(Suddig bild. Inte jag som har fotat.)

Vet ni hur det känns att ha snackat i telefon med min farsa och sagt vad jag tycker om honom?
Att jag inte känner honom.
Att jag inte vill träffa honom.
Att han är självisk.
Att han skiter i hur jag mår.
Att jag vill att mamma ska ha ensamvårdnad.
Nej. Fyfan vad hemskt det är.
Men jag grät inte. Och jag skrek inte. Jag pratade lugnt.
Hoppas han fattade nu.

ojoj , jag förstår dig , har faktiskt suttit i samma stol .. :/
jag är till för dig , jag är som din lilla robot som gör allt
du säger >! <3

Pappor är dumma i huvudet. Min är med självisk, klagar hit och dit. Allt jag gör är fel. Fastän vi bor under samma hustak, jag känner honom inte..vet ingenting om honom. helt seriöst

på något sätt måste det ha känts bra? Att få ha sagt det.. Bara en sån sak att ta mod till sig och prata lugnt måste vara svårt.. Det är ju bra mycket "otäckare" att någon säger det lugnt än att någon skriker det i örat på en ;)

Nej jag vet inte hur det känns.. Och det är jag ganska glad över... Men jag kan tänkta mig känslan och den måste vara hemsk. Jag menar, det är ju ändå ens pappa... Och jag vet till viss del hur det känns. Jag vet hur det känns att vara storebror till sånna som känner som du. Mina småsyskons pappa sitter inne... För knark.. Så jag ser hur både mina syskon och min mamma mår. Det händer inte allt för sällan att de kryper upp i mitt knä och säger "Jag saknar pappa..." Men efter någon minut. "Jag fattar inte att pappa satte den där dumma medicinen(knarket fast vi sa medicin till dem) för oss!". Det är ganska jobbigt att se ens syskon må så.

Anyways, moral of the story: vill du snacka, skicka ett pm!