Gapet mellan rullgardinen och fönstret gjorde att det svaga ljuset sipprade emellan och träffade hennes ansikte. Trots att klockan var inpå eftermiddagen hade hon ännu inte stigit upp.
Det var strax i början av den tredje månaden och vårvädret hade ännu inte ämnat att infinna sig. Hon huttrade och drog täcket om sig.
Hon lyssnade till regnet som slog mot rutan och hörde vinden skallra i fönstret.
Hon manade sig upp, kanske i en dvala. Hur länge hade hon sovit?
Hon mindes en vacker dröm, ett vackert möte. Bilderna var oklara och hon beslöt sig för att skjuta undan drömmen. För det var allt hon trodde det var.
Hon manade sig upp och öppnade fönstret. Sträckte ut armen för att känna regnets väta möta hennes hud. Luften var kall men klar, gräset grönare än hon minns det. Det hade regnat två dagar i sträck. Ändå kändes det som hon inte sett solens strålar skina på flera år.
Kanske var det också så.
Hon visste det själv inte. Hon hade slutat räkna dagarna. För henne var dem inte längre av betydelse. Hon stängde fönstret och stegen var trötta tillbaka mot sängen. Tröttheten var påfrestande trots de många timmars sömn hon hade erhållit. Ändå låg hon sömnlös under täcket. Det gick inte att somna om. Försvinna för ett tag. Vinden tjöt, regnet smattrade och även ett svagt muller från åskan hördes. Om hon lyssnade riktigt noga kunde hon höra en melodi. En melodi av betydelse. Hon kände igen den, helt klart, dock hade hon en svårighet att placera den. Utmattad somnade hon tillsist.
Även om det hade mörknat när hon återigen vaknade hade solen tittat fram mellan de utspridda molnen. Hon kunde inte längre höra regnet, vinden och åskan utanför.
Dem bildade inte längre melodin.
Då plötsligt slog det henne. Det var deras melodi. Deras melodi naturen själv hade spelat för henne. Bilderna spelades upp innanför henne. Nu mindes hon klart deras första möte.
'Det var inte bara en dröm. Han finns!' Tänkte hon och genast lyste hennes ansikte upp lika ljust som solen utanför. Hon fylldes av energi och hopp. Därmed förstod hon vilken betydelse han hade fått för henne. Hennes höjda sinnesläge var inte det fina vädrets förtjänst. Det var hans.

Ibland kan jag.