, utan väntar ut att det spår av det kondenserade vattnet sakta försvinner från rutorna framför mina ögon som hjälper mig att se.
Det krymper in i små fläckar som letar sig in mot mitten av rutorna som ett redan uttänkt mönster. Ett litet mönster som långsamt avslöjar en vacker natur bakom sig.
Det känns vackert. Som om jag har all tid i världen.
Jag försöker göra om det, andas in i min kopp och ser hur glasögonen återigen immas igen för att sedan sakta försvinna och avslöja havsutsikten bakom dem.
Men plötsligt är det inte längre vackert, inte som för en sekund sen i alla fall.
Jag känner inte längre känslan av att all världens tid finns i mina händer.
Carpe diem – fånga dagen. Världens mest klyschiga mening.
Snarare fånga ögonblicken.
Jag fångade precis ett, fick ner det på papper och kommer att spara det där.
Nu kan jag snegla på mitt ögonblick lite då och då och återuppleva det i tanken när än det behövs.
©
Annons
Visa toppen
Show footer