Thursday 4 December 2008 photo 2/6
|
Alltså ja...
Jag vet inte riktigt hur jag ska känna för det här. Som många av er redan vet så kommer denna terminen antagligen bli min sista på LBS Lund. Ska gå på Svenskan och Engelskan de här två sista veckorna som är kvar. Sen så är det hejdå för mig. Det ska bli sjukt skönt att slippa all stress och ångest över skolan som bara tagit död på mig. På senaste tiden har jag börjat hata allt med det. Själva skolan, rent fysiskt, älskar jag. Det finns inget som är bättre än den. Den har varit min favoritplats på jorden, men med tiden har jag bara blivit mer och mer less på min klass och allt vi gör i skolan. Skolarbetet har inte gjort något annat än slösat min tid. Tillslut har jag inte gjort något skolarbete utan bara slutat bry mig och inte gjort det. Jag blev bara mer och mer ledsen och det har flera gånger varit nära att jag tagit slut på allt. Jag och markus har pratat en hel del om hur vi skulle lösa detta och nu har vi kommit fram till den bästa lösningen. Jag slutar helt enkelt och ger mig ut i arbetslivet, där jag faktiskt vill vara. Att gå i skola har inte varit något för mig, jag hör inte hemma där. Bara för att vårt samhälle nästan är uppbyggt på att man går i skola och att majoriteten av folket slutför åtminstone gymnasiet så betyder inte det att jag måste göra det eller är sämre än någon annan för det. För jag vet, jag vet att jag är bättre än många andra där ute, på många saker. Kan låta konstigt men så är det och jag vet det.
Jag har i alla fall börjat söka jobb nu, har redan hittat en schysst plats i Malmö som jag förhoppningsvis får. Behöver inte ha så jävla bra lön sålänge jag får jobba och ha lite kul. Då kommer jag äntligen få göra något som faktiskt är meningsfullt och får bidra till verkligeheten. Att jag mister min plats som Elevambassadör på Sveriges bästa skola är något jag aldrig kommer glömma. Det skär i hjärtat när jag tänker på att jag kanske aldrig kommer få gå på LBS Lund igen. Bara tanken får mig att börja gråta. Det finns så mycket underbara männisor där, folk man älskar och beundrar. Folk som man vet kommer gå hur jävla långt med sina liv. Folk man ser upp till, folk man aldrig kommer glömma. Underbara människor som jag inte behöver nämna namnen på för ni vet vilka ni är. Jag önskar att jag aldrig hade behövt lämna er, ni har i alla tunga tider varit där och hjälpt mig på något vis, oftast bara genom att finnas där. Men tillslut så blev det för mycket, jag orkade inte gå dit längre. Jag slutade bry mig om det som var viktigt för mig. Att få höra att folk som jag brydde mig om inte hade förtroende för mig som Elevambassadör fick mig att sluta bry mig. Att lyssna på det man fått höra av dessa personer var enormt dumt då jag alltid har vetat att de inte hade kunnat göra jobbet bättre på något sätt, hoppas ni förstår vilka suckers från hässleholm som sagt det. Men det blir inte bara en förlust för mig, skolan och dess elever förlorar en elevambassadör som gav allt. Jag låter så egoistisk när jag säger så men jag vet att jag var den enda som gav allt för det. Sanna, Adam, Nanna och Mattias, klartfan de var hjältar de med. Sjukt bra att jobba med. Alltid skitkul.
Förhoppningsvis så kommer allt gå bättre nu. Det känns i alla fall bättre nu efter all tid på gränsen mellan totalt misslyckande och lycka. Allting har varit så psykiskt påfrestande, jag har inte kunnat sova, jag har varit allmänt aggressiv mot folk och varit hur nära som helst vid ett fler tal gånger att bara flippa totalt och släppa lös all ilska och frustration på en och samma person. Jag har tappat kontakten med min klass och till slut inte alls gillat den. Att folk hela tiden lägger sig i vad för anledningar jag har haft till att inte gå till skolan. Hade jag velat säga det hade jag sagt det. Alla dessa jävla kommentarer från vissa människor har fått mig att vilja ta livet av dem. Men nu vill jag bara ta livet av mig själv för att jag förlorar min familj, mitt liv, mitt andra hem.
Alla dessa jävla ettor jag velat lära känna. Ludvig vafan, han är ju värsta grymma snubben. Synd att det inte blir mer av de där ettorna. Jag som hade velat vara med vid dessa filmkvällar vi ska ha på skolan, Lanen och allt sånnt skit. Helvete vad mycket det är man kommer gå miste om nu. Men får jag jobb har jag ju i alla fall pengar och det finns ju faktiskt inget konkret bevis på att man inte kan köpa lycka. Så det är ju värt ett försök. Upp till bevis. Jag måste också spara pengar till min USAresa med Sigge i framtiden, för den ska bli av. Annars jävlar. Saknar henne, det kommer bli fett skönt att få träffa henne när hon kommer hem.
