November
Tuesday 6 October 2009 photo 1/1
|
(googlade på billyboy idag, och då hittade jag honom äntligen! han bor i oskarshamn nu. verkar ha det bra, men jag har mejlat och frågat om de har honom kvar fortfarande.)
Älskade, älskade, älskade ponny.
Har svårt att hålla undan tårarna när jag ser bilden. Du var min bästa vän, det finaste jag hade och det finaste jag någonsin har haft. Jag saknar dig så otroligt mycket, jag kan inte sluta tänka på dej. Det var säkert 4-5 år sedan jag skötte dig, kommer inte riktigt ihåg. Och ändå minns jag allt. Ändå känns det som igår jag satt på din rygg. Ändå är saknaden fortfarande smärtande. Ändå rivs såret upp så himla lätt. Jag fattar inte att jag lät någon annan köpa dig. Jag hade chansen, men då trodde jag att jag skulle kunna hitta en bättre häst. En snabb häst, en som hoppade bra. Men fortfarande så är du den bästa hästen som någonsin har funnits. Jag ljuger inte. Visst älskar jag mina hästar jag har, men du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. En speciell plats som ingen kan ta. Du var så snäll, så otroligt snäll. Jag hittar inga ord, kan inte beskriva saknaden. Kan inte beskriva tårarna, kan inte beskriva sorgen. Jag kommer aldrig träffa dig igen, den chansen är alldeles för liten. Men jag skulle ge allt för att få dig tillbaka. Allt, allt, allt. Såfort jag ser bild på dig sköljer saknaden över mig. Jag fattar inte hur jag kunde välja bort dig. Jag älskade dig, men jag trodde jag kunde älska en annan ponny mer. Men nej, det var så speciellt det vi hade. Du, den lata ridskolehästen med spatt och jag, den osäkra nybörjaren. När jag blev skötare på dig kunde jag nästan ingenting. Men du lärde mig. Lärde mig galoppera, lärde mig hoppa. Jag trillade inte av en enda gång, jag skötte dig i två år. Jag hade urdålig balans, men det var så lätt att sitta kvar på dig. Vi satt ihop, helt enkelt. Det förstår jag fortfarande inte, att jag aldrig trillade av. Men så var det.
Alla dom där gångerna när du fick för dig att bitas när man skulle spänna sadelgjorden, alla dom där gångerna när du tjurade och bråkade. Jag saknar till och med det. Kommer ihåg när ridläraren sa "du kan verkligen rida honom, du kan honom som rinnande vatten". Vet du hur glad jag blev då? Jag var så stolt. Jag kunde rida dig bättre än den vuxna tanten som också skötte dig, det trodde jag. Kanske var det så, jag vet inte. När galoppfattningarna satt perfekt. När du en dag blev superpigg och sprang jättesnabbt. På min födelsedag sprang du jättefort när jag bad om det. Haha, jag såg det som din present till mig. Och sen när jag och Becca red ut och fikade. Du & jag, Becca & Sissi. Det är ett minne jag alltid kommer ha kvar. Alltid. När du blev rädd för helt normala saker, som en vattenslang och en traktor. Hah, du backade ut framför traktorn och vägrade gå därifrån. Men jag var inte rädd. Jag var aldrig rädd, för jag litade på dig. När jag köpte ett tredelat bett till dig och tyckte jag var så cool som hade ett sånt. Jag har fortfarande kvar det där bettet. Jag kommer aldrig slänga det, det lovar jag.
Alltså, vet inte vad jag ska säga. Vet inte hur jag ska beskriva detta som jag känner. Du var min allra bästa vän och jag saknar dig så mycket att det känns som om jag ska gå sönder. Saknar allt, saknar verkligen allt. Jag kommer aldrig glömma dig och jag är så glad över att du verkar ha hamnat på ett bra ställe. Hoppas att du är kvar i Oskarshamn, för det såg så fint ut och jag är säker på att du trivs där. Om du inte är det, då vet jag inte vad jag gör. Då rasar allt på riktigt. För det sista jag kan göra för dig är att önska att du har det bra. Mer än så kan jag inte göra, för du är inte min längre. Och det gör så ont när jag tänker på det. Så jävla ont.
