Friday 8 January 2010 photo 3/3
|
Ingen förstår saknade, hålet, tomheten som jag känner. Ingen tar den seriöst. Ingen förstår hur sjukt jobbigt det är. Folk har glömt, glömt hur det var, när det var du och jag, när det var du och jag. Men jag har inte glömt och tänker inte göra det heller.
Varje gång jag ser din annons hugger det till och jag börjar tveka, ska jag kanske skicka iväg ett mejl, fråga hur det går. Varför just du? Varför får du aldrig det du förtjänar?
Mitt hjärta slår lika hårt för dig nu som då, minnerna börjar blekna, jag kommer svagt ihåg hur det var. Jag kommer mest ihåg känslorna, glädjen, lyckan, sorgen, tomheten. Fortfarande känner jag mig ensam, så väldigt, väldigt ensam. Du var min bästa vän, min andra halva och min lycka. När du försvann tog du en bit av dig med mig. Det är lättare nu, det ska jag inte säga att det inte är. Men det är lika jävla ensamt, lika tomt. Saker har förändrats, det har dem verkligen. Jag är inte den samma, men jag skulle ge allt för att skruva tillbaka tiden, för att ha det som det en gång var. För att känna mig hel och lycklig.
Jag tänker inte heller säga att jag inte kan leva utan dig, för det kan jag. Det vet jag att jag kan, livet fortsätter som om inget har hänt, men det har hänt något. För 1 år 10 månader 2 veckor och 1 dag sen, något som förändrade mitt liv. Något som ännu inte har läkt, något som antagligen aldrig kommer att läka helt.
Men jag hoppas, jag hoppas på att det en dag är du och jag igen, att allt blir som det en gång var. Kanske inte nu, i år, inom tio år änns men någon dag hoppas jag på att det blir vi, någon annan stanns under andra omständighetet hoppas jag på att finna total lycka.
Jag älskar och saknar dig. Otroligt mycket. Mer än någon kan förstå </3
Varje gång jag ser din annons hugger det till och jag börjar tveka, ska jag kanske skicka iväg ett mejl, fråga hur det går. Varför just du? Varför får du aldrig det du förtjänar?
Mitt hjärta slår lika hårt för dig nu som då, minnerna börjar blekna, jag kommer svagt ihåg hur det var. Jag kommer mest ihåg känslorna, glädjen, lyckan, sorgen, tomheten. Fortfarande känner jag mig ensam, så väldigt, väldigt ensam. Du var min bästa vän, min andra halva och min lycka. När du försvann tog du en bit av dig med mig. Det är lättare nu, det ska jag inte säga att det inte är. Men det är lika jävla ensamt, lika tomt. Saker har förändrats, det har dem verkligen. Jag är inte den samma, men jag skulle ge allt för att skruva tillbaka tiden, för att ha det som det en gång var. För att känna mig hel och lycklig.
Jag tänker inte heller säga att jag inte kan leva utan dig, för det kan jag. Det vet jag att jag kan, livet fortsätter som om inget har hänt, men det har hänt något. För 1 år 10 månader 2 veckor och 1 dag sen, något som förändrade mitt liv. Något som ännu inte har läkt, något som antagligen aldrig kommer att läka helt.
Men jag hoppas, jag hoppas på att det en dag är du och jag igen, att allt blir som det en gång var. Kanske inte nu, i år, inom tio år änns men någon dag hoppas jag på att det blir vi, någon annan stanns under andra omständighetet hoppas jag på att finna total lycka.
Jag älskar och saknar dig. Otroligt mycket. Mer än någon kan förstå </3
Comment the photo
10 comments on this photo
Directlink:
http://dayviews.com/corneliaschols/436337044/