September
Wednesday 25 May 2011 photo 1/1
|
Yepp, efter att för tredje gången ändrat slutet på min novell är de nu klar :3
tänkte bara lägga in den ifall någon har tråkigt och orkar läsa ^^
har dock inget namn på den än men ah, väntar bara på ett betyg på den nu :3
Here it is ^^
Hon är på väg hem från skolan.Gatan är full med folk, för den ligger mitt i centrum, och har allade populäraste affärer där. Inte för att hon gillar någon avdem, men alla andra verkar göra det. Hon går inte snabbt, honpraktiskt taget släpar fötterna efter sig, och hon kan känna allasblickar på sig. Hon är van vid det, ingen har någonsin försöktdölja vad de tycker om henne. Hon har alltid varit den där lillautbölingen som ingen vill ha något att göra med, och allt detta pågrund av att hon ser lite annorlunda ut. Bara för att hennes hår ärhelt svart, och döljer det mesta av ansiktet. För att de mestakläderna hon äger är svarta, vissa med en liten röd eller blådetalj, dock mycket liten och färgen är då mycket mörk. Och förhennes armar. Som de mobbar henne för hennes armar. För alla de smårosa och vita ärren som täcker hela hennes underarmar. Och för deoläkta sår som också finns där. De har ingen aning om att mångaav dem är deras egna fel, att det är de som har orsakat denna lillatillflyktsväg, eller att det är på grund av deras konstantahackande på henne, som ärren och såren ökar i mängd.
Det är ingen varm dag, så hon kan haen långärmad tröja på sig, för att dölja sina armar och undvikaatt folks blickar dras till dem. För deras blickar är jobbiga.Hennes armar verkar vara det enda värt att se på henne. Det endamed henne som folk faktiskt lägger märke till. Hade det inte varitför armarna hade hon varit osynlig för dem.
Hon går vidare, tänker på vad somväntar hemma. Idag tror hon att hon ska våga, att hon äntligen skakomma härifrån.
"Ey, Jenny! Ska du inte hem och spelalite fiol nu va?" hör hon Erik ropa.
Hon behöver inte kolla på honom föratt se hånleendet, hon känner det. Precis som hon vet att hanhånler, vet hon exakt vad han menar med ordvalen. Från början hadehennes klass ingen aning om vad de skulle kalla hennes lilla"problem", så de började kalla det att spela fiol, på armen.
Hon stannar till bara för en sekundnär han ropar, och sen fortsätter hon.
När hon fortsätter gå, fortsätterockså hennes tankar om rummet där hemma. Hon tänker nu också påhur hennes klass kommer reagera på det. Hon önskar nästan att honskulle få se deras miner i skolan i morgon när läraren berättarom vad som hänt.
Hon ger ifrån sig ett litet leende åttanken på hur paffa de kommer att bli, och hon hoppas verkligen avhela sitt hjärta att de kommer känna skuld. För det borde de.
Ingen är hemma när hon kommer hem.Det är bara för det bästa tänker hon, ingen som kan påverkahenne. Hon går upp till sitt rum där hon förberett allting heltperfekt. Bordet står mitt under takbjälken, de blodröda ljusenstår utplacerade lite var som helst i hela rummet, lappen tillföräldrarna på sängen, den lilla kniven på skrivbordet baraifall något skulle gå fel. Och så klart, snaran. Den ligger påbordet, färdigknuten och förhoppningsvis hållbar. Hon står etttag och bara stirrar på den, dess tjocka ljusa rep, lite småttfransiga yta, som snart kommer dras åt, hårt. Och än en gång lerhon.
Det är inget leende av lycka, utan meren blandning av befrielse och skadeglädje. Till och med ett litetskratt slipper ur hennes mun.
Hon letar upp tändstickorna, och gårrunt i hela rummet och tänder alla ljusen. Hon har köpt dem i enspecialaffär så lågan på ljusen ger inte ifrån sig det vanligaeldskenet, utan hela lågan är lika blodröd som själva ljusen. Närhon tänt alla ljusen ställer hon sig i mitten, vid bordet. Honkollar runt omkring sig, på scenen framför, bredvid och bakomhenne. Ett tjugotal röda sken som speglas på de kolsvarta väggarna,lyser upp det mörka trägolvet och det lilla smälta stearinet somsakta rinner ner för ljusen som små små bloddroppar.
