Klockren bild alltså.
I beslutstagande eller i samband med problemlösningar, när dessa delar inte stämmer överens med varandra, blir det mer eller mindre kaos för kroppen. Ska man gå på sin känsla eller sitt logiska förnuft? Ska man förneka sina känslor i största grad för att bara gå på förnuftet? Eller ska man göra tvärtom?

I dagens samhälle är det högt värderat att vi "tänker efter", är "logiska" och "förnuftiga" i dem flesta sammanhangen och därmed utesluter sina egna känslor. Men om känslorna aldrig uppmanas att bli lyssnade på kommer dem bara att skrika allt högre tills dem fått sig förstådda. Om man hela tiden ignorerar dem kommer man tillslut förlora vetskapen om sig själv, vad man känner, vad man vill och faktiskt vem man är. Då är det inte längre lika relevant att veta "vad vore bäst rent logiskt", "vad borde jag känna" osv. Jag menar inte att vi ska utesluta logiken i varken beslutstagande eller i problemlösningar. Eller överhuvudtaget. Det är bara just det att handla efter förnuftet har blivit "duktigare" att göra än att handla efter känslorna. Det kanske stämmer att det funkar att lyssna på förnuftet ofta, men långt ifrån alltid.

De många gånger känslorna och förnuftet är oense då gäller det inte att stappla upp en lista på fördelar eller nackdelar med vice versa för att kunna besluta sig för vad man ska lyssna på. För det kan vi aldrig veta. Om det inte finns dem som kan se in i framtiden då. Annars gäller det väl att dem kompromissar i mån det funkar för situationen så kroppen slits samman så lite som möjligt. För tro mig, är dem riktigt osams, för skilda åt, alltför ofta, kan kroppen slitas samman riktigt ordentligt.

Annons

The photo has no tags

March 2017