ensam i min säng, lyssnar på den nostalgiska underbara Eva Eastwood som får mig på andra tankar och så Johnny Cash och med gråten i halsen påminner mig om hur jag misslyckas. Just av anledningarna då den ena jag helst inte vill nämna men vi kallar det kärlek, dock handlar det inte om något särskilt allvarligt, det beror på hur man ser att. men det handlar bara om mig själv! och det andra är just att jag inte lyckas bra med mig själv, befinner mig inte där jag vill vara. Vill inte vara den jag är. Det här är inte jag, eller är det vad det är? isåfall, är jag inte mer?
Varför är det så svårt att vara nöjd, glad och i sina egna ögon perfekt?
Varför finns dom där jättesnygga människorna, att jag nästan måste hata dom av ren avundsjuka och det som får mig att gå i botten mest av allt. Att ni lyckas men inte jag. Få mig att känna mig mer misslyckad.
Det är svårt att leva sitt liv i förhoppningar om att man ska lyckas med det man vill när världen säger emot vart man än vänder sig.