Det här ser ut att bli ännu en sömnlös natt. Får väll ta och leta efter lite fler jobb. För övrigt är Killswitch Engage rätt najs. Har haft deras musik på datorn ett tag nu men det har aldrig bivit av att jag har lyssnat på dem. Har varit så inne i ISMFOF, FFaF, ABR och Sonic på senaste tiden så det har inte funnits plats för något annat. Musik är så jävla bra. Helt seriöst. Vadfan skulle man göra utan den? Helt underbart.
På lördag, då jävlar blir det födelsedagsgfezt mitt ute i ingenstans i stockholms förort. Karro fyller ju fan år. Kommer bli asnajs att få åka upp till stockholm. Träffa Karro för första gången sedan.. April typ? Sen så kommer ju så klart Ella dit. Henne har man heller inte träffat på länge. Två brudar man saknar som fan. Shit alltså. Alla dessa brudar som finns i ens liv. Det verkar som de aldrig tar slut, finns så jävla många. Helt galet. De är överallt.
Angående musik om man nu ska ramla in på det ämnet igen. Så var Sonic Syndicates konsert i LKGPng i helgen helt brutalt bra. Jävla CPn dem är. Helt sjukt bra livekonserter. Efter de två första låtarna kunde jag knappt stå upp och min röst var helt förstörd. Men det hindrade inte mig från att fortsätta leva i min favoritmiljö. De är så stört bra och när de faktiskt lägger märke till en och ger en ögon- och mental kontakt under konserten och nämner det efter så blir man fan ännu mer glad. Den 12:e då jävlar smäller det, Sonic Syndicate spelar i Söderhamn. Skiter i om jag inte har någonstans att sova. Jag går på konserten sen får jag fan sova ute eller något. För jag ska dit. Helvete alltså. Bara 60kr inträde för att få se dem är så jävla värt.
Men nej nu jävlar ska jag inte skriva mer... helvetes jävla lång text. Lätt att man kommer få en massa tl;dr på det här.
Måste bara säga en sista sak, något ingen någonsin kommer kunna föstå helt;
Beatrice, jag älskar dig. Det kommer alltid var du.
Jag vet inte riktigt hur jag ska känna för det här. Som många av er redan vet så kommer denna terminen antagligen bli min sista på LBS Lund. Ska gå på Svenskan och Engelskan de här två sista veckorna som är kvar. Sen så är det hejdå för mig. Det ska bli sjukt skönt att slippa all stress och ångest över skolan som bara tagit död på mig. På senaste tiden har jag börjat hata allt med det. Själva skolan, rent fysiskt, älskar jag. Det finns inget som är bättre än den. Den har varit min favoritplats på jorden, men med tiden har jag bara blivit mer och mer less på min klass och allt vi gör i skolan. Skolarbetet har inte gjort något annat än slösat min tid. Tillslut har jag inte gjort något skolarbete utan bara slutat bry mig och inte gjort det. Jag blev bara mer och mer ledsen och det har flera gånger varit nära att jag tagit slut på allt. Jag och markus har pratat en hel del om hur vi skulle lösa detta och nu har vi kommit fram till den bästa lösningen. Jag slutar helt enkelt och ger mig ut i arbetslivet, där jag faktiskt vill vara. Att gå i skola har inte varit något för mig, jag hör inte hemma där. Bara för att vårt samhälle nästan är uppbyggt på att man går i skola och att majoriteten av folket slutför åtminstone gymnasiet så betyder inte det att jag måste göra det eller är sämre än någon annan för det. För jag vet, jag vet att jag är bättre än många andra där ute, på många saker. Kan låta konstigt men så är det och jag vet det.
Jag har i alla fall börjat söka jobb nu, har redan hittat en schysst plats i Malmö som jag förhoppningsvis får. Behöver inte ha så jävla bra lön sålänge jag får jobba och ha lite kul. Då kommer jag äntligen få göra något som faktiskt är meningsfullt och får bidra till verkligeheten. Att jag mister min plats som Elevambassadör på Sveriges bästa skola är något jag aldrig kommer glömma. Det skär i hjärtat när jag tänker på att jag kanske aldrig kommer få gå på LBS Lund igen. Bara tanken får mig att börja gråta. Det finns så mycket underbara männisor där, folk man älskar och beundrar. Folk som man vet kommer gå hur jävla långt med sina liv. Folk man ser upp till, folk man aldrig kommer glömma. Underbara människor som jag inte behöver nämna namnen på för ni vet vilka ni är. Jag önskar att jag aldrig hade behövt lämna er, ni har i alla tunga tider varit där och hjälpt mig på något vis, oftast bara genom att finnas där. Men tillslut så blev det för mycket, jag orkade inte gå dit längre. Jag slutade bry mig om det som var viktigt för mig. Att få höra att folk som jag brydde mig om inte hade förtroende för mig som Elevambassadör fick mig att sluta bry mig. Att lyssna på det man fått höra av dessa personer var enormt dumt då jag alltid har vetat att de inte hade kunnat göra jobbet bättre på något sätt, hoppas ni förstår vilka suckers från hässleholm som sagt det. Men det blir inte bara en förlust för mig, skolan och dess elever förlorar en elevambassadör som gav allt. Jag låter så egoistisk när jag säger så men jag vet att jag var den enda som gav allt för det. Sanna, Adam, Nanna och Mattias, klartfan de var hjältar de med. Sjukt bra att jobba med. Alltid skitkul.
