Chriiiiillz

Hej. Mitt namn är varken Mattias, Martin, Magnus eller Magdalena. Jag har aldrig hoppat bungyjump, haft oralsex i en Toyota Corolla eller imiterat Jonas Gardell. Jag äter inte korvstroganoff och har aldrig piercat bröstvårtorna med begagnade heroinsprutor. Jag har två systrar varav ingen av dem är yngre än mig. När jag var 14 år så råkade jag elda upp en tvättstugevägg och när jag var 16 så ramlade jag och slog mig. Det gjorde ont.

Jag är precis som Rocky Balboa - en ständig kämpe som lever på mitt stora hjärta och min starka vilja. Även jag tränar till Going The Distance, springer upp för trappor och slår med blodiga knytnävar på kött. Jag är en fighter. En krigare. Det är när jag är som mest uträknad jag reser mig.

Det må se ut som matchen är förlorad och allt är över. Men tro mig. Det är inte jag som ligger när ringklockan slår. http://www.youtube.com/watch?v=ia9ktqWX6DY

Image position

How to make a nice presentation

Choose photo

Choose one of your photos, preferably one depicting yourself or that describes you. Adjust the image position with the tools in the next step. If you want to change to photo for another one, use the image icon in the bottom left corner.

Write a text

What is interesting to know about you? To change to style of the text, click the text icon in the bottom left corner. If you change the color and the text is hard to read you can give it a put a white faded background.

My latest photos

Hennes vagina droppade av saft. Så rödmosig och skön, så lekfull och charmig, ändå så eldig och djup. Jag började rota i den. Ett finger. Två fingrar. Snart hade jag hela jävla armen uppstoppad i fittan på henne. Men hon bara skrattade. "Kan du inte bättre än så, lilleman?" dundrande hon till på italienska. Jag blev förbannad! "Vad fan säger du din jävla kuksugare?" returnerade jag hennes nedsättande serve. Hon tystnade. Jag tystnade. Det blev knäpptyst. Men jag fistfuckade henne fortfarande.
Plötsligt bankar det på dörren. Vem kan det vara så här sent? "Hörru för helvete! Öppna dörrjäveln innan jag sparkar in den!" hördes utanför. Det var hennes far. Han var arg. Men varför? Hur kan något så fantastiskt vara så fel? Javisst, hon var bara 11 år, men min kuk välkomnar alla åldrar.
Och det får mig att tänka. Tänka på orättvisan som gror i världens alla hörn. Den smärta. Den smärta som för så många är en vardag. En vardag som vilken annan. Det finns människor som lever i detta. Som inte har något. Som bara. För en dag. Hade velat känna sig hela. Kompletta. Fulländade. Bara för en dag.
Mannen tystnade. Det bankande ljudet var borta. Ljuset var släckt. Morgonen hägrade. Men jag fistfuckade henne fortfarande.

