September
Saturday 5 September 2009 photo 4/4
|
Jag har kommmit in i en period var ingenting eller nästan inget spelar ngn som helst roll för mig! Jag vill bara försvinna bara för en sekund, en minut, en timme, en dag, en vecka , en månad eller rent utav bara för alltid! För mig spelar det ingen större roll, jag orkar inte med längre jag saknar vissa personer för mkt, saknar dem så mkt att det gör ont i mig! Vissa saknar jag bara o höras deras skratt eller deras röst, vissa saknar jag bara o se, andra saknar jag deras närhet men en del av dessa personerna saknar jag allting med! Jag kan inte bara säga att jag saknar det o det, för då skulle jag ljuga!
Dock finns det ett par personer som är av den kategorin att jag saknar allting med dem, peronerna fick mig alltid o le, allting kändes så bra med dessa, men som med så mkt annat så varade detta inte för evigt eller inte alls länge! Mkt kanske är säkerligen mitt eget fel o det betvivlar jag inte det minsta lilla! Men saknaden att önska ngt så innerligt ja det går inte att beskriva!
Minnena är många o alla är dem smärtsamma på ett eller annat sätt, jag önskar bara att ngn ngn ggn skulle kunna förstå mig o se livet med mina ögon eller ur mitt perspektiv! Men det är för mkt att begära det vet jag om! Jag önskar bara att ngt här i livet skulle kunna gå min väg, men inget har än så länge gjort det o det gör ont, mer ont än vad ngn kan ana! Jag vill med kunna vara glad o kunna le, men mina sådana perioder är aldrig långa för alltid slutar det med att dem som får mig att vara glad o får mig o le att vi inte längre står varandra så nära! Många många personer har det varit såhär med, men inget finns det jag kan göra för att försöka åtgärda det eller få tillbaka den kontakten igen! Jag vill o önskar utav hela mitt hjärta att vissa av personerna ska komma mig närmare igen o stanna där för alltid, men inte som ngt mer än min vän! Jag kan o orkar inte med ngt annat än vänskap nu, jag gör det inte jag är ledsen…
För mkt går åt helvete i mitt liv, erkände för min mamma igår att mitt liv är ett rent helvete o att inget är som det borde vara! För första gången så sa min mamma att det stämde o hon höll med mig! Jag är inte stolt över o må såhär o jag söker verkligen inte ngn som helst uppmärksamhet! Jag går till en psykolog o jag har vissa personer som jag kan prata med om saker o ting om det så skulle vara! Men jag är tom, totalt tom på ord! Det finns så mkt jag vill säga, men var är orden inte hos mig iaf! Försök förstå mig, försök att inse att mitt liv inte är som ditt eller som ngn annans, jag kan inte skratta eller le på det sättet som ni gör, för mkt negativa saker har hänt i mitt liv o ständigt så avlöser sakerna varandra hela tiden! Det är inte konstigt att jag inte orkar!
Dock finns det ett par personer som är av den kategorin att jag saknar allting med dem, peronerna fick mig alltid o le, allting kändes så bra med dessa, men som med så mkt annat så varade detta inte för evigt eller inte alls länge! Mkt kanske är säkerligen mitt eget fel o det betvivlar jag inte det minsta lilla! Men saknaden att önska ngt så innerligt ja det går inte att beskriva!
Minnena är många o alla är dem smärtsamma på ett eller annat sätt, jag önskar bara att ngn ngn ggn skulle kunna förstå mig o se livet med mina ögon eller ur mitt perspektiv! Men det är för mkt att begära det vet jag om! Jag önskar bara att ngt här i livet skulle kunna gå min väg, men inget har än så länge gjort det o det gör ont, mer ont än vad ngn kan ana! Jag vill med kunna vara glad o kunna le, men mina sådana perioder är aldrig långa för alltid slutar det med att dem som får mig att vara glad o får mig o le att vi inte längre står varandra så nära! Många många personer har det varit såhär med, men inget finns det jag kan göra för att försöka åtgärda det eller få tillbaka den kontakten igen! Jag vill o önskar utav hela mitt hjärta att vissa av personerna ska komma mig närmare igen o stanna där för alltid, men inte som ngt mer än min vän! Jag kan o orkar inte med ngt annat än vänskap nu, jag gör det inte jag är ledsen…
För mkt går åt helvete i mitt liv, erkände för min mamma igår att mitt liv är ett rent helvete o att inget är som det borde vara! För första gången så sa min mamma att det stämde o hon höll med mig! Jag är inte stolt över o må såhär o jag söker verkligen inte ngn som helst uppmärksamhet! Jag går till en psykolog o jag har vissa personer som jag kan prata med om saker o ting om det så skulle vara! Men jag är tom, totalt tom på ord! Det finns så mkt jag vill säga, men var är orden inte hos mig iaf! Försök förstå mig, försök att inse att mitt liv inte är som ditt eller som ngn annans, jag kan inte skratta eller le på det sättet som ni gör, för mkt negativa saker har hänt i mitt liv o ständigt så avlöser sakerna varandra hela tiden! Det är inte konstigt att jag inte orkar!
Visa toppen
Show footer