Stackars ensamma ballongen.

Vi kan börja där. Jag hatar att vara arg. Jag blir arg på att jag kan bli så arg. Vansinnig på att arg, att ilska, är det uttryck jag tar mig när det blir för mycket. Livet, prestationen eller bara en enkel jävla cykeltur.

När jag blir arg så blir meningarna korta. Käkarna låser sig. Meningarna blir inte korta på ett stilistiskt sätt, inte ett försök att förmedla den arga känslan på ett empatiserande sätt.

Det blir kort för att varje punkt är ett slag. PANG.
Varje mening blir en spark. PANG.

Varje.PANG.Ord.PANG.Blir.PANG.En.PANG.Misshandel.PANG.

Mellan hopknipna käftar kan jag svära (eller fräsa, som syra. Jag jobbar ju med barn.) åt allt. Det finns inget som är för litet, och allt kan lastas upp och bli nog för den stackars åsnans rygg.

Idag vart jag tvungen att köpa tejp. De hade ingen silvertejp (vilket i sig är en indikator på en jävligt dålig butik) så jag fick köpa packtejp. Värdelös, brun jävla packtejp. Varför behövde jag då köpa tejp helt plötsligt? Jo, när jag gick av min cykel fastnade grenen på något tokigt sätt i sadeln, och ett tu tre fanns där ett stort hål. Och när det i vanliga fall hade varit ett läge "skitsamma, vill folk undersöka färgen på mina underkläder så är det väl upp till dem", så är jag på väg till min systerdotters födelsedagskalas. Ett par hela byxor är inte så mycket begärt.

Så varför cyklar jag då i jeans, ett material som inte direkt är känt för sin flexibla förmåga? Jo, för jag är ju givetvis försenad till den aktivitet som jag ska på innan kalaset, och MÅSTE cykla för att hinna med rätt tunnelbana. (i övrigt är kläderna otvättade, för tvättstugan försvann från min prioriteringslista igårkväll.)

Att ilskan, när den ligger och pyr i porerna, kan triggas av precis vad som helst är ett problem., men det som är etter värre är efterspelet. Ilska är en så otroligt stor känsla. Den tar plats. Den lyfter bröstet, spänner ut revbenen och blåser upp kroppen som om den vore en ballong. Lungorna pumpar därinne, och hjärtat snubblar över sig självt i panik. Muskler spänner, vrider, slåss och hjärnan simmar i adrenalin och dopamin och DU ÄR STÖRST OCH ALLA ANDRA KAN FARA ÅT HELVETE UR VÄGEN DIN JÄVLA VIDR-

Efterspelet. Ilskan, den som spände upp kroppen som en ballong? Borta. Men ballongen är kvar. Stor. Tung. Sakta men säkert fylls den tunga kroppen med den flytande melankolin som ersätter ilskan. Tröttheten.
Hjärnan som fortfarande simmar i signalsubstanser, sur för att kroppen gett upp. Musklerna som värker för att de hållts spända mot sin vilja. Lungorna som fortsätter kämpa, andningen som inte lugnar sig på flera timmar för hjärnan har inte faxat de nya direktiven. Hjärtat som förtvivlat håller i sina kamrar, flämtande men på väg ner.

Det totala ofokuset, där en enkel instruktion blir för mycket och allting stänger ner. Samtal blir svåra att hänga med i, för allting händer så fort utanför kroppen, men inuti är allt långsamt. Där en oförsiktig gnista kan väcka draken och spänna upp den trötta kroppen på nytt.

När jag var liten, och nu pratar jag riktigt liten, så blev det tokigt ofta. Jag minns inte om de orden användes då, men för att sätta en liten putslustig ton på det så använder jag det nu. Det blev ofta tokigt.
Jag blev arg, och sen blev allt svart. När hjärnan kickar igång igen är ett klassrum raserat. Bänkar och stolar är slängda hejvilt. Fröken har tagit med sig klasskamraterna ut.
En annan gång öppnar jag ögonen och håller i en hård gren. Den har jag slagit i bröstet på en kamrat så att han fick en spricka i ett revben. Eller om det gick av. Tokigt.

Idag gör jag inte illa längre. Jag vill inte skada andra. Men det är en konstant kamp, för det svarta kan komma.

Ångesten över de ord som haglat.
Ångesten över de handlingar och rörelser som jag inte kan ta tillbaka.

Vad gör man när någon man älskar blivit rädd för en?

Annons

The photo has no tags

Camera GT-N7105

Focal length 4 mm

Aperture f/2.6

Shutter 1/260 s

ISO 50

Date

April 2015