Folk som inte känt mig så länge, sett förändringarna eller sett oss två tillsammans, dem förstår inte, men det behöver dem inte heller. Ingen behöver förstå. Den enda förståelse jag behöver är förståelsen från dig, förståelsen över att du vet att jag faktiskt vill komma ut till dig oftare än jag nu gör och ens kan göra. Skulle jag kunna skulle jag komma ut vareviga dag, men avståndet sätter vissa gränser. Gränser oss emellan. Men med dessa till trots så är det dig jag säger mest och föralltid till, mest och föralltid. För för mig finns ingen annan, ingen som du. Det kommer alltid att vara du som ligger närmast hjärtat, ingen kan gå om dig och det kan jag säga om och om igen, om så behövs. Du är som en sol som aldrig går ner, ett ljus som aldrig slocknar, som en regnbåge lindad runt mitt hjärta för att sätta färg på min värld. Tillsammans med dig är jag något, utan dig är jag tom, jag behöver dig i mitt liv. Då som nu, jag behöver dig. Jag kommer alltid behöva dig.

"Liten och ensam satt hon där, såg ingen mening med någonting alls, plötsligt kom något in i hennes liv och hon såg något likt något slags ljus, något tecken på vad som var rätt. Det ljuset var du då du kom in i hennes liv och satte färg på det som för henne tidigare var svart. Det var lycka du fick henne att känna, hon log igen."