Lovade Madde och Julia. Så här kommer en novell som jag skrev som inspererade mej att skriva boken ja håller på med. Den e inte så bra, men ja lovade ju ;)

"Jag trode inte du skulle komma", säger du och kollar lite förläget på mej.

Dina mörkblå ögon ser svarta ut i den mörka natten och monens ljus gör att skuggor dansar i ditt ansikte.

Du står och kollar ner på dina nikeskor.

"Titta på mej", säger jag och du höjer din blick.

Du ser osäker ut och lite generad när du ser blåtiran runt mitt öga.

"Jag kom hit för att jag vill veta", säger ja

Du går fram till mej. Smeker mej sakta över ögonlocket och min svulna läpp. Du frågar om det var dom som gjorde så mot mej. Jag nickar. Din blick skjunker än en gångner mot dina skor och din hand faller ner från min kind. Jag fångar up den igen och kramar den i min.

Det börjar bli kallt och du drar din jacka om dej.

länge står vi så. Vinden får dom höga tråden i gläntas kronor att dansa som marijonetter.

"Vad var det du ville veta" frågar du efter ett tag utan att höja blicken.

Jag tar tag i din haka och höjer ditt huvud.

"Jag vet inte riktigt" säger jag ärligt "Allt tror ja, varför vågar du inte vara ärlig, varför kan du inte bara säga till dom jävla idioterna, varför står du bara där och ser på, hur kan du vara med henne, älskar du mej inte?

Frågorna rinner ur mej som en öppen vattenkran.

"Det vet du att jag gör..", säger du tyst nästan som en viskning.

Jag ser hur en tår rinner ner för din kind, jag vet att frågorna gör dej ledsen, men just nu bryr jag mej inte jag måste få mina svar.

"Men varför visar du de inte då!", skricker jag, "Varför kan du inte visa att du älskar mej Anton? Är du för rädd?"

Jag ser hur du höjer din blick och kollar mej djupt i ögonen.

"Vadå hade inte du varit rädd?", skricker du med din mörka röst "Hade inte du varit rädd för vad alla ska säga, för vad alla ska tycka, För att bli.."

"Som jag?", avbryter jag frågande

Du blir tyst igen.

En kylig vind blåser runt oss och jag huttrar till.

Du ställer dej närmare mej och smeker försiktigt bort en tår från min kind.

"Philip du vet ju om att jag älskar dej", säger du tyst "Men du vet ju att om dom andra viste så skulle jag..dom skulle ju..jag menar se bara vad dom gjort mot dej", du gör en gest mot mitt ansikte, "Tänk vad dom skulle säga, tänk vad mina föräldrar skulle tycka, mina kompisar, lärarna, Lovisa"

En kall hand kramar om mitt hjärta när du nämner hännes namn.

"Lovisa?...", säger ja "Men jag då? Betyder jag inte mer än alla dom?"

"Philip jag älskar ju dej", säger du tyst och lutar dej framåt mot min mun.

Dina varma läppar prässas mot mina. Du öpnnar din mun och din tunga snuddar vid min. Du pressar dej mot mej och tvinnar in dina fingrar i mitt hår.

Jag skjuter bort dej.

"Att du älskar mej kanske inte räcker..", säger jag, vänder dej ryggen och går därifrån.

Jag hör hur du ropar mitt namn, men låter dina ord sköljas bort av den kalla vinden.

naww... :'(<3 vill läsa mer!