January
Sunday 22 June 2014 photo 1/11
|
Rätt löjligt egentligen vad besviken man kan bli trots att man innerst inne visste till 99% att man inte skulle bli bjuden.
Är en kompis från gymnasiet som.ska gifta sig och jag hoppades men hade inte stora (riktigt små) förhoppningar om att få bli bjuden.
Både för att vi inte står varandra nära, pga hur vi båda är men också för att jag helt enkelt inte orkar träffa o ringa folk som "normalstörda" gör.
Har till nyss trott att det var ett bröllop för de närmaste men såg nu att de andra två från vårt "gäng" på gymnasiet är bjudna. De ska iaf upp till Boden snart.
Hade tänkt köpa nåt och skicka men tänkte att om det är ett bröllop för.familjen så behöver inte en gammal kompis skicka. Har dessutom bara 75% sjukersättning och det blir man inte rik på direkt.
Nu känner jag noll lust att skicka nåt.
Nog för att jag den senaste tiden känt att jag inte orkar engagera mig ordentligt i nåt men det har nog inte bara med det att göra.
Ännu en sak som min diagnos ställer till. Jag kan ju försöka vara lika social som de flesta men då skulle jag bli helt slut av magkatarr och stress. Skulle säkert ta max 1-2 veckor.
Lägg sen till att det mesta tar energi pga att jag (i vissa fall) måste tänka varje steg, det går alltså inte automatiskt som för de flesta, så att ringa någon och t ex träffa någon (det gäller inte mina närmaste och några få som jag är helt trygg med) tar massa energi innan jag ens tagit mig dit.
Efter jag var nära att bli utbränd oxh efter körtelfebern så har jag både blivit extremt stresskänslig men också väldigt "stressrädd" och rädd för att göra av med all energi för fort.
Efter att ha legat på soffan nästan hela dagarna i två veckor medan hjärtat slagit som om du sprungit och efter att ha haft körtelfeber i 6 månader och sen varit utmattad i 11 månader utöver det så blir man lite skraj!
För att inte tala om hur tungt det var att ta sig tillbaka till att kunna vara vaken en hel dag! Trots hjälp av Linus.
Det är tackvare honom som jag orkar upp de dagar jag inte har daglig verksamhet (3 dagar, 10 h/v) för jag har svårt att motivera mig att gå upp.
Ledsen för emo-inlägget. Är definitivt i en liten "butterperiod" ;)
Inte jättesur, bara lätt att bli deppig. Inge ångest dock och mår ok rent allmänt.
Nu blir det Mah Jong på plattan! :D
Är en kompis från gymnasiet som.ska gifta sig och jag hoppades men hade inte stora (riktigt små) förhoppningar om att få bli bjuden.
Både för att vi inte står varandra nära, pga hur vi båda är men också för att jag helt enkelt inte orkar träffa o ringa folk som "normalstörda" gör.
Har till nyss trott att det var ett bröllop för de närmaste men såg nu att de andra två från vårt "gäng" på gymnasiet är bjudna. De ska iaf upp till Boden snart.
Hade tänkt köpa nåt och skicka men tänkte att om det är ett bröllop för.familjen så behöver inte en gammal kompis skicka. Har dessutom bara 75% sjukersättning och det blir man inte rik på direkt.
Nu känner jag noll lust att skicka nåt.
Nog för att jag den senaste tiden känt att jag inte orkar engagera mig ordentligt i nåt men det har nog inte bara med det att göra.
Ännu en sak som min diagnos ställer till. Jag kan ju försöka vara lika social som de flesta men då skulle jag bli helt slut av magkatarr och stress. Skulle säkert ta max 1-2 veckor.
Lägg sen till att det mesta tar energi pga att jag (i vissa fall) måste tänka varje steg, det går alltså inte automatiskt som för de flesta, så att ringa någon och t ex träffa någon (det gäller inte mina närmaste och några få som jag är helt trygg med) tar massa energi innan jag ens tagit mig dit.
Efter jag var nära att bli utbränd oxh efter körtelfebern så har jag både blivit extremt stresskänslig men också väldigt "stressrädd" och rädd för att göra av med all energi för fort.
Efter att ha legat på soffan nästan hela dagarna i två veckor medan hjärtat slagit som om du sprungit och efter att ha haft körtelfeber i 6 månader och sen varit utmattad i 11 månader utöver det så blir man lite skraj!
För att inte tala om hur tungt det var att ta sig tillbaka till att kunna vara vaken en hel dag! Trots hjälp av Linus.
Det är tackvare honom som jag orkar upp de dagar jag inte har daglig verksamhet (3 dagar, 10 h/v) för jag har svårt att motivera mig att gå upp.
Ledsen för emo-inlägget. Är definitivt i en liten "butterperiod" ;)
Inte jättesur, bara lätt att bli deppig. Inge ångest dock och mår ok rent allmänt.
Nu blir det Mah Jong på plattan! :D
Camera info
Comment the photo
jag förstår din känsla, men försök att tänka på annat om det är möjligt. när jag inte mår bra umgås jag med hundarna :) mår jag sämre så spelar jag, där MÅSTE jag ha mina tankar på annat, annars går det dåligt :p fundera på vad du har som verkligen kan blockera tankarna från jobbiga saker...
Jag förstår att du känner en viss besvikelse över att inte blivit inbjuden, även om du kanske inte hade orkat gå dit så känns det ändå skönare i hjärtat att ha fått chansen att tacka nej och slippa fundera på varför man inte blev bjuden när någon annan blev det
Emo-onlägg är helt ok, man måste få skriva av sig och dela sina tankar med omvärlden - det brukar kännas så mycket skönare efteråt då :-)
Är tyvärr inte alla närstående som vill lära sig/förstå om ens svårigheter.
Jag hade förberett mig noga för en sån tillställning.
Jag både förstår henne och blir besviken men känns bra att få ut det.:)
11 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/chaldea/518295336/
Visa toppen
Show footer