January
Friday 20 February 2009 photo 4/8
|
Äcklig dumhund.
Den kom från ingenstans, for rakt förbi mig och Zala stack iväg. De sprang långt bort och jag skrek som en tok för att få tillbaka Zala. Weimaranern kom - Zala kom inte. Fick iväg äckelhunden och den sprang väl till sin ägare (som jag aldrig såg). Började gå i skoterspåret efter Zala, men såg henne ingenstans. Ringde i panik till en vän för att fråga vad tusan jag skulle göra. Hon försökte hålla mig lugn, men efter någon minuts skrikande efter Zala så stod jag bara och grät och skakade. Jag har aldrig, aldrig varit så rädd.
Jag gick tillbaka till platsen jag varit på när hon försvunnit. Hon kom inte. Jag gick efter henne igen. Skrek. Gick. Skrek. Ingen hund någonstans. Följde spåren en bra bit tills att de, när jag var nästan vid startstället igen, försvann. Zala var borta och jag såg inga spår någonstans.
Jag skrek halsen av mig (Nu är det flera timmar sen vi var ute i skogen, men jag har fortfarande ont)
Ringde till en vän som skulle gå hem till mig och kolla om Zala var där. Under tiden jag väntade så gick jag runt i skogen och skrek.
Jag såg ingen hund, däremot hörde jag tåget som for förbi en liten bit bort. (Ni kanske kan tänka er vilka syner jag fick för mig själv..)
När jag hade gått runt i skogen i en timme och letat så ringde min vän.
Zala hade sprungit hem.
När jag sedan kom hem så pep Zala, viftade på svansen och slickade på mina händer. (Zala slickar ALDRIG på mig i vanliga fall). Hon var nog glad över att jag kom till henne
På sin väg hem hade hon korsat en väg med ganska mycket trafik samt sprungit längs en liten bilväg 1km. Sedan följt en gångväg de sista 100 meterna hem. Såg dock på spåren längs gångvägen att hon hade travat där, så hon hade kunnat ta det lite lugnt i alla fall.
Jag är väldigt glad åt att jag hade med mig mobilen.
Jag är även glad åt att ha snälla klasskamrater som hjälper mig när det behövs.
Stort tack till Johanna som över telefon försökte hålla mig lugn när jag stod ute i skogen och var livrädd.
Den kom från ingenstans, for rakt förbi mig och Zala stack iväg. De sprang långt bort och jag skrek som en tok för att få tillbaka Zala. Weimaranern kom - Zala kom inte. Fick iväg äckelhunden och den sprang väl till sin ägare (som jag aldrig såg). Började gå i skoterspåret efter Zala, men såg henne ingenstans. Ringde i panik till en vän för att fråga vad tusan jag skulle göra. Hon försökte hålla mig lugn, men efter någon minuts skrikande efter Zala så stod jag bara och grät och skakade. Jag har aldrig, aldrig varit så rädd.
Jag gick tillbaka till platsen jag varit på när hon försvunnit. Hon kom inte. Jag gick efter henne igen. Skrek. Gick. Skrek. Ingen hund någonstans. Följde spåren en bra bit tills att de, när jag var nästan vid startstället igen, försvann. Zala var borta och jag såg inga spår någonstans.
Jag skrek halsen av mig (Nu är det flera timmar sen vi var ute i skogen, men jag har fortfarande ont)
Ringde till en vän som skulle gå hem till mig och kolla om Zala var där. Under tiden jag väntade så gick jag runt i skogen och skrek.
Jag såg ingen hund, däremot hörde jag tåget som for förbi en liten bit bort. (Ni kanske kan tänka er vilka syner jag fick för mig själv..)
När jag hade gått runt i skogen i en timme och letat så ringde min vän.
Zala hade sprungit hem.
När jag sedan kom hem så pep Zala, viftade på svansen och slickade på mina händer. (Zala slickar ALDRIG på mig i vanliga fall). Hon var nog glad över att jag kom till henne
På sin väg hem hade hon korsat en väg med ganska mycket trafik samt sprungit längs en liten bilväg 1km. Sedan följt en gångväg de sista 100 meterna hem. Såg dock på spåren längs gångvägen att hon hade travat där, så hon hade kunnat ta det lite lugnt i alla fall.
Jag är även glad åt att ha snälla klasskamrater som hjälper mig när det behövs.
Stort tack till Johanna som över telefon försökte hålla mig lugn när jag stod ute i skogen och var livrädd.
Jag har hört att man helst ska lämna en jacka där man senast såg hunden, så återvänder de till en och stannar där.. men en hel del av dem verkar ju springa hem, oavsett vad.
Det har alltid varit något jag varit rädd för - att hunden ska försvinna. Har hört så många skräckhistorier om hundar försvunnit. Jag trodde verkligen att det var "min tur" nu..
15 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/changrila1/334284080/
Visa toppen
Show footer