Saturday 13 June 2009 photo 3/3
![]() ![]() ![]() |
“Vad gör du här?”, frågade hon och hon verkade för förbryllad för att vara arg
“Jag vet inte”, sa jag och gick mot henne med något utsträckta armar.
Hon vara lika vacker som jag mindes henne. Hennes hår hade blivit längre och hon hade blivit något smalare sens sist, men hon var sig lik.
“Jag ville se dej”, fortsatte jag.
Hon backade undan när jag närmade mej. Det fanns något i hennes ögon, något som var svårt att tolka. Rädsla eller kanske sorg?
“Du får inte vara här”
Jag ryggade undan för ilskan i hennes röst.
“jag vet”, sa jag tyst och sänkte mitt huvud, “Men jag kan inte vara utan dej”
Hon reagerade starkt på orden. Hon ville inte höra det jag sa. Hon skulle inte klara av att veta att jag inte kunde glömma henne.
“Gå”, sa hon
Hennes röst stockade sig och jag såg hur hennes ögon tårades. Jag skulle inte klara att se henne gråta, inte igen.
Jag mindes förra gången jag såg henne på det viset. När hon sa farväl till mej.
“Gå, dom dödar dej om dom får reda på att du varit här.”, hennes puppiller var vidgade och man kunde nästan höra hur hårt hennes hjärta slog.
“Jag älskar dej Jasmine”, sa jag lågt, vad annars skulle jag säga. Allt var så komplicerat, allt utom det. Det var det ända jag viste säker.
Orden träffade henne som en chock.
“Du får inte säga så..”, sa hon tyst när orden fått sjunka in.
Det var tyst och det hade börjat falla stora regndroppar från himmelen. Bra. Det kanske skulle dölja tårarna.
“Så, detta är farväl då?”, sa jag med svag röst
Hennes ögon var översvämmade och svarta och hennes läppar darrade.
“Sök inte upp mej igen..”
Jag vände mej om och gick bort i regnet. Tårarna föll ner från mina kinder likt regnet från himlen.
“Kristoffer?”, ropade hon efter mej
Jag vände mej sakta om.
“Jag älskar dej också.”
“Jag vet inte”, sa jag och gick mot henne med något utsträckta armar.
Hon vara lika vacker som jag mindes henne. Hennes hår hade blivit längre och hon hade blivit något smalare sens sist, men hon var sig lik.
“Jag ville se dej”, fortsatte jag.
Hon backade undan när jag närmade mej. Det fanns något i hennes ögon, något som var svårt att tolka. Rädsla eller kanske sorg?
“Du får inte vara här”
Jag ryggade undan för ilskan i hennes röst.
“jag vet”, sa jag tyst och sänkte mitt huvud, “Men jag kan inte vara utan dej”
Hon reagerade starkt på orden. Hon ville inte höra det jag sa. Hon skulle inte klara av att veta att jag inte kunde glömma henne.
“Gå”, sa hon
Hennes röst stockade sig och jag såg hur hennes ögon tårades. Jag skulle inte klara att se henne gråta, inte igen.
Jag mindes förra gången jag såg henne på det viset. När hon sa farväl till mej.
“Gå, dom dödar dej om dom får reda på att du varit här.”, hennes puppiller var vidgade och man kunde nästan höra hur hårt hennes hjärta slog.
“Jag älskar dej Jasmine”, sa jag lågt, vad annars skulle jag säga. Allt var så komplicerat, allt utom det. Det var det ända jag viste säker.
Orden träffade henne som en chock.
“Du får inte säga så..”, sa hon tyst när orden fått sjunka in.
Det var tyst och det hade börjat falla stora regndroppar från himmelen. Bra. Det kanske skulle dölja tårarna.
“Så, detta är farväl då?”, sa jag med svag röst
Hennes ögon var översvämmade och svarta och hennes läppar darrade.
“Sök inte upp mej igen..”
Jag vände mej om och gick bort i regnet. Tårarna föll ner från mina kinder likt regnet från himlen.
“Kristoffer?”, ropade hon efter mej
Jag vände mej sakta om.
“Jag älskar dej också.”
Comment the photo
![](http://cdn07.dayviews.com/cdn/img/default_avatar_M.png)
2 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/cogie/379415331/