Hon står där och kollar ett tag,njuter av synen framför henne som antagligen är det sista honkommer se i livet. Hon kommer att sakna detta rum, det har varithennes så länge hon minns.
Det har varit hennes bästatillflyktsställe. Där ingen kom och störde henne.
Sedan flyter andra bilder in i henneshjärna, bilder av personerna i klassen, alla som någonsin mobbathenne. Ansikte efter ansikte flyter de långsamt förbi och honkänner vreden fylla hela kroppen. Hon knyter nävarna av ilska ochbörjar sedan sakat plocka upp snaran.
Knuten är perfekt gjord, hon är stoltöver den. Med två snabba kliv är hon uppe på bordet, vilketknakar lite under hennes tyngd. Det förvånar henne med tanke påhennes knappa 34 kg. Men hon vet att bordet ska hålla, så hon taränden på det tjocka repet, och börjar knyta fast det i bjälken.Fingrarna darrar lite, hon måste skynda sig nu.
Hon gör först en knut, sedan en tillbara för att den inte ska släppa. Fler bilder av personerna honhatar kommer upp i huvudet och ilskan stegrar.
Hon inser att tiden går, och attföräldrarna kan komma hem när som helst.
Snaran ligger helt stilla i henneshänder, och beslutsamheten sköljer över henne. Hon tvekar intelängre, fingrarna slutar darra. Och ansikte efter ansikte fortsätterbilderna i hennes huvud. Hon till och med hör rösterna, saker somde sagt. Inte från alla, men från en del.
Sakta men säkert glider snaran överhåret, ner över halsen och lägger sig till ro på axlarna ochnacken. Blicken glider en sista gång över rummet, memorerar det.Lite onödigt egentligen, det är ju inte direkt så att hon kommerminnas det. Hon kommer ju att vara död.
Hon lyfter ena foten, sakta. Bit förbit, rakt upp i luften. Och sen, som i slow motion drar hon den motkanten av bordet. Bilderna fortsätter, hon blir så ursinnig. Honbörjar sänka foten, vill ta det lugnt, verkligen känna allt.
Dörren öppnas där nere, hennes mammaropar men hon kan inte förmå sig själv att svara.
Foten sjunker längre ner, hon inser nuatt det tar för lång tid. Hon hör steg i trappan, räknar till treoch sen tar hon klivet. Snaran dras åt runt halsen och panikensköljer över henne. Blicken blir suddig samtidigt som ett ansikteträder fram i hennes synfält. Hennes mamma står där, med tårarrinnande nerför kinderna och med öppen mun som om hon skriker. Meninget skrik hörs, för i hennes öron hörs bara ljudet av ettpulserande hjärta. Hon ser något som ser ut som en telefon imammans hand, men det är svårt att avgöra. Det svartnar förögonen, mer och mer. Hon känner blodet pulsera och lungorna värker.Hon tappar helt kontroll över sin kropp som börjar rycka, som ispasmer. Plötsligt är det händer där, som tar i henne, lyfterhenne. Trycket lättar, halsen känns annorlunda och synen börjarkomma tillbaka.
Hon läggs på något hårt och kallt.När hon inser att hon rör på sig ser hon också sin mamma. Honöppnar munnen och får ut ett litet, knappt hörbart förlåt,vilket får hennes mamma att börja gråta igen.
Plötsligt exploderar hennes huvud.Smärtan är outhärdlig och får henne att skrika rakt ut. Honskriker allt vad hon kan, men får bara mer ont i kroppen av det. Detär helt omöjligt att ligga still nu, hon måste bort från denhårda ytan under henne, men kroppen vägrar lyda. Hon kan inte rörapå en muskel, kroppen bara ligger helt slapp och hon känner att honglider iväg mer och mer.
Mammans paniksnyftningar och försöktill att få veta vad som hänt börjar försvinna. Hon hör knapptsig själv andas längre.
"Hon har syrebrist i hjärnan. Viförlorar henne. Hon måste till sjukhuset nu!" det är en man sompratar, han är precis vid hennes öra, ändå hör hon honom barasom en viskning.
Viskningen blir till otydligt mummel,och en svart tomhet börjar sippra in i hennes medvetande. Honomfamnar det svarta som en gammal vän, för visst måste det vara envän om den tar bort smärtan? Till slut tar det svarta över heltoch hon glider iväg.
