January
Tuesday 21 December 2010 photo 3/4
|
Jag tänker klarare nu. Men det gör inte saken lättare. Att förlora någon man älskat så mycket, någon man har gjort så mycket för, så mycket man har lagt in i det, för att det skulle bli bra, det är inte lätt. Det är ett tomt hål, det blir svart när jag ser din tomma box, ditt örörda gamla hö som har varit kvar, din halvsketna krubba, där du haft din lena mule, som jag pussat så många gången. Våra två rosetter, har jag med mig. Och ditt pannband, som jag ska göra om till ett halsband, som jag kan ha livet ut, så att jag alltid har en del av dig med mig. Ponnypluttgris, jag saknar dig.
Jag kom bara och tänka på det nu, när jag såg denna bilden, att det verkligen var sista gången du skulle gå där. Allra sista gången, som du skulle få se terängen och hagarna och stallet, och Pål och Clara och alla andra. Det är riktigt hemskt att se dom i ögonen och veta att dom kommer att åka, att dom kommer åka ur ens liv. Det är verkligen svårt att förlora någon, det är det. Man önskar inte det för någon, och man önskar inte det själv, man vill behålla alla sina vänner i hela sitt liv. Men att få det man vill är inte lätt, man måste kämpa för det. Jag hade ingen som helst livsglädje den veckan, och Pål hon gick inte hårt utan vi latjade runt lite och tog det lugnt och jag gosade mest med Rudolf för att få krama om honom, och (nu börjas det gråta igen) få pussa honom, för att säga hejdå.
Mina sista ord, hemma, var "hejdå ponnyn" och ett stryk över mulen, och det sista jag kommer ihåg var hans ögonvitor och huuvud över väggen i transporten, han var rädd. han ville inte åka hemmifrån. Usch jag blev så ledsen, och jag är ledsen eftersom han aldrig kommer tillbaka, han kommer aldrig komma tillbaka till mig eller mcr, tillbaka till sin gamla box och han kommer aldrig få träffa Searching igen, eller Eros.
Jag kommer ihåg när Rudolf kom och eros gick lös i Flisen, och Eros sprang mot honom och gnäggade och var överlycklig och rudolf han gnäggade tillbaka och hans små mufföron pekade rakt frammåt och han var så söt, så söt. Jag glömmer aldrig det, jag tänker på det hela tiden, han kommer aldrig ur min tanke..
Som idag, jag stog och kliade pål, och jag tänkte, "Rudolf hade inget kliställe". "Och jag vill ha en svart sadel, Rudolf hade det"
"Pål din klumpeduns, jag kommer ihåg alla dom gånger rudolf snubblade och såg dum ut.."
Jag jämnför allt med Rudolf, exakt allt, jag kan säga
"rudolf brukade göra så"
och rudolf hit och rudolf dit, allting har kommit tillbaka, jag minns allt.
Jag kan berätta varenda sak under vår tid, om och om igen, för jag kommer aldrig glömma vår historia. Eftersom han är det finaste som finns. Han var den som lärde mig allt, gav mig mer fattning om vad ett liv var och vad man skulle leva för. Han lärde mig genom närvaro, blickar och känslor att man ska leva för dom man älskar och inte bry sig om andra som vill en ont, för det skadar bara en. man ska vara stark. Och eftersom han lärde mig det, ska jag vara det. Jag ska leva upp till den som han var för mig. En äkta glittrande stjärna.
Mitt allt, mitt guld. Mitt hjärta, min fina älskade ponny.
Du är det bästa som har hänt mig<3
Annons
Visa toppen
Show footer