Det var en onsdag morgon 1999. Jag var tolv år och världen låg för mina fötter. Jag vaknade runt nio-tiden den dagen och hade känslan av att jag inte riktigt visste vart jag var. Min blick drogs mot det ställe där min väckarklocka normalt brukade stå. Till min förvåning så var den inte på sin plats. För där min väckarklocka brukade stå stod nu istället en stor ful man och glodde på mig. Jag kände ett krypande obehag när jag betraktade mannen. Min första tanke var att skrika något i stil med "Vad i helvete gör du i mitt badrum karl?". Fast sedan insåg jag att jag naturligtvis inte kunde ligga och sova i badrummet och att detta måste vara mitt sovrum. Vilket det ju inte heller var. Så jag var måttligt förvirrad.
Mannens utseende var ytterst säreget. Han var ganska kraftigt byggd och kort i rocken. Han hade långt flottigt hår som böljade ner över axlarna och hans panna var bland de lägsta jag har sett i hela mitt liv. Ögonen var det värsta, de var otäckt små och blicken var så nära sinnesförvirrad att det inte ens var roligt. Typiskt tänkte jag, vad hade jag nu gjort. Jag började febrilt söka i minnet efter någon incident som skulle ha kunnat ha lett mig att vakna i en till synes främmande miljö, med en stirrande otäck man ståendes bredvid min sängplats. Naturligtvis kom jag inte på något som kunnat gett upphov till denna besynnerliga situation. Jag svor för mig själv och insåg med visst förtret att jag skulle bli tvungen att tilltala mannen. Denna tanke var fullständigt onödig eftersom mannen sekunden senare tilltalade mig. Med skrovlig röst väste han fram ett budskap som kom att chocka mig. "Hörru, din lilla snorhyvel" sade han med tidigare nämnda obehagliga röst, "välkommen till döden".
Jag började genast undersöka omgivningen. Det var ett ganska spatiöst utrymme som i och för sig inte bjöd på så mycket annat men ändå tilltalade mig på något skumt sätt. Det hade ett mycket litet fönster infogat i den bortersta väggen och en sliten matta, som såg ut som om den var gjord av hundhår, prydde golvet. I övrigt var rummet helt kalt och påminde lite om en mottagning av någon sort.
"Hörru, svara då när man talar till dig" hostade den obehagliga mannen fram. Jag log och svarade att jag måste ha en lite bättre förklaring än att jag bara var död. Karln muttrade besviket och hasade fram till väggen med fönstret. Hans något skitiga händer gled med förvånansvärd skicklighet över väggen och tycktes söka efter något. Efter ett par sekunder hittade han det han sökte. Det var en nästan osynlig missfärgning. Han tryckte in fläcken. Inget hände. Han tryckte in fläcken igen. Fortfarande ingenting. "AAAAAAAAAAAARGHHH!!!!!" skrek karln ursinnigt och slog med full kraft in missfärgningen så hårt att hela väggen började skaka för att till slut helt och hållet rämna.
Bakom den rämnade väggen låg ett mindre rum som innehöll en stol. "Varsågod och sitt" grymtade mannen. Jag hasade mig upp ifrån sängen och gick fram till stolen. Jag betraktade den ett tag. Den såg lika instabil ut som en 14-årig självmordsbenägen. "Är det verkligen okej att sitta på den här saken" frågade jag. Mannens knytnävar spändes allt medan hans ansikte blev allt rödare av ilska. Han gillade nog mig. Jag tyckte att det inte vore värt att säga emot honom igen och satte mig kvickt på stolen. Den gav - föga förvånande - genast vika och jag föll till vad jag trodde skulle vara golv. Till min stora förvåning så slutade jag inte att falla när jag väl nådde golvytan - jag fortsatte istället att falla. Obehagliga mannen försvann. Rummet försvann. Allt försvann. Det blev bara svart. Men jag föll fortfarande.
Plötsligt hörs ett enormt dån och jag landar i ett svartfärgat rum. Tak, golv och väggar är helt svarta med undantag för en ruta på ena väggen. Rutan är en meter bred och en halv meter hög och täcker kanske en femtedel av den ganska stora väggen. Jag

Det är roligt det här med bilddagboksinlägg. Det kan stå precis vad som helst i dem och man blir alltid lika överraskad när de väl publiceras. Det är därför jag gillar bilddagboken. Spänningen. Det är lite som att hoppa bungyjump med ett könshår. Inte för att jag inbillar mig att ni skall förstå. Med tanke på medelåldern på den här sajten så har väl de flesta utav er ännu inte fått era första könshår. Men det brukar komma i puberteten så ni får vänta och se om det kanske slår ut något till sommaren.
Hur känns det förresten? Många av er har bara månader kvar innan ett långt, regnigt och deprimerande sommarlov hägrar. Måste kännas trist. Jag älskade skolan. Det var en fantastisk tid. Med fantastiska ämnen. Och fantastiska lärare. Det var fantastiskt. De flesta ser dessvärre aldrig skönheten förrän den försvunnit. Precis som med allt annat i livet. Det är inte förrän du mist båda dina ben du är villig att gå två mil i djup snö. De kalla benen känns inte lika kalla längre. Och vart tog tröttheten vägen?
Somliga har hur mycket som helst. Och andra ingenting. De som har hur mycket som helst gläds åt nästan ingenting. De som ingenting har gläds nästan åt allt.
Jag är inte bitter. Men det känns deprimerande att vi lever i dessa miserabla tider där varken mat eller vatten finns att skänka till de hungriga och törstiga. Jag såg exempelvis en liten neger igår, han låg på marken i sin egen avföring. Hans läppar var torra och hans skelett var mer synbart än hans framstående tänder. Han jämrade sig, och med tårar i sina ögon tog han tag i min hand och sade "Snälla, jag ber dig, ge mig lite vatten och jag gör vad som helst.".
Jag tyckte så synd om honom. Så jag höjde rösten och sade "SKÖT DIG SJÄLV. Fitta! :@".