Rebecca Westman 9a
Hon är på väg hem från skolan.Gatan är full med folk, för den ligger mitt i centrum, och har allade populäraste affärer där. Inte för att hon gillar någon avdem, men alla andra verkar göra det. Hon går inte snabbt, honpraktiskt taget släpar fötterna efter sig, och hon kan känna allasblickar på sig. Hon är van vid det, ingen har någonsin försöktdölja vad de tycker om henne. Hon har alltid varit den där lillautbölingen som ingen vill ha något att göra med, och allt detta pågrund av att hon ser lite annorlunda ut. Bara för att hennes hår ärhelt svart, och döljer det mesta av ansiktet. För att de mestakläderna hon äger är svarta, vissa med en liten röd eller blådetalj, dock mycket liten och färgen är då mycket mörk. Och förhennes armar. Som de mobbar henne för hennes armar. För alla de smårosa och vita ärren som täcker hela hennes underarmar. Och för deoläkta sår som också finns där. De har ingen aning om att mångaav dem är deras egna fel, att det är de som har orsakat denna lillatillflyktsväg, eller att det är på grund av deras konstantahackande på henne, som ärren och såren ökar i mängd.
Det är ingen varm dag, så hon kan haen långärmad tröja på sig, för att dölja sina armar och undvikaatt folks blickar dras till dem. För deras blickar är jobbiga.Hennes armar verkar vara det enda värt att se på henne. Det endamed henne som folk faktiskt lägger märke till. Hade det inte varitför armarna hade hon varit osynlig för dem.
Hon går vidare, tänker på vad somväntar hemma. Idag tror hon att hon ska våga, att hon äntligen skakomma härifrån.
"Ey, Jenny! Ska du inte hem och spelalite fiol nu va?" hör hon Erik ropa.
Hon behöver inte kolla på honom föratt se hånleendet, hon känner det. Precis som hon vet att hanhånler, vet hon exakt vad han menar med ordvalen. Från början hadehennes klass ingen aning om vad de skulle kalla hennes lilla"problem", så de började kalla det att spela fiol, på armen.
Hon stannar till bara för en sekundnär han ropar, och sen fortsätter hon.
När hon fortsätter gå, fortsätterockså hennes tankar om rummet där hemma. Hon tänker nu också påhur hennes klass kommer reagera på det. Hon önskar nästan att honskulle få se deras miner i skolan i morgon när läraren berättarom vad som hänt.
Hon ger ifrån sig ett litet leende åttanken på hur paffa de kommer att bli, och hon hoppas verkligen avhela sitt hjärta att de kommer känna skuld. För det borde de.
Ingen är hemma när hon kommer hem.Det är bara för det bästa tänker hon, ingen som kan påverkahenne. Hon går upp till sitt rum där hon förberett allting heltperfekt. Bordet står mitt under takbjälken, de blodröda ljusenstår utplacerade lite var som helst i hela rummet, lappen tillföräldrarna på sängen, den lilla kniven på skrivbordet baraifall något skulle gå fel. Och så klart, snaran. Den ligger påbordet, färdigknuten och förhoppningsvis hållbar. Hon står etttag och bara stirrar på den, dess tjocka ljusa rep, lite småttfransiga yta, som snart kommer dras åt, hårt. Och än en gång lerhon.
Det är inget leende av lycka, utan meren blandning av befrielse och skadeglädje. Till och med ett litetskratt slipper ur hennes mun.
Hon letar upp tändstickorna, och gårrunt i hela rummet och tänder alla ljusen. Hon har köpt dem i enspecialaffär så lågan på ljusen ger inte ifrån sig det vanligaeldskenet, utan hela lågan är lika blodröd som själva ljusen. Närhon tänt alla ljusen ställer hon sig i mitten, vid bordet. Honkollar runt omkring sig, på scenen framför, bredvid och bakomhenne. Ett tjugotal röda sken som speglas på de kolsvarta väggarna,lyser upp det mörka trägolvet och det lilla smälta stearinet somsakta rinner ner för ljusen som små små bloddroppar.
Hon står där och kollar ett tag,njuter av synen framför henne som antagligen är det sista honkommer se i livet. Hon kommer att sakna detta rum, det har varithennes så länge hon minns.
