Friday 21 November 2008 photo 2/2
|
Begravning..
Morfars begravning var jätte fin. Fast vi var väldigt några, men jag tyckte det kändes skönt att det var så. Har aldrig varit inne i Guldsmedshyttans kyrka innan, men den var jätte fin. Prästen pratade massor och någon gång i mitten fick jag gå fram och spela mina två låtar på pianot. Skulle varit en, men jag kunde inte bestämma mig, så precis innan bestämde jag mig för att spela båda två. Det blev Against the Wind och My Heart Will Go On. Hördes väldigt mycket mer i kyrkan än vad jag hade väntat mig. Någon ton tror jag blev fel i sista låten, men jag tror inte det märktes så väl. Hade tänkt att jag skulle säga något innan jag spelade, eller efter, men det blev inte så. Jag fick inte fram några ord och det kändes skönt att bara vara tyst. Det var jag när vi gick fram och la rosorna på kistan också. Och jag grät inte så mycket som jag hade trott att jag skulle göra. Det kändes egentligen bara bra. Nu vet jag att morfar inte har ont mer och det var ju det här han längtade efter. Fast det är egentligen konstigt att en människa bara kan försvinna.. Någon som man kännt hela livet, skrattat med och pratat med tusen gånger, hur den helt plötsligt bara inte finns mer, och man aldrig mer kommer prata med den personen igen, iallafall inte i det här livet. Och livet bara går vidare som om ingenting hade hänt egentligen. Det känns konstigt. Och jag saknar redan morfar, men jag vet ju att han har det bra nu. <3
Morfars begravning var jätte fin. Fast vi var väldigt några, men jag tyckte det kändes skönt att det var så. Har aldrig varit inne i Guldsmedshyttans kyrka innan, men den var jätte fin. Prästen pratade massor och någon gång i mitten fick jag gå fram och spela mina två låtar på pianot. Skulle varit en, men jag kunde inte bestämma mig, så precis innan bestämde jag mig för att spela båda två. Det blev Against the Wind och My Heart Will Go On. Hördes väldigt mycket mer i kyrkan än vad jag hade väntat mig. Någon ton tror jag blev fel i sista låten, men jag tror inte det märktes så väl. Hade tänkt att jag skulle säga något innan jag spelade, eller efter, men det blev inte så. Jag fick inte fram några ord och det kändes skönt att bara vara tyst. Det var jag när vi gick fram och la rosorna på kistan också. Och jag grät inte så mycket som jag hade trott att jag skulle göra. Det kändes egentligen bara bra. Nu vet jag att morfar inte har ont mer och det var ju det här han längtade efter. Fast det är egentligen konstigt att en människa bara kan försvinna.. Någon som man kännt hela livet, skrattat med och pratat med tusen gånger, hur den helt plötsligt bara inte finns mer, och man aldrig mer kommer prata med den personen igen, iallafall inte i det här livet. Och livet bara går vidare som om ingenting hade hänt egentligen. Det känns konstigt. Och jag saknar redan morfar, men jag vet ju att han har det bra nu. <3
Comment the photo
6 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/citronskal/299644444/