Somliga människor kan vara så själviska.

Folk har verkligen börjat skriva konstiga saker till mig på senaste. Trots att jag aldrig ens är inloggad. Jag tror det beror på min sexuella karisma. Jo, det är säkert. Det är något med denna kropp som bara utstrålar "kom och ta mig". Ibland så brukar jag titta på den. Leka med den. Smörja in den. Åh.
Jag skulle vilja ta tillfället i akt och hylla mig själv. Jag får mig alltid att le på det där lilla söta sättet bara jag kan. Ibland så dansar jag skrattandes. Jag bara fångas in av den här glödheta blicken. Det är som om tiden stannar upp när jag ser mig i ögonen. Jag vill ha mig. Här. Och nu. Kom och ta mig Chrille? Jag tror faktiskt jag skall ta mig själv lite senare om jag skall vara ärlig. Det skall bli skönt.
Puss på dig Christian. Jag älskar dig.

Än en gång så rider kärlekens svek över sorgsna vinternattsdrömmar och illusionerar hopp till brustna förtroenden och förfalskade leenden. Likt blödande sår så kryper, stryper, och fördärvar melankolins flerfärgade armar de allra mest skimrande av punkter av de kvarvarande drömmar i en redan begagnad själ.
Attraktion blir blott en distraktion och tidsfördriv. Ord blir till betydelselösa ljudvågor som snarare stjälper än hjälper ett redan förvirrat huvud. Löften förlorar kraft och hopplösheten sprider sig som gift. Mörka tankar blir djupa sår.
Generaliseringar blir subjektiv fakta och tappra försök blir till naiva vitsar. Civilisation känns inte längre nödvändigt. Substanslösa meningar dansar lika taktlöst som skrattande skuggor.
Depression sprider sig som pesten över europas vägar. Vädret svartnar och så även med lågan i de ögon som ännu inte förblindats. Självmord blir till gemenskap och förvaltade möjligheter till gemene mans avundsjuka. Ekonomiska kriser. Krig och svält. Fördomar och våld. Och alla tystnar.
I en värld där alla levande organismer simmar i samma ocean handlar det bara om att överleva. Hålla fast vid vad man kan och kämpa ännu en dag mot vågornas överväldigande tyngder.
Men vad gör det. För varje stjärna som faller så tänds även ett ljus. Det vajjar och vejjer från sida till sida och kan tyckas slockna i vilken sekund som helst. Men det brinner och fortsätter så att göra. Om än inte alltid i det mest utsmyckade av fönster men i de hungrigaste av hjärtan. De finns här och där. Ibland på de mest ovanliga av platser. Nästan ödesplacerade just för Dig.
För även för den fattigaste av trälar så lättar de dunkla vinternattsdrömmarna upp. Och kanske för första gången. Någonsin. Försvinner abstinensen och den lidande krisen. De förpestade fördomarna och de bittra känslorna. Kanske. Kanske för första gången. Så börjar livet. Och kärleken - i de mest ljuvliga av skepnader - blåser det blödande såret torrt. Torkar de inristade tårarna bort. Och hopplösheten - även i de mörkaste av nattvandrare - blir till brinnande motivation och sprudlande adrenalin.
Och från träden sjunger fåglar. Om alltet och inget. Om vågorna och vattnet.
Och om skönheten i en värld där allting dör.

January 2010

February 2010

Chriiiiillz

How to make a nice presentation

Choose photo

Write a text

My latest photos

Information

Photos

Support

Sponsrade artiklar