March
Tuesday 10 June 2008 photo 3/7
|
Jag vet inte ens om jag tycker om att vara här. Att sitta i min sketna 34:kvadratare och veta att om en halvtimme så ska jag till jobbet, när jag vet att det jag sliter för är en minimal skitlön som inte är mycket att ropa hej för. Och jag vet, att det jag sliter för, är för att jag är så jävla envis.
Visst har jag tänkt att börja skolan igen, jag förnekar inte att den tanken far genom mitt huvud ibland. Och visst, jag förnekar inte heller att dom extra tårarna som kom när det var student, var för min egen skull. För att jag själv aldrig kommer stå där i klänning och fin i håret och veta att "Jag klarade det. Idag är det min dag.."
"Det var bättre förr"..
Jo, på sätt och vis kan jag hålla med. Jag saknar allt vi gjorde. Madrass-racen i trapporna på internatet och alla kvällar i rökrutan. Det fanns alltid någon att krypa tätt intill när vinden blåste hårt. Men det finns det nu med, på ett annat sätt. Allt har splittrats, vi 4 som var Vi, vi är på helt olika ställen nu, vi gav upp för tidigt. Men vet ni vad? Det gör mig ingenting. För så länge jag vet att det fortfarande brinner en eld så är jag nöjd.
Det finns andra 4 med. 4 st i en lägenheten i stan, singstar och dansmatta. Vi splittrades fort, men det vi hade glömmer jag inte för allt i världen.
Sen är vi nere i 2. Och det var du och jag. Det var vi dygnet runt, och jag trodde faktiskt inget kunde skilja på oss, men jag fxade det ganska bra.. Så många gånger jag ångrat mig, så många gånger jag gråtit över det har inte hjälp ett skit. Jag menar det, det har verkligen inte hjälpt ett skit, det spökar fortfarande i mitt huvud lite då och då. Men hur mycket jag än kan sakna det vi hade, och det vi var, så vill jag inte gå tillbaka. Aldrig mer. Destiny? ..I writre my own path.
Jag tänker nu. Väldigt mycket. Otroligt mycket för att vara mig.
Poängen jag vill nå till är den att jag är redo nu.
Jag är redo för att se något nytt i ögonen, och redo för att prova vingarna på nytt.
var du verklighet, eller bara en dröm som flög förbi?
Visst har jag tänkt att börja skolan igen, jag förnekar inte att den tanken far genom mitt huvud ibland. Och visst, jag förnekar inte heller att dom extra tårarna som kom när det var student, var för min egen skull. För att jag själv aldrig kommer stå där i klänning och fin i håret och veta att "Jag klarade det. Idag är det min dag.."
"Det var bättre förr"..
Jo, på sätt och vis kan jag hålla med. Jag saknar allt vi gjorde. Madrass-racen i trapporna på internatet och alla kvällar i rökrutan. Det fanns alltid någon att krypa tätt intill när vinden blåste hårt. Men det finns det nu med, på ett annat sätt. Allt har splittrats, vi 4 som var Vi, vi är på helt olika ställen nu, vi gav upp för tidigt. Men vet ni vad? Det gör mig ingenting. För så länge jag vet att det fortfarande brinner en eld så är jag nöjd.
Det finns andra 4 med. 4 st i en lägenheten i stan, singstar och dansmatta. Vi splittrades fort, men det vi hade glömmer jag inte för allt i världen.
Sen är vi nere i 2. Och det var du och jag. Det var vi dygnet runt, och jag trodde faktiskt inget kunde skilja på oss, men jag fxade det ganska bra.. Så många gånger jag ångrat mig, så många gånger jag gråtit över det har inte hjälp ett skit. Jag menar det, det har verkligen inte hjälpt ett skit, det spökar fortfarande i mitt huvud lite då och då. Men hur mycket jag än kan sakna det vi hade, och det vi var, så vill jag inte gå tillbaka. Aldrig mer. Destiny? ..I writre my own path.
Jag tänker nu. Väldigt mycket. Otroligt mycket för att vara mig.
Poängen jag vill nå till är den att jag är redo nu.
Jag är redo för att se något nytt i ögonen, och redo för att prova vingarna på nytt.
var du verklighet, eller bara en dröm som flög förbi?
Visa toppen
Show footer