Älskade, älskade, älskade ponny.
Har svårt att hålla undan tårarna när jag ser bilden. Du var min bästa vän, det finaste jag hade och det finaste jag någonsin har haft. Jag saknar dig så otroligt mycket, jag kan inte sluta tänka på dej. Det var säkert 4-5 år sedan jag skötte dig, kommer inte riktigt ihåg. Och ändå minns jag allt. Ändå känns det som igår jag satt på din rygg. Ändå är saknaden fortfarande smärtande. Ändå rivs såret upp så himla lätt. Jag fattar inte att jag lät någon annan köpa dig. Jag hade chansen, men då trodde jag att jag skulle kunna hitta en bättre häst. En snabb häst, en som hoppade bra. Men fortfarande så är du den bästa hästen som någonsin har funnits. Jag ljuger inte. Visst älskar jag mina hästar jag har, men du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. En speciell plats som ingen kan ta. Du var så snäll, så otroligt snäll. Jag hittar inga ord, kan inte beskriva saknaden. Kan inte beskriva tårarna, kan inte beskriva sorgen. Jag kommer aldrig träffa dig igen, den chansen är alldeles för liten. Men jag skulle ge allt för att få dig tillbaka. Allt, allt, allt. Såfort jag ser bild på dig sköljer saknaden över mig. Jag fattar inte hur jag kunde välja bort dig. Jag älskade dig, men jag trodde jag kunde älska en annan ponny mer. Men nej, det var så speciellt det vi hade. Du, den lata ridskolehästen med spatt och jag, den osäkra nybörjaren. När jag blev skötare på dig kunde jag nästan ingenting. Men du lärde mig. Lärde mig galoppera, lärde mig hoppa. Jag trillade inte av en enda gång, jag skötte dig i två år. Jag hade urdålig balans, men det var så lätt att sitta kvar på dig. Vi satt ihop, helt enkelt. Det förstår jag fortfarande inte, att jag aldrig trillade av. Men så var det.
Alla dom där gångerna när du fick för dig att bitas när man skulle spänna sadelgjorden, alla dom där gångerna när du tjurade och bråkade. Jag saknar till och med det. Kommer ihåg när ridläraren sa "du kan verkligen rida honom, du kan honom som rinnande vatten". Vet du hur glad jag blev då? Jag var så stolt. Jag kunde rida dig bättre än den vuxna tanten som också skötte dig, det trodde jag. Kanske var det så, jag vet inte. När galoppfattningarna satt perfekt. När du en dag blev superpigg och sprang jättesnabbt. På min födelsedag sprang du jättefort när jag bad om det. Haha, jag såg det som din present till mig. Och sen när jag och Becca red ut och fikade. Du & jag, Becca & Sissi. Det är ett minne jag alltid kommer ha kvar. Alltid. När du blev rädd för helt normala saker, som en vattenslang och en traktor. Hah, du backade ut framför traktorn och vägrade gå därifrån. Men jag var inte rädd. Jag var aldrig rädd, för jag litade på dig. När jag köpte ett tredelat bett till dig och tyckte jag var så cool som hade ett sånt. Jag har fortfarande kvar det där bettet. Jag kommer aldrig slänga det, det lovar jag.
Alltså, vet inte vad jag ska säga. Vet inte hur jag ska beskriva detta som jag känner. Du var min allra bästa vän och jag saknar dig så mycket att det känns som om jag ska gå sönder. Saknar allt, saknar verkligen allt. Jag kommer aldrig glömma dig och jag är så glad över att du verkar ha hamnat på ett bra ställe. Hoppas att du är kvar i Oskarshamn, för det såg så fint ut och jag är säker på att du trivs där. Om du inte är det, då vet jag inte vad jag gör. Då rasar allt på riktigt. För det sista jag kan göra för dig är att önska att du har det bra. Mer än så kan jag inte göra, för du är inte min längre. Och det gör så ont när jag tänker på det. Så jävla ont.
Comment the photo
12 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/cliquot/415118210/
Visa toppen
Show footer