har 5 saker på hjärtat (fint uttryck)

1. Allt ändras (och det är underbart) utom min kärlek till en viss person (och det suger). Verkligen allt går att skaka från grunden, utom kärleken som verkar vara det mest fundamentala i min tillvaro (-.-). Jag har börjat gilla Erik (trots att jag HATADE honom i ettan) jättemycket, jag har börjat gilla Erika & även börjat vara fruktansvärt avundsjuk på henne (tyvärr) för hennes värderingar i livet. Till och med min avundsjuka på Carina har gått över. Allt utom den förbaskade kärleken.

2. Vill jag dö? Jag vet inte, men jag vill nog i alla fall inte leva och saknaden är inte den enda orsaken. Tillkortakommanden. Man kommer inte ifrån dem. Jag ser brister överallt.

Birgitta 60+ är den största bitchen som levat på denna jord, och det upprör mig att hon är så gammal & FORTFARANDE inte insett att hennes beteende är sjukt! Samma sak gäller Lena Beskow. Skäms inte dessa gamla tanter?! Och folk som inte kan erkänna att de har fel fastän ALLA inklusive de själva har insett det. Jag menar, tänk om jag själv aldrig mognar! Det skulle vara katastrof! Jag kan ju inte vara en fara för samhället i hela mitt liv! Man vill ju kunna bidra också!

Min poäng är att det aldrig kommer vara perfekt, hur man än vänder och vrider på det. Ytterligare exempel: min mamma är otroligt omogen i hennes sätt att vara (cp) & syrran är tjock som ett hus och kommer aldrig att bli smal! Idealet is far gone.

Problemet är till stor del att jag inte vill att min avkomma ska behöva lida som jag gjort. Jag vill inte föda barn om jag misstänker att de kommer kunna bli olyckliga. Jag vill på något sätt att deras framtid ska vara säkrad. Och uppfostringen kommer absolut vara min första prioritet. Jag ska servera dem moralkakor varje dag ;P

3. Inga förhållanden är perfekta (vet inte om jag egentligen bara försöker trösta mig med det :/). Inte ens min relation med Anton är det, trots att vi är typ samma person på insidan ;P Jag blir rätt ofta sur på honom & tycker han är omogen. Man får ta förhållanden för vad de är liksom.

Huvudsaken är att det positiva som förhållandet ger överstiger det negativa (för man kommer inte ifrån det negativa). Frågan är om det är värt att satsa. Jag tror att man kan ihärdigt försöka, men man ska aldrig pusha det. Och herregud, inte heller bli too attached! Det är det VÄRSTA! Man ska kunna se en framtid utan dem, annars är man körd ifall nåt händer. Men det beror också på sannolikheter. Om sannolikheten för att ni ändå kommer vara tillsammans rätt länge är stor så är det faktiskt huvudsakligen bara att luta sig tillbaka & slappna av.

4. Vad är grejen med folk som inte gillar Regi?!?!?!?! JAG BLIR GALEN! Vad är det för fel på er!?!?!? ALLA ska älskar Regi! Alltså Regi är världens bästa människa <3<3<3

5. Stupid people taking pride in stupid things they have nothing to do with. Folk bara äääääääälskaaaar att höja sig själva till skyarna! Jag tror det handlar om en subtil form av skryteri. Att vara lite bättre än någon annan. (I do it too, but I KNOW it's so stupid). Jag menar inte nödvändigtvis att de säger det, men jag tror att många tänker det.

Nationalism & patriotism är ett praktexempel. "Jag är bättre än du för jag kommer härifrån & du kommer därifrån." (!?!??!?!?!?) Dessutom har man ingenting alls att göra med vart man kommer ifrån! Det är ingen personlig bedrift, det är inget man ens kan påverka! Att älska sitt land är dock annorlunda. Visst det kan man göra, men man ska inte tro sig bättre än någon annan. (Här gäller jantelagen i högsta grad!)

Anton tycker att tjocka människor har no self-control & därmed känner han sig bättre för att han är smal & därmed har det. Att Anton inte är lika tjock som dem har ingenting med självkontroll att göra, det har mer att göra med att han inte har det behovet att äta som de har. Det är inte svårt att avstå från något man inte ens vill göra. Idiot. And I know, because I've been there. Men visst håller jag med om att ingen gillar tjocka människor! Kom igen, det är bara att erkänna!

Annons

The photo has no tags

January 2019