Förhoppningsvis så kommer allt gå bättre nu. Det känns i alla fall bättre nu efter all tid på gränsen mellan totalt misslyckande och lycka. Allting har varit så psykiskt påfrestande, jag har inte kunnat sova, jag har varit allmänt aggressiv mot folk och varit hur nära som helst vid ett fler tal gånger att bara flippa totalt och släppa lös all ilska och frustration på en och samma person. Jag har tappat kontakten med min klass och till slut inte alls gillat den. Att folk hela tiden lägger sig i vad för anledningar jag har haft till att inte gå till skolan. Hade jag velat säga det hade jag sagt det. Alla dessa jävla kommentarer från vissa människor har fått mig att vilja ta livet av dem. Men nu vill jag bara ta livet av mig själv för att jag förlorar min familj, mitt liv, mitt andra hem.
Alla dessa jävla ettor jag velat lära känna. Ludvig vafan, han är ju värsta grymma snubben. Synd att det inte blir mer av de där ettorna. Jag som hade velat vara med vid dessa filmkvällar vi ska ha på skolan, Lanen och allt sånnt skit. Helvete vad mycket det är man kommer gå miste om nu. Men får jag jobb har jag ju i alla fall pengar och det finns ju faktiskt inget konkret bevis på att man inte kan köpa lycka. Så det är ju värt ett försök. Upp till bevis. Jag måste också spara pengar till min USAresa med Sigge i framtiden, för den ska bli av. Annars jävlar. Saknar henne, det kommer bli fett skönt att få träffa henne när hon kommer hem.
Det här ser ut att bli ännu en sömnlös natt. Får väll ta och leta efter lite fler jobb. För övrigt är Killswitch Engage rätt najs. Har haft deras musik på datorn ett tag nu men det har aldrig bivit av att jag har lyssnat på dem. Har varit så inne i ISMFOF, FFaF, ABR och Sonic på senaste tiden så det har inte funnits plats för något annat. Musik är så jävla bra. Helt seriöst. Vadfan skulle man göra utan den? Helt underbart.
På lördag, då jävlar blir det födelsedagsgfezt mitt ute i ingenstans i stockholms förort. Karro fyller ju fan år. Kommer bli asnajs att få åka upp till stockholm. Träffa Karro för första gången sedan.. April typ? Sen så kommer ju så klart Ella dit. Henne har man heller inte träffat på länge. Två brudar man saknar som fan. Shit alltså. Alla dessa brudar som finns i ens liv. Det verkar som de aldrig tar slut, finns så jävla många. Helt galet. De är överallt.
Angående musik om man nu ska ramla in på det ämnet igen. Så var Sonic Syndicates konsert i LKGPng i helgen helt brutalt bra. Jävla CPn dem är. Helt sjukt bra livekonserter. Efter de två första låtarna kunde jag knappt stå upp och min röst var helt förstörd. Men det hindrade inte mig från att fortsätta leva i min favoritmiljö. De är så stört bra och när de faktiskt lägger märke till en och ger en ögon- och mental kontakt under konserten och nämner det efter så blir man fan ännu mer glad. Den 12:e då jävlar smäller det, Sonic Syndicate spelar i Söderhamn. Skiter i om jag inte har någonstans att sova. Jag går på konserten sen får jag fan sova ute eller något. För jag ska dit. Helvete alltså. Bara 60kr inträde för att få se dem är så jävla värt.
Men nej nu jävlar ska jag inte skriva mer... helvetes jävla lång text. Lätt att man kommer få en massa tl;dr på det här.
Måste bara säga en sista sak, något ingen någonsin kommer kunna föstå helt;
Beatrice, jag älskar dig. Det kommer alltid var du.
hurr jag tomma ord eller inte,
lycka till i arbetslivet (FAN va man längtar fyfan) och vad ska du jobba som?
13 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/constellations/302651371/