Jag vaknar mitt i natten, känner känslan som igår som fick mig falla ner på knä och be en bön att mina sår ska läkas med åren, att det finns något mer. Jag vill tro att det finns änglar som ser och tittar ner. Hoppet håller mej vid liv, men vet inte hur länge. Men det känns som om livet går ifrån det sämre till bättre. Så jobbigt att beskriva. Glad men deppig endå, jag ser ljust på min framtid vi får se hur de går. Men hur ska jag klara av ett liv som jag tvekar på? Svaren finns där framme, men vet inte om ja vågar. Så jag tar ett steg åt sidan. Låter vägen gå utan mej. Kanske forsätter nån gång, men vill inte gå den själv. Har blivit sårad gång på gång, men rest mej upp igen. Men denna gång går de inte att ge mej din hjälp. Jag kryper långsamt frammåt. Vad är de som faller ner? Är de änglarna som kommer.. Ska dom göra mej hel? Det går inte att förklara, känslan sitter för djupt. Såklart att livet går vidare. Frågan är hur? Jag har klättrat ifrån botten men de känns som om jag är kvar.. Jag vill inte inse sanningen, jag ljuger för mej själv. Nu när ångesten förvandlats till mitt sjätte sinne. Det finns inget slut. Hjärtat slutar snart att blöda. Varje gång jag ser mej i spegeln ser jag ögon som är röda, fyllda utav tårar. Sår på mina kinder. Jag vill ha en rak väg, klarar inte flera hinder! Du säger: allt ordnar sej, vi tror på dej! Men saken är den man måste tro på sej själv... Jag vill aldrig mera leva, jag vill somna in föralltid, och när jag har nått himlen vill jag inte ha ett nytt liv...

Annons

The photo has no tags

January 2011