April
Monday 22 June 2009 photo 1/1
|
Skolskogen
Har du någon gång känt att en skog tittar på dig? Du tittar tillbaka och det du ser är inte bara de svarta träden vars grenar vuxit sig långa och kastar en skugga som infångar hela marken i ett mörker. Från skogens golv klätt med vissna löv sträcker sig buskar upp mot grenarna, täta och ogenomträngliga. Ogenomträngliga för att de inte vill släppa ut de som döljer sig i mörkret. Men du ser dem. De sover under träden med buskarna till huvudkuddar och grenarna som täcken. Instängda i skogen, väntar på att någon än en gång vill minnas.
Minnen. Minnen dör aldrig så länge du håller dem vid liv. Minnen kan inte av egen hand ta sig ut ifrån sitt fängelse, Skolskogen. Bara den som vet att de finns där kan åter för en minut se och uppleva alla bilder och röster som minnena har att erbjuda. Bara du kan föra dem vidare. Ända sedan du för flera år sedan lämnade platsen har du mints. Men ibland måste du komma tillbaka till källan till bilderna som då och då gör sig påminda. Källan till alla röster du hör. De röster som aldrig mer kommer eka mellan de höga stammarna, alla glada rop som andades liv i träden. På den tiden skogen var ung, på den tiden du var ung.
Men tiden är bara en illusion, trots det tycks den alltid hinna ikapp dig. Du blundar och när du öppnar ögonen igen skiner solen. Regnet som förut dränkte allt ljud av vinden som inte tilläts vina bland grenarnas blad har nu ersatts av fåglas sång och barns glada skratt. Framför dig står ett litet barn med ryggen vänt mot dig och ansiktet mot samma skog du precis lämnade. Samma skog, fast en yngre skog. En levande skog där inte marken är täckt av mörker och buskarna än går att passera igenom för den som vet stigarna. Barnet vänder sig om och ler, men du stirrar bara tillbaka. Stirrar in i dina egna ögon, samma ögon du nyss skådade den gamla skogen med. Samma ögon, fast ett yngre par.
I nästa sekund blinkar du och allt är med ens borta. Ett minne har gjort sig påmint. Vaknat ur sin sömn, men bara för ett ögonblick. Bara för att vända på sig och sova vidare. Du ser de vissna löven som döljer alla gamla fotspår, det höga gräset som nu spridit sig och gömt de gamla stigarna och de vida grenarna som inte släpper igenom något solljus, bara regn. Skogen har för ett ögonblick åter fått känna sig ung men bara för att direkt behöva åldras år på en sekund.
Du behöver inte vända dig om för att veta vad som ligger bakom dig. Byggnaderna som givit namn till skogen framför dig. Skolan. Den gamla skolan, nu används lokalerna i annat syfte. Där sitter inte längre barn uppradade på bänkar lyssnandes på en lärare längst fram i klassrummet. Lyssnades, men bara för en timme, sedan är det rast. Aldrig mer kommer barnen skynda sig att sätta på sig sina skor för att vara först ut i skogen. Den älskade skogen. Skolskogen.
Du behöver inte vända dig om för att veta vad som ligger bakom dig. Ruinerna efter din gamla skola. Ruinerna som givit namn till skogen framför dig. Den gamla skogen som nu där nu minnena sover tyst och stilla i sina gravar. Bara sover. Minnen dör aldrig så länge du håller dem vid liv.
Du kan ta barnet ifrån skogen men aldrig skogen ifrån barnet.
Charlie Karlsson
Comment the photo
4 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/charliezard/383442353/
Visa toppen
Show footer