Det har varit hennes bästatillflyktsställe. Där ingen kom och störde henne.
Sedan flyter andra bilder in i henneshjärna, bilder av personerna i klassen, alla som någonsin mobbathenne. Ansikte efter ansikte flyter de långsamt förbi och honkänner vreden fylla hela kroppen. Hon knyter nävarna av ilska ochbörjar sedan sakat plocka upp snaran.
Knuten är perfekt gjord, hon är stoltöver den. Med två snabba kliv är hon uppe på bordet, vilketknakar lite under hennes tyngd. Det förvånar henne med tanke påhennes knappa 34 kg. Men hon vet att bordet ska hålla, så hon taränden på det tjocka repet, och börjar knyta fast det i bjälken.Fingrarna darrar lite, hon måste skynda sig nu.
Hon gör först en knut, sedan en tillbara för att den inte ska släppa. Fler bilder av personerna honhatar kommer upp i huvudet och ilskan stegrar.
Hon inser att tiden går, och attföräldrarna kan komma hem när som helst.
Snaran ligger helt stilla i henneshänder, och beslutsamheten sköljer över henne. Hon tvekar intelängre, fingrarna slutar darra. Och ansikte efter ansikte fortsätterbilderna i hennes huvud. Hon till och med hör rösterna, saker somde sagt. Inte från alla, men från en del.
Sakta men säkert glider snaran överhåret, ner över halsen och lägger sig till ro på axlarna ochnacken. Blicken glider en sista gång över rummet, memorerar det.Lite onödigt egentligen, det är ju inte direkt så att hon kommerminnas det. Hon kommer ju att vara död.
Hon lyfter ena foten, sakta. Bit förbit, rakt upp i luften. Och sen, som i slow motion drar hon den motkanten av bordet. Bilderna fortsätter, hon blir så ursinnig. Honbörjar sänka foten, vill ta det lugnt, verkligen känna allt.
Dörren öppnas där nere, hennes mammaropar men hon kan inte förmå sig själv att svara.
Foten sjunker längre ner, hon inser nuatt det tar för lång tid. Hon hör steg i trappan, räknar till treoch sen tar hon klivet. Snaran dras åt runt halsen och panikensköljer över henne. Blicken blir suddig samtidigt som ett ansikteträder fram i hennes synfält. Hennes mamma står där, med tårarrinnande nerför kinderna och med öppen mun som om hon skriker. Meninget skrik hörs, för i hennes öron hörs bara ljudet av ettpulserande hjärta. Hon ser något som ser ut som en telefon imammans hand, men det är svårt att avgöra. Det svartnar förögonen, mer och mer. Hon känner blodet pulsera och lungorna värker.Hon tappar helt kontroll över sin kropp som börjar rycka, som ispasmer. Plötsligt är det händer där, som tar i henne, lyfterhenne. Trycket lättar, halsen känns annorlunda och synen börjarkomma tillbaka.
Hon läggs på något hårt och kallt.När hon inser att hon rör på sig ser hon också sin mamma. Honöppnar munnen och får ut ett litet, knappt hörbart förlåt,vilket får hennes mamma att börja gråta igen.
Plötsligt exploderar hennes huvud.Smärtan är outhärdlig och får henne att skrika rakt ut. Honskriker allt vad hon kan, men får bara mer ont i kroppen av det. Detär helt omöjligt att ligga still nu, hon måste bort från denhårda ytan under henne, men kroppen vägrar lyda. Hon kan inte rörapå en muskel, kroppen bara ligger helt slapp och hon känner att honglider iväg mer och mer.
Mammans paniksnyftningar och försöktill att få veta vad som hänt börjar försvinna. Hon hör knapptsig själv andas längre.
"Hon har syrebrist i hjärnan. Viförlorar henne. Hon måste till sjukhuset nu!" det är en man sompratar, han är precis vid hennes öra, ändå hör hon honom barasom en viskning.
Viskningen blir till otydligt mummel,och en svart tomhet börjar sippra in i hennes medvetande. Honomfamnar det svarta som en gammal vän, för visst måste det vara envän om den tar bort smärtan? Till slut tar det svarta över heltoch hon glider iväg.
Rebecca Westman 9a
Visa toppen
Show footer