Something to believe in.


Inte ens en bild har jag. Inte en enda bild. Inte ens ett sms kvar.
Inte någonting. Inte ens konversationerna vi hade på msn. inget.
Men det kanske ska vara så. Det kanske är meningen att jag inte
ska sitta och läsa saker om och om igen tills jag kan varenda ord,
varenda stavelse utantill. Men vad vet jag.
Men jag vill inte att det ska vara så. Jag vill inte att det ska vara
som om du aldrig existerade, som om du bara var.. Som om du
bara var en av dem bästa människorna någonsin mött.

Jag skäms för att säga det och jag hatar mig själv för att jag tänker
det. Men jag saknar dig. Jag gör det. Jag har försökt att acceptera det,
jag har försökt förstå dig. Jag har försökt förstå varför.
Men jag fattar inte. Du sa "ska jag åka någonstans åker jag till dig."
Det var så du sa, och jag litade på dig. Men istället lämnade du allt.
Bara sådär. Kanske var det på grund av mig. Jag tog dig inte på allvar
när du sa att du skulle göra det. Jag trodde det var något som skulle
gå över. Jag har aldrig haft mer fel i hela mitt liv.
Jag lät det hända. Jag försökte inte ens stoppa dig. Jag lät det glida undan..
Jag lät dig glida undan.. Jag höll inte tillräckligt hårt i dig.
Och för det, hoppas jag att du nångång kan förlåta mig för...

Jag är inte den personen som har lätt för att visa känslor. I alla fall inte
när jag verkligen menar dem. Och det är så fegt. Så ni som kallar mig stark,
ni som säger att jag klarar av saker ni aldrig skulle klara av, ta tillbaks det.
För en stark person hade inte suttit och skrivit en sånhär jävla "emo" text på
bilddagboken. Och en stark person hade inte gjort som jag gjort.

Man är en idiot om man låter dig försvinna ur ens liv. Jag tycker du är sjukt stark ändå. <33 Man är stark på olika fronter. :D

Hanna nu, nu är det så här att jag tycker verkligen inte du ska ta skulden för detta. Det ska du absolut inte göra. Det är dessutom helt okej att sakna, du ska inte känna dig dum som gör det. Det går inte förstå det som har hänt Hanna, det har gått en liten tid... Det är fortfarande inte glasklart och kommer aldrig bli, varför det hände. Men en sak är jävligt säker, att det var då fan inte på grund utav dig. Du höll så hårt du kunde, det fanns ingenting mera du kunde göra.

Det där med att du är stark, jag tar inte tillbaka någonting, jag står fast vid min åsikt och kommer alltid att göra. Du säger att du inte är stark? Det är fan du som ska ta tillbaka det Hanna. Du är den starkaste människa jag känner, som jag över huvudtaget vet... Det tar jag inte tillbaka om du så, fan gör allt. Jag kommer alltid att tycka detta. Det är inte någon jävla emo text, det är dina känslor. Du säger att jag är stark, inte sant? Varför har jag lagt upp sådana texter då? Kan du förklara det för mig. I så fall ska du ta tillbaka att jag är stark. För jag är svag, det är du som är den starka här. Du har inte lätt att visa dina känslor, nej det har du inte. Men jag förstår dem ändå, du behöver inte visa dem... Det är inte fegt, jag önskar att jag vore sådan, vissa känslor döljer jag... Sådana som jag borde visa. Men dem som borde stanna inom mig, visar jag och det är ni som får lida för det. DU är precis tvärtom. Du är verklige bra Hanna, försök att inse det. Du är en utav dem allra bästa människorna jag stött på, du är min catwoman för fan. Jag älskar dig och jag värderar dig så högt. Jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan dig i det. Den klassiska meningen: Utan dig ingen mig. Men den är sann, så är det bara. Du betyder mera än någonting annat i denna orättvisa värld.

/Förevigt din vän Superman!