Ha! XD Så jävla bra.

Och egentligen är det inte korrekt, två homosexuella par kan gå ihop och skaffa barn via konstgjord befruktning.

Eller ja, asexuell börjar jag fundera om det inte är närmare sanningen, men det gör ju inte direkt saken "bättre" sett med såna ögon, nåväl.

Tja de som har den här åsikten har säkert knäppa åsikter om att inte vilja ha barn...

Jag ska inte ha några barn och det är inte helt rumsrent att säga så. Mer accepterat att skaffa 4 barn innan man är 30..:S

Alltså, i sig så är det väl heller inget fel med 4 barn innan 30. Så länge man är mogen för det, klarar av det och verkligen vill ha barn med avsikten att ge dem gränslöst med kärlek och respekt. Inte för att boosta sitt ego, vilket ofta verkar vara fallet. Ursäkta uttrycket men oftast är det vilsna småbrudar som tror att de skall bli så jäkla vuxna och att de skall få så stor betydelse här i världen bara de blir mamma. Sedan så snackas det vitt och brett om hur fantastiska mammor är och det är som att man är världens übermensch för att man klämt ur sig ett barn. Sanningen är den att visst finns det många fantastiska och underbara mödrar, men det finns även en hel del som inte borde varit det över huvud taget, och att man blivit förälder (men nu kanske jag låter lite fördomsfull, men det är sällan jag träffat på män som resonerat så här, eller som jag hört skryt på hur fantastisk man är om man blivit pappa) visar bara på en sak egentligen, och det är att man är fertil. Och visst är en förlossning säkert något tungt att genomgå, men vad tusan skall man göra annat än att genomlida den om ungen väl finns där?

Och sedan har jag hört flera som resonerat att jag skall ha barn nummer 1 vid XX år och barn nummer 2 vid XX år, med vilken partner som de nu råkar vara med för tillfället just då. Alltså, seriöst, borde man inte välja fader till barnet med LITE mer omsorg än så? Och ha ett förhållande som mognat till sig såpass att det finns lite stabilitet? Om man just träffat någon och det visar sig efter ett tag att han misshandlar en, tar droger osv. - känns det då så jävla bra att man skall ha barn tillsammans med fanskapet? Man kan ju tycka att två vettiga föräldrar som åtminstone ger det en seriös chans att försöka hålla ihop är det minsta man kan begära om man nu skall sätta ett barn till världen?

Men det är väl kanske detta perfekta familjeliv som alla skall sträva efter och som det skall rusas in i helt utan eftertanke och utan att känna efter var det hela ens är på väg. Jag minns senast jag var i ett förhållande (för 5 år sedan, och jag kan väl se det så här i efterhand att jag inte tror jag visste vad jag själv ville egentligen, men jag var väl yngre och dummare då, men vill inte outa mig för mycket om det utan det får bli PM om du inget fattar och jag måste förklara bättre), efter att vi hade hängt ihop i några veckor, ja, VECKOR, så var det fler än en som frågade "om vi inte skulle förlova oss snart". Alltså, jag fattar inte den där frågan? Försöker man skoja till det med den så är den inte ens rolig. Den är inte ens "rolig på vår bekostnad"-rolig utan den saknar helt humorvärde. Och är man allvarlig med den så blir jag snarare mörkrädd....men det kanske är så folk tänker på fullaste allvar?

Nu blev det här en novell, men du kanske vet hur det är när man har för mycket inom sig och någon till slut verkar lyssna och begripa vad man menar?

Håller med, tyvärr känns det som om många som skaffar många barn som unga faktiskt ser det som prestige.

Man ska vara som alla andra annars frågar folk :( Ha partner, barn, föelova sig, gifta sig, hund, hus, volvo blah bla.

Jag får skriva i omgångar för mitt minne är inte nog bra.

Och jodu jag förstår absolut! (ang det sista)

Jag är definitivt med på att de ska välja pappa (och mamma) mer noga till sina barn. Är själv uppvuxen med separerade föräldrar (1,5 år) som helst inte ens pratar med varandra. Varannan helgspappa men inte mycket mer. Som tur är har jag haft bra låssaspappor (2) och farmor och farfar.

Nu behöver ju inte en skilsmässa i sig innebära en katastrof och är ju kanske ibland enda och bästa utvägen för alla parter även fast det inte var tänkt så från början så jag vill inte svartmåla någon som hamnat i den situationen, men lite stabilitet bör man väl allt se till att ha där innan man börjar att ens fundera på barn, som det verkar så är det nästan snarare fler som försöker rädda ett knackigt förhållande med att skaffa barn, katastrof om du frågar mig.

Håller med. Mina föräldrar var tillsammans sammanlagt 1,5 år och att skaffa barn var väl "sista chansen".

Skilsmässa kan vara riktigt bra (mina var inte gifta men du vet vad jag menar) då bråk är mycket värre enligt mig.

Var mycket bråk när mamma var tillsammans med min systers pappa.