Jag måste berätta Pejas historia för er som inte vet så ni förstår varför hon betyder så mycket för mig - hoppas verkligen ni orkar läsa denna långa hemska historia! <3

Peja föddes upp hemma hos oss i vårt katteri och är en renrasig Norsk Skogkatt. Hon flyttade till en familj - ensamstående mamma med två yngre barn - men kom tillbaka till oss vid ett års ålder för att föda kattungar - något som den nya ägaren trots sitt yrke som gynekolog inte klarade av själv. Men vi var glada att ta emot henne. =)

Dagen de kom så lämnade de bara av katten och åkte hem igen. Det första lilla Peja gjorde var att springa och dricka upp i princip hela vattenskålen och sedan springa och gömma sig under täcket i sängen - livrädd! Då började vi ana oråd för det här var definitivt inte den katten vi hade sålt - hon var en helt annan personlighet. Efter mycket om och men med diskussioner med barnen och mamman i familjen framkom flera saker. Delvis hade Peja ramlat ut från balkongen på andra våningen men hittats och tagits in igen. Då hade hon börjat kissa blod - men trots sitt yrke ansåg inte mamman i familjen att detta var något märkligt. Det framkom också att en vanlig lek som försiggick hemma hos familjen var "tafatt med katten" dvs. den yngsta dottern fick jaga stackars Peja och dra henne i svansen. Inte konstigt att hon var livrädd när hon kom hit! Vi bestämde direkt att denna katt inte skulle få åka tillbaka till sin dåvarande ägare och vi hade många problem med att få igenom detta när det gäller lagar osv. Men nu är hon vår. =)

Så började rehabiliteringen...
Till saken hör att Peja var näst intill helt förstörd när hon kom till oss. Vi fick inte ta i hennes kattungar för då högg hon. Det värsta var väl när jag låg i sängen en dag och kollade på tv och hon helt sonika hoppade upp i sängen, gick ett varv runt mig och sedan högg ett saftigt bett i min arm utan anledning. Det var då jag bestämde mig för att jag var den som skulle försöka hjälpa henne lita på folk. Efter många hugg, framgångar och tillbakasteg om och om igen - jag var fruktansvärt envis! -så blev hon vid tre års ålder "normal" dvs helt utan agressioner. =) Det bevisar bara att det faktiskt GÅR att rehabilitera ett agressivt djur ibland även om det kan ta lång tid! Att jobba två år med en katt och vara så nära den gör att man får särskilda band och Peja är verkligen en enmanna-katt som endast har mig som matte även om hon kan kela med andra. Det är därför hon betyder så mycket för mig och hon har hjälpt mig lika mycket som jag hjälpt henne - om inte mer. Nu är hon inte det minsta agressiv och skulle nog inte ens kunna döda en fluga den lilla rara fegisen =).

Men Peja har problem med sina njurar och kan inte äta vanligt kattfoder vilket innebär att när hon bor med andra katter och måste äta deras mat så försämras hennes njurvärden vilket kan leda till svåra problem och kanske till och med till ett sådant hemskt slut att jag inte ens vill tänka eller skriva det!

Därför letar jag och Peja nu efter någon som vi kan lita på som vill ta sig an henne till den 1:e September då jag flyttar och hon kan flytta in hos mig. Endast husrum krävs och jag betalar foder (som är specialanpassat och därmed dyrt), och så självklart även sand och leksaker under denna tid. Vi hoppas att någon nappar på att ha katt under sommaren?

Jag hoppas - det är hennes enda chans antagligen. :'(

usch vilka hemska människor de finns :/..